Barnuppfostran idag

Ja, där sa du något - respekt för äldre (och sköra). Vanligt hyfs och lite fingertoppskänsla runt äldre, rullstolsburna, folk på kryckor osv. Den verkar borta med vinden.

Haha, ja - den varianten har jag också stött på. Nervvrak både barn och förälder, helt i onödan och till ingen nytta.

Barnen uppfostrar sig själva. De vet inte vad en tillsägelse eller en tillrättavisning är för något. Det verkar som de tror att de är dom som kommit på ordet ”kränkt”.

Klart folk uppfostrar sina barn åbryr sig nu. åtminstone vanliga svenska föräldrar, mina arbetskamrater på bygge var alltid väldigt engagerade i sina barn å dess skolgång tex.
Men bor du i orten å släpper ungarna vind för våg å får va ute hur länge som helst blir det Nog dåligt med uppfostran.

Kan det vara tvärt om?

Föräldrar idag är oroliga över samhällsutvecklingen och håller sina barn hårt.
Detta gör dom rebelliska (som alla barn genom alla tider). Det kan även bli en form av daltande.

Eller är jag dum i huvudet?

Jag är den som kan ryta i men det behöver man sällan göra med de flesta ungar. En gång med ena syskonbarnet har jag behövt göra det och det helt enkelt för att barnet vägrade sätta sig i vagnen på bussen när jag bestämt att det var det mest säkra och då var det min "nödbroms" för i vissa situationer ska barn helt enkelt lyssna. Oavsett vad omgivningen tycker om att jag tröttpå att ett barn haft en särskilt dålig dag där den gjort exakt allt tvärtemot vad jag sagt.

Skulle aldrig falla mig in att ryta och gorma åt barn som är trötta och gråter, skriker och visar att de inte har wn bra humör. Skillnaden på mig och dem är att jag har haft ett liv att teäna mig på känsloreglering.

Vad vill du ha ut av omedelbar lydnad? Ett barn som blir en perfekt slagpåse för första bästa dåre som dyker upp? Ett våldtäktsoffer som inte tordes skrika och slåss för att få sitt nej hört?

Jag tycker du ska reflektera över vad vinsten blir av att i tid och otid brusa upp mot ett barn för att du inte kommit längre än vad det gjort.

Jag är skeptisk till barns utbrott vid förskolan för att jag ser det snarare som sådant

1. Barnet har inte en bra miljö på förskolan med lyhörda vuxna som hanterar barngrupperna bra.

2. Barnet har stressats i onödan vid hämtning/lämning.

3. Dagarna är för långa för vad det orkar med.

Sedan så accepterar jag inte våld från barn men det är överlag bara barn med oberäkneliga föräldrar som slår och sparkar och skriker. Där kan man behöva säga till mer skarpt annars så gäller det att antingen "bara" vara bestämd eller så bär man helt enkelt bort barnet från situationen. Det är jättelätt för ett barn är fysiskt mindre och skadar därmed inte dig som vuxen bara för att det vrålar och är upprörd fysiskt också.

Det är inte ungarnas fel att dagarna är för långa och att de behöver gå ner i varv alltmer efter lunch för att de mer stillsamma aktiviteterna ska läggas in innan hämtning. Utelekar mm lämpar sig bäst på morgonen och förmiddagen. Taskig planering kan aldrig ungarna ansvara för och det är självklart att "pedagoger" som bara sitter med varandra och låter barnen leva rövare är mer ansvariga över att barnen smittar varandra om bara ett eller två barn börjar bli för trött. Lägg på dålig sömn och annat som kan påverka småbarn så förstår du varför deras humör är deras sätt att ha ett behov av vägledning, inte en dåre till vuxen som gapar, ryar och dominerar över dem.

Barn är barn. Du är vuxen.
Barns utbrott är inte särskilt jobbiga eftersom barn faktiskt inte skriker i timmar och har du ett barn som kan skrika oavbrutet i 3 kvart, så kommer den vara tyst sen och du har vunnit på tålamodet att det också ser dig som trygg istället för oberäknelig och aggressiv. (Jag pratar om de barn som mellan 1 och 3 kan ha svårare affektutbrott) Därefter är barn också de som är riktiga gaphalsar, otroligt känsliga för positiv förstärkning vilket innebär att det lågaffektiva är lämpligt på förskolebarn.

Ett skolbarn som slåss kan man ryta i åt. Därefter så ser jag det som en toppenbra sak att barn börjar polisanmälas om de i skolåldern visar våldstendenser för att få en gränssättning och att familjen får socialtjänsten på sig om de inte vill lära sitt barn att jämlikhet även ska förekomma mellan barn.

Häromdagen hamnade jag i en konflikt mellan barn då en pojke sagt saker som flickorna upplevt som sexuellt kränkande och hans svordomar innehöll sexuell karaktär så det var inte konstigt. Men det var barn. Dock så gapade flickan med och alla barn lät och skrek, jag också för att ingen lyssnade utan alla ville försvara sig och både pojken och flickan ville höras på vad den andra gjort mot dem. Flickan tog sedan en lång gren och hotade pojken flertalet gånger med trots att jag omigen sa åt henne att sluta och till sist fick jag helt enkelt plocka av henne den.

