De tre korsen i Brunnsparken - lokal sägen från Helsingfors

I den händelse att det på FB finns fler historienördar och mysteriefreakar med koppling till Helsingfors (kanske rentav själva bosatta där), skulle jag gärna veta om ni känner till historien om de tre korsen i Brunnsparken. Har ni rentav sett dem med egna ögon? Och eventuellt "bättrat på" dem? Vad har ni hört berättas om dem?

Alla utsocknes till kännedom: Brunnsparken (i folkmun Brunsan, på finska Kaivopuisto eller Kaivari) är en park och stadsdel i södra Helsingfors, sannolikt det mest exklusiva bostadsområdet i hela Finland. Här finns bland annat flera utländska ambassader, marskalk Mannerheims hem, som numera är museum, samt en anrik restaurang, Brunnshuset eller Kaivohuone. På första maj samlas studenter och andra i parken till sillfrukost, och vid skolavslutningen i månadsskiftet maj-juni brukar tonåringarna fira där med cider och lustgas. Ni kan läsa mer om Brunsan här, och beundra lite fina bilder.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Brunnsparken,_Helsingfors
https://vihreatsylit.fi/sv/kaivopuisto

För att betjäna de olika hamnarna i Helsingfors byggdes 1891-95 en järnvägslinje som gick runt hela innerstaden. Järnvägen passerade också Brunnsparken, delvis i en tunnel. Tågen tuffade längs spåren i närmare hundra år, men på 1980-talet upphörde trafiken. Rälsen revs småningom upp, och en asfalterad cykelväg anlades på hamnbanans plats.

Där tågen rullade ut ur tunneln i Brunnsparken fanns en plankorsning, där man under långa tider kunde se tre kors ritade i sanden mellan syllarna. I den här facebook-gruppen, avsedd för gamla foton från Helsingfors, kan man beskåda scenen på en bild från 1950.

https://www.facebook.com/photo/?fbid...85675045828443

Den vanligaste förklaringen var att två små barn någon gång i 1900-talets början hade blivit överkörda av tåget på detta ställe. Barnens olyckliga mor skulle ha ritat korsen, och uppsökte därefter stället om nätterna för att bättra på dem. Senare skulle ett tredje kors ha dykt upp, och det tolkades som att också barnens mor var död. Men vem som åstadkommit detta tredje kors vet ingen.

Pia Sulin-Raivio skriver i sin kommentar till fotot att de två ungarna förolyckades i maj 1913, att korsen dök upp oavsett väderförhållandena, och att det finns fler bilder på dem. I flera andra kommentarer intygar folk att de hört historien och sett korsen - de fanns kvar ännu på 1970- och 80-talen, och Ilse Nyqvist berättar att man brukade rita dem på nytt, ifall de tillfälligt plånades ut. Å andra sidan skriver Ville Hurmalainen att han och hans kompisar låg på lur för att se vem som ritade korsen. Men om dagen syntes ingen mystisk korsritare till, och nattetid var det omöjligt att bedriva sån amatördeckarverksamhet (för skolarbetets skull, kan man förmoda) ...

Själv är jag inflyttad till Helsingfors långt efter att järnvägen försvann, och har aldrig sett korsen. Men jag minns att jag läste om dem i Hufvudstadsbladet någon gång på 1980-talet.

För ögonblicket finns ingen svenskspråkig redogörelse på nätet - utom i en sentimental dikt, som 1927 publicerades i Nya Budbäraren, de finlandssvenska metodisternas tidning.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/ai.../834293?page=3

Korsen i sanden.

Vid en järnvägsövergång vid Brunnsparken i Helsingfors finner man tvenne kors ritade i sanden. För en tjugo år sedan blev en liten gosse överkörd av ett tåg på denna plats. Hans mor har aldrig kunnat övervinna sorgen och var morgon och kväll kan man se henne förnya de snart utplånade kors hon med en käpp ritat i sanden. Denna vemodiga historia har föranlett nedanstående poem.

Säg, har du sett vid järnvägsövergången
Tre djupa kors i sanden där på gången?
Och har du stått och betraktat dem
Och kanske undrat: "För vem — av vem"!
Men om du inte har hört ännu
Den vemodsfulla sagan,
Så vill jag tälja för dig den nu,
Den är en moders klagan.

För länge sen, en solig dag om våren
Där satt en pilt och lekte mellan spåren.
Hans kind var röd och hans blick var klar.
Sin moders älskling och hopp han var.
Han var så glad och så flink och lätt,
Som blott en pilt kan vara,
Som ännu intet av vemod sett
Och vet av ingen fara.

I vackra, ljusa lockar växte håret -
Den lille, där han lekte mitt på spåret.
Han var så skön, som en rosenknopp
När våt av daggen den vaknar opp
En solklar morgon och sorglöst ler.
En lekens kung den lille.
Han såg ej faran där mor jämt ser.
Han lekte var han ville.

Olyckan skyr dock ej en pilt, som leker
Och faran ej hans ljusa lockar smeker.
— Där kom i vinande fart ett tåg.
Den lille pilten för sent man såg.
När tåget bort sen i fjärran drog
Han satt ej mer och lekte.
En bleknad kind och en mun som log
Den grymma döden smekte.

Nu ser man ofta där vid övergången
En bruten moder rista kors på spången.
Hon har ej råd till en minnesvård
Och lång är vägen till kyrkogård:
Men varje morgon när solen ler,
Hon går att korsen draga
Och varje afton när sol går ner,
Ett avsked från dem taga.

R. R. N.

Bakom signaturen döljer sig en herre vid namn Richard Rinaldo Nyman, som sannerligen inte tillhör den finlandssvenska litteraturens odödliga gestalter. Nedanstående länkar visar att han var född den 18 augusti 1897 i Helsingfors, verkade som typograf och predikant inom metodistkyrkan, och avled den 16 april 1964. År 1944 gav han under pseudonymen Richard Pilgrim ut ett dikthäfte, Det spelar sol i gränderna, där dikten också återges, men med lite ändrat ordval.

https://runeberg.org/sfl/2/0457.html
https://www.ancestry.com/genealogy/r...man-24-10qlwpd (Ibland möts man av texten Access denied)

Som ni ser tycktes korsen på 1920-talet bara ha varit två till antalet, och i dikten talas om en enda stackars krossad ljuslockig pilt. Man kan undra varför det behövdes just två kors till hans minne. Hur som helst så är detta det äldsta belägget jag hittat för historien.

Jag ska återkomma med mer information så småningom, men vill först höra om också andra har något att berätta!

Förmodligen hade Richard Rinaldo Nyman mycket tid att fundera, när han högg i sten. Inte så mycket elektronisk buller då.

Dikten påminner om "lasarettsvisan" som var populär i Sverige samtidigt. Ni vet flickan som frågor om hon får åka hem. Och det får hon inte. Men en vacker dag säger doktorn att nu ä det dags, att nu får du åka hem. Och alla fäller en tår och hulkar ut.