Citat:
Det här är ett exempel, precis som ovan nämnda om handikapp mm, som belyser användarens egna värderingar, eventuella fördomar och krumbuktandet för att inte kränka. Mental gymnastik som visar sig ofta numera.
En företeelse som getts nya namn många gånger är de länder som Trump kallar ”shithole countries”. Tidigare har de kallats underutvecklade länder. Sen blev det ”utvecklingsländer”. Efter det blev de ”tredje världen” och nu ska de kallas ”globala syd”, tror jag. Undrar vad nästa namn blir?
Allt måste ha ett namn för att kunna diskuteras, behandlas, bekostas. Det säger sig självt. Sedan kommer lite marxism in i bilden, om man vill lägga ett analytiskt filter över det. Vem har/har inte makt. Vem är förövare/offer. (Vi kan glömma klass och ras, denna gång.) Hur mycket pengar kan och vill man vräka över något och tro att en konferens och nya ord löser ett upplevt och självdefinierat problem.
Men har alla en egen inneboende kapacitet och drivkraft eller måste man särbehandlas, för lilla gubben/gumman har omöjligen en förmåga och vilja att klara sig själv. Utöver den eventuella dos assistans användaren själv påstår sig vilja ha, om det är så. Vem med stolthet vill bli sedd som inkapabel?
Löser man en situation genom att regelbundet byta ord på fenomenet, men inte ändra på ett jäkla dugg i övrigt, i synnerhet på de egna förutfattade meningarna om individer faktiskt klarar fantastiskt mycket och fanimig inte vill bli klappade på huvudet nedsättande och få höra "näää, tulle dig din stackare" hela livet?
Erkänner man att man gått genom livet med åsikten att handikapp/-ad automatiskt innebär något ultranegativt utöver att vara en ren beskrivning, säger det rätt mycket om dig som person. Det är ett ord bland tiotusen andra. Cry me a river, buhuu.
Folk är fantastiska, anpassningsbara, ibland i behov av hjälp i någon mån. Om man vill. Se vad en person född utan armar klarar av, hinder kringgås genom anpassning och hjälpmedel. Går det bättre för att ett gäng godhetsivrare står med lutat huvud och applåderar "den utsatta lilla stackaren" medan man byter ord på ett tillstånd eller situation vart tionde år?
Kan rullstolsbundna personer med neurologiska diagnoser och tillstånd vara förbannat roliga och drivna? Jajamen. Har någon frågat vad den "drabbade" själv tycker om sin kapacitet och vad man vill bli kallad? Bra start att göra det innan man kläcker ur sig det senaste diagnostiska ordet von oben, om ett oförändrat tillstånd.
Slutligen lite Strindberg från snart 150 år sedan: [N]i har makten, jag har ordet. Jag har ordet i min makt.