Pojken var också upprörd för att hon slagit honom innan och jag sa att han inte fick slå henne men skulle polisanmäla om flickan gjordd något för att hon helt enkelt inte får skada honom. Vuxna skrattade då bara och sa att det inte spelar någon roll vilket även underminerade mig som vuxen i det hela med att flickorna fått höra sådant som att de skulle suga av pojken och att mamman var en hora, sådana saker. För henne var jag en trygg vuxen men jag fick dagen efter när hon tacksamt kom för att säga att hon uppskattade att jag försökt ta itu med det hela, att pojken har laglig rätt att slå henne och även hårt om hon är våldsam. För henne så blev hon skuldbelagd när jag omigen förslkte förklara att hon ska lyssna på mig som är vuxen, inte backa upp mig och lyda när jag säger ifrån. Hon blev ledsen. Det visade sig att hon var 9 år inte 11-12 som jag trott. Hon förstod inte en tiondel av vad jag sa pga sin låga ålder och blev istället skamsen när jag sa att om inte heller hon respekterar mig, varför ska andra barn göra det och lyssna. Är problemet att dessa barn 9 åringar upp till 13 år inte fått stryk? Inte gormats på tillräckligt? Givetvis så är sannolikheten mycket större att föräldrarna inte alls låter var och en komma till tals, att de skriker högst för att få sista ordet etcetera. Problemet är självklart också ett misslyckande från skolan.

Och jag är uppvuxen i området bredvid mitt. Ungar har alltid varit respektlösa eller svurit och särskilt de som haft sämre hemförhållamden och dålig omgivning. Barn smittar varandra i beteenden och innan dess är det vuxna som är exemplen barn tar efter.

Vuxen och barn är olika saker. Framförallt i hjärnan. Det är lite det som är grejen med att inte bara kräva disciplin. För även om de håller käften och bara lyssnar så är det inte synonymt med att de förstår vad du säger eller kräver av dem.

100% rädsla för vad folk ska tycka. Det har blivit ett sånt där ouppnåeligt ideal: ens barn ska vara lugna, snälla och skötsamma, samtidigt som man aldrig ska behöva vara hård mot sina barn. Många idag ser det som ett misslyckande att behöva ta till saker som att höja rösten, då har man inte "byggt tillräckligt mycket relation" med sina barn.

Som allt annat är det en balansgång. Att ha ömsesidig tillit och respekt i relationen med barnet, samtidigt som man är en auktoritet de lyssnar på. Kollar jag t.ex på jämnåriga vuxna jag känner sedan barndomen inser jag att samma typ av auktoritära fostran från föräldrarna kan ge helt olika utfall. Vissa blev auktoritära kopior av sina föräldrar och tror att undergivenhet och respekt är samma sak, andra blev ängsliga och så rädda för att göra fel att de inte vågar något i livet, ytterligare andra blev helt falska ögontjänare som bara gör vad de ska om de blir övervakade och enbart rädslan för straff motiverar dem till skötsamhet.

Hold your horses, jag behöver aldrig brusa upp numera. Hela poängen är att man etablerar en tydlig gräns från början så slipper man brusa upp i tid och otid sedan. Det var inget dåligt påhopp från din sida

Typ alla har egna idéer om allting, folk är ensamma och rädda. Lägg därtill för att det inte finns tid för vad ett barn kräver, att man helt förlitar sig på spåren dagisvärlden sätter.

Kunde inte bli mer fel, ingen kontinuitet. Fan jag var på utvecklingssamtal med grabben, minuter man aldrig annars har i skolvärlden för att fånga upp eventuellt intresse. Enskilt rum. Klasskompisarna sprang in och ut för att hämta saker, fröken sa ingenting. Exakt samma förra utvecklingssamtal. Jag sa att fan nog är det ändå konstigt, mer ids man ju inte säga i rädslan om att ha en sämre "relation" med fröken framledes.

Skällde häromveckan ut en morsa på skolan.
Hon blev sur över att jag talade hennes unge tillrätta, hon indirekt rättfärdigade vederbörandes våldsamma beteende mot min dotter som fick andnöd.

Klarar inte föräldrar av att uppfostra sina ungar, kommer någon annan att göra det. Så är det bara.
Våldsamt/barbariskt beteende kommer aldrig att tolereras från min sida, jag backar aldrig då.

Svenskar måste bli bättre på att konfrontera ”jobbiga” föräldrar, om de inte vill att problemen ska eskalera framöver.

Gäller att säga ifrån på ett sansat sätt själv bara, men helt rätt i så fall.

Definitivt för mycket daltande, dom flesta verkar ha otroligt svårt att lära ungarna hänsyn till andra

Inte bara är många föräldrar dåliga på att sätta gränser utan saknar säkerhetstänk också. Passerade en mamma med en c:a tvååring som var på väg att rusa ut på gatan. Mamman försökte inte ens fånga upp henne, det fick jag göra istället, hon bara sa något lamt att sådär kan man inte göra…