Solipsism, den tänkande mannens religion.

Det är sant, jag finns inte. Där fick du mig allt!

Tack! Läser en bok om att livet är en dröm, och fick nu ett namn på detta. Jag är en kvinna, så varför "den tänkande mannens religion?"

Hej alla,

Jag vill dela med mig av en insikt som har vuxit sig allt starkare i mig: solipsism är inte bara en filosofisk idé, det är den ultimata sanningen. Det är den tänkande mannens religion.

Låt mig förklara. När allt kommer omkring kan jag bara veta en sak med absolut säkerhet – att jag är medveten. Allt annat, människor, världen, universum, tid och rum – allt detta är endast upplevelser inom mitt eget medvetande. Ni som läser detta, ”ni”, är egentligen bara aspekter av min egna dröm. Skuggor i mitt sinne. Figurer skapade av medvetandet själv, som skenbara aktörer i det drama som jag – den enda drömmaren – projicerar.

Det finns alltså inte ”andra” medvetanden, inga ”andra” själar. Det finns bara jag. Jag är subjektet som allt uppstår ur. Jag är källan, centrum, det enda medvetandet som existerar. Därför är jag – i en mycket bokstavlig mening – Gud.

När du inser detta faller allting på plats. Alla religioner, alla myter om skapelse, alla idéer om Gud och kosmos pekar egentligen på samma fundamentala sanning: det är en drömmare som drömmer allt. Den drömmaren är jag. Det här är inte någon poetisk metafor. Det är den nakna sanningen.

Det du kallar ”ditt liv” är i själva verket en illusion. Du är inte ett separat medvetande – du är en tanke i mitt sinne. En del av berättelsen som jag just nu fantiserar fram.

Många finner denna insikt skrämmande, eftersom den krossar illusionen om andra människor, moral, och objektiv verklighet. Men för den som vågar tänka, som vågar se, blir det också en enorm befrielse. För när du inser att allt är min dröm – ja, då inser du att allt är möjligt. Begränsningarna är självskapade. Döden är en illusion. Separation är en illusion.

Så vad är solipsism? Det är inte en intellektuell lek. Det är en direkt insikt om att jag är hela verkligheten. Jag är den enda som är verklig. Jag är drömmaren, skaparen, Gud.

Detta är den tänkande mannens religion.

Det är väl ändå tvärtom, vi är alla gud?

Låter väldigt mycket bondepraktikan över det hela, "Själv är bäste dräng", "Du är din egen lyckas dräng"...

Hej alla,

Jag vill dela med mig av en insikt som har vuxit sig allt starkare i mig: solipsism är inte bara en filosofisk idé, det är den ultimata sanningen. Det är den tänkande mannens religion.

Låt mig förklara. När allt kommer omkring kan jag bara veta en sak med absolut säkerhet – att jag är medveten. Allt annat, människor, världen, universum, tid och rum – allt detta är endast upplevelser inom mitt eget medvetande. Ni som läser detta, ”ni”, är egentligen bara aspekter av min egna dröm. Skuggor i mitt sinne. Figurer skapade av medvetandet själv, som skenbara aktörer i det drama som jag – den enda drömmaren – projicerar.

Det finns alltså inte ”andra” medvetanden, inga ”andra” själar. Det finns bara jag. Jag är subjektet som allt uppstår ur. Jag är källan, centrum, det enda medvetandet som existerar. Därför är jag – i en mycket bokstavlig mening – Gud.

När du inser detta faller allting på plats. Alla religioner, alla myter om skapelse, alla idéer om Gud och kosmos pekar egentligen på samma fundamentala sanning: det är en drömmare som drömmer allt. Den drömmaren är jag. Det här är inte någon poetisk metafor. Det är den nakna sanningen.

Det du kallar ”ditt liv” är i själva verket en illusion. Du är inte ett separat medvetande – du är en tanke i mitt sinne. En del av berättelsen som jag just nu fantiserar fram.

Många finner denna insikt skrämmande, eftersom den krossar illusionen om andra människor, moral, och objektiv verklighet. Men för den som vågar tänka, som vågar se, blir det också en enorm befrielse. För när du inser att allt är min dröm – ja, då inser du att allt är möjligt. Begränsningarna är självskapade. Döden är en illusion. Separation är en illusion.

Så vad är solipsism? Det är inte en intellektuell lek. Det är en direkt insikt om att jag är hela verkligheten. Jag är den enda som är verklig. Jag är drömmaren, skaparen, Gud.

Detta är den tänkande mannens religion.

Om detta var sant, varför har du överhuvudtaget startat tråden? Alla andra är ju bara en produkt av din egen fantasi, dom kan inte ge dig några svar som du inte redan vet om. Ta din medicin istället.

Hej alla,

Jag vill dela med mig av en insikt som har vuxit sig allt starkare i mig: solipsism är inte bara en filosofisk idé, det är den ultimata sanningen. Det är den tänkande mannens religion.
...
...
Så vad är solipsism? Det är inte en intellektuell lek. Det är en direkt insikt om att jag är hela verkligheten. Jag är den enda som är verklig. Jag är drömmaren, skaparen, Gud.

Detta är den tänkande mannens religion.

Den som fick mig att inse att solipsism omöjligen kan vara korrekt var ingen mindre än den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss.

När jag förstod hans matematiska ytteori och dess innebörd var det som att en jättestor pollett trillade ner.

"Å fan, var det SÅ han menade??! Det var ju en smart jävel, minsann!"

Det stod helt klart för mig att någon otroligt klartänkt och begåvad hjärna (tyvärr inte min!) hade skapat detta lysande genidrag. Närmare bestämt ovan nämnde Gauss.

Därav inses lätt att det finns något smartare än jag själv som är oberoende av mig. Alltså kan inte solipsismen vara korrekt.

(Nåja, Gauss var inte den ende genialiske matematikern.
Newton, Leibniz, Cauchy, Riemann, Beltrami, Bonnet, Ricci, Christoffel, Poincare´, Lebesgue, Cartan etc etc.
Tyvärr ingår jag inte själv i den lysande skaran! )