Barnuppfostran idag

Ja, jag använde mitt ordförråd som vapen men med bestämd ton.

Turkmorsan bara stod och gapade och flaxade med armarna, i ett försök att göra sig hörd.
Typiskt barbariskt kommunikationssätt.

Varför inte bara acceptera sitt barns dåliga beteende, alla barn gör fel någon gång?

”Får inte göra”, ser hon hellre att barnet blir överkört!?

Tappade jävla föräldrar alltså…

Anledningen till att barn får utbrott i första taget är för att dom äter en skräpkost. Om barn inte får i sig den näringen dom behöver så blir dom tjuriga. Det handlar inte om barnuppfostran, utan det handlar om vad man matar sitt barn med. Mycket kött och animaliskt fett gör barn lugna. Blir dom istället tvingade att äta broccoli och en växtbaserad kost så kommer dom förbli tjuriga tills dom växer upp och inser vad deras föräldrar gav dom för mat. Jag är tacksam över att mina föräldrar gav mig kött, inte direkt dom fetaste styckdetaljerna men ändå, och jag var alltid lugn, inga utbrott.

Matar du ditt barn med cornflakes och sojamjölk så kommer barnet alltid förbli tjurigt. För att inte tala om ultraprocessade grönsakspuréer som de flesta barnen blir matade med idag. Jag kan delvis förstå att det är jobbigt att laga näringsrik mat från grunden, många har inte tid som föräldrar, men det är fortfarande ljusår bättre än att välja den färgglada "barnmaten" på ICA. Behövs ju 12st burkar hipp/semper puréer för att barn ska få i sig den dagliga näringen det behöver, fast även det hade nog inte hjälpt. Det är också därför vi har ARFID idag och diverse "ätstörningar" för att barnet fick en skräpkost.

Borde inte heta barnuppfostran utan snarare näringsuppfostran.

Barn behöver inte lyda hela tiden. Fogliga barn är barn som råkar illa ut snabbare och lättare. Föreligger inga skäl till att alltid ha sin vilja fram och få rätt över ett barn.

Jag var mer strikt som barn och tonåring och av det så ser jag även att en unge blev neurotiskt orolig för det mesta (jag är inte den som gärna står och tittar på när ungar är högt som lågt överallt då jag böir stressad av skaderisker). Andra saker jag ångrar är att en unge som tydligt bör ha lidit av OCD istället fick skarpa tillrättavisningar om sådant som att lyfta fötterna och gå ordentligt, knäppa jackan (när det har minusgrader ute dvs) istället för föer kramar.

Överlag så har jag väl alltid egentligen varit tålmodig och mjuk med de flesta barn. Det svåraste var måhända mitt yngsta syskon då min mamma gjorde allt för att spela ut ungen mot mig och vägra gränssättningar men återigen är det ett problem som sitter i vuxenvärlden.

Upplever inte det som ett påhopp. Givetvis kan vi alla lessna om ett barn bråkar och vägrar lyssna och en nödbroms att markera att det räcker ser jag inte problem med. Däremot så är inte skrikande barn särskilt jobbiga och därför slutar just de skrikandes ungarna med tiden att få utbrott.

Jag är uppvuxen med tre stycken syskon som med år mellan sig, var och en haft extrema utbrott och sedan ett fjärde där problemet var dåligt föräldraskap. Särskilt de två första var det mitt ansvar att hantera och då var ena inte ens 3 år yngre med utbrott som inte var nådiga men slitade med att istället bli tigande tystnad pga oberäkneliga vuxna. Andra ungen fick jag sköta utbrotten på varje morgon och ta till dagis och jag var väl 9 år då. Klarade jag som barn av affektutbrott och barn som bara stod och skrek rakt ut, tycker jag att andra (vuxna) ska kunna göra det också. Utöver syskon så har jag även haft hand om andra barn med både adhd och autism och inte haft svårt att som ung hantera utbrotten.

Även autistiska ungar växer ur sina utbrott. Samtliga syskon har ganska klart och tydligt autistiska drag, även syskonet som bara var lite yngre än vad jag var. Jag är däremot inte autistisk och kan därför reglera mig utan att stå och skrika som en dåre oavbrutet sjäkv.

Det växer bort.

Håller med dig helt och hållet.
Det går att bli 'kränkt' för allting nu för tiden.

Fler ungar tar en tillsägelse, t. ex. i skolan, som en ren provokation som ska återgäldas å det skarpaste, ibland med fula ord, hot eller våld. Sedan får rektorn ilskna telefonsamtal från barnets föräldrar som vill stämma skolan och rektorn anklagas för att ha trakasserat deras barn, vid sidan av att barnet dessutom fått så 'orättvisa betyg', vilket föräldrarna inte fattar ofta beror på att ungen skolkar.

Visst uppfostrar sig barnen mycket mer själva numera. Kompisgänget har trätt in i rollen som familj och många barn hänger på sta'n kvällar och nätter samt går på spritfester med föräldrarnas goda minne. De går och lägger sig och antar att barnet kommer hem åtminstone på nattkröken.

Många föräldrar ger barnen allt för stor frihet att göra som de vill, för de tror felaktigt att de har koll på sina telningar med hjälp av mobilen. Typ "jaha Elsa, sover du över hos Stina ikväll, ja va bra, sov så gott" medan 14-åriga Elsa IRL går på rejält party och följer med Liam hem över natten.