Icke-binär svenskhet

Jag tycker det är helt obegripligt att folk inte begriper att svenskhet inte handlar om antingen eller. Det är en en annan sak att växa upp med föräldrar som kommer tex från arabvärlden som kanske inte kan svenska, förstår noll om svensk kultur jämfört med föräldrar som är svenskar sedan generationer.

De två politiker som debatterade kulturkanon har både mellanösternbakgrund från muslimska länder. Självklart är deras svenskhet annorlunda än svenskar som varit det sedan generationer tillbaka. Jag tror inte att Redar o Liljestrand betraktas som fullblodssvenskar när de kommer utomlands. Självklart är de kulturellt hybrider vilken enligt mitt förmenande är helt ok. Svenskhet är (till skillnad från kön!) en gråskala. Vilket givetvis gäller alla andra länder också.

Benjamin Dousa -som jag tycker är en lysande politiker- som nu fjantar runt om Stegruds tweet är inte så butthurt som han verkar. Det handlar om att moderaten måste få till en konfliktyta mot SD för att kanske kunna ta tillbaka lite röster nu innan valet.

Nej, det är ett tämligen binärt tillstånd. De båda araberna är förstås inte svenskar, att vara svensk är att ha svensk bakgrund. Det är inget som sker magiskt bara för att man eller ens föräldrar flutit in på en bananbåt över Kattegatt, lika lite som att en kattunge född i en ladugård är en ko.

Insikten om vart vi kommer ifrån berikar ens liv. Jag är uppvuxen med en delvis annan bakgrund, vilket gett mig åtminstone en önskan att förkovra mig i viss litteratur.

Alla familjer har en inom- och utomkultur, där inomkulturen är präglad av genetik och socialt arv från två linjer som konvergerar till i bästa fall en synergisk hemmakultur, i värsta fall en dysfunktionell.

Men utomkulturen, den som samhället omkring dig präglar dig med, kan vi inte välja i lika stor utsträckning. Även i de bästa områden finns det klickar av människor i skola, arbetsliv o s v som går emot din inomkulturs värderingar och normer.

Svenskhet är att balansera dessa men att till syvende och sist inse att det mesta av min identitet präglats av något som gör att jag uppenbart är svensk. Jag har träffat adopterade afrikaner födda på 1970-talet som är oerhört svenska i sitt sätt och uttryck. Det för mig visar på den kraft som formar dig från barnsben.

Det är heller inte konstigt för människan att vilja söka sina rötter, men dessa blir inte mer afrikanska även om de träffar sina biologiska föräldrar och syskon. De tar sig sitt afrikanska namn och söker en alternativ identitet men landar aldrig fullt ut i sitt ursprung (kanske för att de inte skulle överleva en dag i Afrika efter 30 år av bekvämlighet).

Jag har bott utomlands i perioder, men är alltid "the Swede" hur jag än gör. På gott och ont.

Med det sagt, har du en starkare inomkultur där du är först perser/arab/ryss/engelsman och dina första 5 år präglats av denna kultur i hemmet och den närmaste omgivningen är och förblir du till viss del främling i det land du bor. Det går liksom aldrig att komma ifrån.

Det här med att alla är svenskar är bara så löjligt. Som ts skrev, ingen utomlands ser dom som svenskar fullt ut och det är ju inget fel med det. I sverige har ändå alla medborgare lika rättigheter och skyldigheter. Man betalar inte mindre skatt bara för man är svensk.

Exakt så. Minister Dosa spelar Butt Hurtig, för galleriet och för skrämma nervsvaga från Jimpan.

De Röda, däremot, synes värkligen vilja stegla Ms. Stegerud.

Det tragiska, är att den väl ut bildade Mede klassen på allvar är förfärad och ser väna påläggsalven som värsta raSSen.

Begreppet "svenskhet", är ännu trubbelsamt för många svenskar, marinerade i socialism som de varit allt sedan Ådalen '31. Statsministrarna Per Ahlbin och Thage visste hålla det svenska hygglo högt. Men det var efterträdaren Olof P (alla dessa herrar S A P ) som från och med år 1969 sänkte svenskarnas stolthet vara svenskar genom att ituta dem en internationalistisk ske[L]vbild.

Underbar beskrivning. Jag bodde utomlands i åtta år, var gift med en inhemsk person och levde deras vardagsliv och fortsatte alltid att vara svensk. Detta pga av att jag såklart har andra rötter och därmed aldrig kom att bli en av dem till fullo. Helt naturligt.

Visst är det intressant hur snabbt vi definierar bort folks erfarenheter bara för att de inte passar in i en nostalgisk bild av 'äkta' svenskhet. Men låt oss vara ärliga, den där bilden har alltid varit mer en myt än verklighet. Vi alla är ju påverkade av så mycket, och att hävda att någon inte kan vara tillräckligt svensk för att delta i diskussionen om vad svenskhet är känns ju lite som att sparka på en redan nedtryckt person.

Svenskhet är när du aldrig har ifrågasatt din egna svenskhet. Har du någonsin ifrågasatt den, då är du inte svensk. Svenskhet är också att inte vara det ena eller det andra beroende på när det passar. Jag har aldrig i mitt liv luskat i om jag faktiskt är norrman eller dansk, det händer bara inte. Det har mycket med språket att göra.

En iranie som hävdar sig vara svensk och ger sken av att vara svensk bara när det passar för bidragen, anseendet bland svenskar och dylikt. Men samma iranie är iransk bland iranier, talar deras språk, åker till hemlandet, säger sig inte vara svensk som hade varit uppriktigast för de var ju aldrig svenskar från första början. Både i utseende och kultur.