Citat:
Ursprungligen postat av
Illa2222
Bianca tog upp detta i senaste programmet. P och C ska börja gå i parterapi på C initiativ för han tycker inte att dom kan kommunicera.
Bianca sa att P bara vill ha kul och skrattar bort allt jobbigt. Hon tror att om P vågar känna och ta sig igenom sina känslor på djupet så kan deras förhållande blir riktigt bra men annars så kan det bli problem
Min teori: Pernilla fick inte visa negativa känslor som barn. Barn känner alla känslor men om inte föräldrarna accepterar dem och hjälper barnet att hantera negativa känslor kan det bli problem. Pernilla kände sig inte älskad och accepterad om hon var arg eller ledsen så hon lärde sig att förneka dom känslorna. För att bli älskad skulle hon underhålla alla med sprudlande glädje.
Pernilla fick rollen av en underhållare, hon blev den som är alltid glad, ingen ville veta av det ledsna barnet. Hon övergav hälften av sig själv och blev en glad skit. Och hon fortsätter att undehålla, med sitt arbete och även hemma, hela hennes liv blev ett skådespeleri. När hon talar till oss genom kameran från sitt hem känns det som att hon spelar en roll och inte är sig själv. Tittarna väntar sig att se en glad Pernilla.
Man kan inte förneka känslor hela livet. Vad gör Pernilla med dom negativa, för henne förbjudna känslorna? Hon projicerar dom på sin dotter som verkar nästan bara ha negativa känslor. Barn går lätt att använda som slaskhink, de känner på sig föräldrarnas förväntningar. Bianca tar sin mammas börda, hon blir bärare för sina egna och mammas mörka känslor. Inte konstigt att hon ofta mår dåligt. Pernilla kan inte trösta Bianca när hon är ledsen. I det omedvetna vill hon att dottern är ledsen, hon skall ju leva ut dom känslorna som hon inte kan.
Både Pernilla och Bianca blir känslomässigt utnyttjade av sina mammor. Pernilla måste neka hälften av sig själv genom att alltid bara vara glad och positiv eftersom vårdaren tål inte se ett barn som är arg eller ledsen. Bianca blir bärare för mammas negativa känslor och har svårt att uppleva glädje. Det är ju mammas roll att alltid vara glad. Vem av dom tror du mår bäst?
Tänk om Pernilla lyckades med sin terapi. Hon borde våga möta det lilla ledsna barnet inom sig och lära känna alla känslor själv utan att projicera dom på andra. Tänk om hon kunde släppa sin dotter fri så att även hon skulle få mer glädje i sitt liv? Jag förstår att herr Bauer känner på sig att något är fel när halva Pernilla är borta och skådespelar bort sitt liv.
Hoppas att jag har fel med min tolkning. Men med den här tolkningen förstår jag bättre dom konstigheter som jag ser hos Bianca och Pernilla. Ingen normal människa är alltid glad och ingen är nedstämd nästan hela tiden. Man brukar se båda sidor hos en och samma person.