När blev det normalt att aldrig bli vuxen?

Då har du fått en vuxen persons syn på döden. Fan också jag som trodde att jag var den vuxna här...

Det finns inga enkla jobb, finns inga billiga bostäder. Allt ska vara rikt och polerat. Innan kunde man flytta och jobba, alla gick inte på högskolan, de flesta gjorde inte detta. De unga fick lära sig av sina egna misstag och fick ta ansvar på riktigt. Man växer som människa med ansvar.

Men naturligtvis finns det andra sätt där de unga är mer vuxna än innan, de är mycket mer toleranta mot människor som inte är precis som dem. De är ofta mer pålästa och har oftare en egen åsikt.

Jag känner mig inte särskilt vuxen som inte får något alls gjort. Möblerar om och tittar på Tiktok när jag behöver plugga.

Måste verkligen hitta någon strategi i livet och avsluta året som en person som gör mer än vad jag gjort härinnan.

Du må vara yngre än mig men som medelålders har jag inte många poäng. Skulle väl var rynkorna då ❤️

Då var det väl inne att vara sexuellt frigjord. Nu verkar ju kvinnor bli chockade om man tittar på dem, jag menar jag registrerar knappt att någon tittar på mig om de inte ler stort och kollar 5s+ och pratar med mig så förstår inte vad de håller på med.

Haha du låter ändå rätt vuxen tycker jag ❤️

Jag tror att jag kommer bli riktigt vuxen när jag blir 65 typ. Då kommer jag sitta och muttra framför nyheterna och klaga på alla förändringar i samhället 😂

Förhoppningsvis är jag lite vuxen med tanke på skrynklorna i ansiktet.

Jag känner att den bästa tiden i livet är nu omkring 40. Lite innehållslöst kanske men det är det bara jag själv som kan ändra på.

Jag tycker du verkar vara jättebra precis som du är. Min bedömning är att du är precis lagom vuxen, du är absolut inte för tråkig och du är inte heller omogen. Vuxenpoängen bara regnar över dig 👏👌

Ja, mindre stress och lättare att ta dagen som den kommer. Jag kan bli rätt knäckt fortfarande, över död och sjukdom. Jag har väl inte varit med om så där jättemånga som har dött. Men hörde om en kursare till mig som dig för några år sedan. Och han var inte ens femtio år. Och för ett tag sedam fick jag veta att en gammal chef till mig hade gått bort. Jag undrade varför jag aldrig stötte på henne. Och så fick jag höra att hon gått bort ett halvår tidigare. Lite för tidigt. Hon var sjuklig sedan ganska många år. Det var länge sedan vi jobbade ihop men tycker ändå det är sorgligt. Jag kan gå och tänka på dem till och från i flera dagar

Ja jag vet inte. Iallafall en fd klasskompis är död, sannolikt fler. En chef, trots att jag inte haft många jobb överhuvudtaget eller alls nästan. Ena föräldern till mig är borta och jag tror att det var då jag insåg att jag verkligen lärt mig hantera de absoluta motgångarna utan att bryta samman längre. Men jag kan verkligen inte räkna hir otroligt många det är som jag varit bekant med på något vis som är döda idag. Jättemånga tycker jag. Kan inte ens hålla räkning över alla självmord.

Jag minns hur otroligt stressad jsg blev som umg av saker som att andra kunde drabbas av allt från olyckor till våld, dåligt psykiskt mående osv. Brände verkligen ut mig själv helt flera gånger om för människor som dessutom gav blanka fan i mitt välbefinnande 🤣

Otroligt många döda men samtidigt så stod ingen av dem mig nära. Typ tre dödsfall som jag de senaste åren känt mig mer drabbad av. Två kanske men den tredje höll jag ändå av. Känns som en gigantisk skillnad från när jag var ung då jag inte förstod varför folk var så kalla och likgiltiga gällande andra människor även när de skadades eller till och med gick bort. Många gånger man hört saker som att "Det var inte en bra person"..

Är det meningen att man ska vara född mer självcentrerad och mindre medkännande? Folk överlag verkar sällan bry sig om de inte känner att just de stod någon nära och jag själv var mer en "Men det var en människa så som vi är människor!"- person.

Men jag bölar ibland när ungar dött som om det varit min egen unge som gått bort, när jag ser olika dödsfall i samhället via nyheter och Flashback. Med tanke på hur lite jag känner så är det väl någon projektion men jag kan ändå känna medkänsla till anhöriga och empati för dem och vrede mot gärningsmän så vetetusan om det verkligen är projektioner och inte bara mitt gamla jag som spökar för mig.

Varför de båda drabbade dig vet jag inte men det är naturligt med sorg att tänka på människor. En kille ville jag tala med då vi var osams varpå min ena syrra viftade bort när han ringde och frågade om någon behövde skjuts till staden jag bor i när jag var på besök. Istället för att fråga om jag eller han, ville träffas. Inte som jag hade kvar kontaktuppgifter. Sedan strax därpå hade han avslutat sitt liv. Kanske gick ett år, minns inte men det tycker jag är sådär jävligt beteende som mina vidriga anhöriga alltid gjort, hållit mig utanför andra människor och struntat i mina önskemål, behov eller whatever bara de får stå i centrum. Medveten isolering av mig för att hålla mig ensam utan kontaktnät eller människor överhuvudtaget i mitt liv. Sista vändan jag började tänka mycket på honom färgade jag håret för att distansiera mig från det förflutna och det som varit och jag har faktiskt inte drabbats av sorg mer igen efter det. 💅

Alla sätt är bra förutom de dåliga.

Man lär så länge man lever. Och får öva sig på att ta hand om sig själv först. Och sen hjälpa andra med den ork som blir över. Med åldern har jag blivit bättre på det, att undvika att bli allt för indragen i andras problem. Om det inte är riktigt närstående anhöriga då.
Det här två var väl några av de senaste som jag fick veta. Båda mina föräldrar är döda och det känns givetvis fortfarande till och från. Sen har det också varit andra under årens lopp. Men inte påfallande många ändå. Det är ju en del av det som gör en till människa, att man minns och sörjer. Både andras liv och den tid som flytt.

Ja jag vet inte. Jag föreställer mog att väldigt många fler än vad jag känner till är döda. Jag hoppas såklart att människor lever och har fungerande och bra liv. Däremot så tror jag inte direkt att andras död påverkar mig. Senast var väl någon gammal granne som dött och det är väldigt tråkigt. Jag kan tänka att vi srbetar för lite med mäns psykiska hälsa. Han var mycket arg på mig förstod jag när jag mötte honom senast men saken är att jag inte kan ta ansvar för vad folk säger bakom min rygg och jag kan inte heller ta ansvar för om människor tycker illa om mig efter att jag helt ensam tvingats ta mig igenom helvetet. Sedan så var jag måhända aldrig ärlig om mitt liv när det inte var bra men jag var aldrig oärlig heller. Inte jag...minns inte ens när jag träffade honom, dvs vilket år men bör ju ha haft hund då det var i ett motionsspår

Problemet med att prata bakom människors rygg är att du aldrig vet om det du tror och andra säger, matchar med en annan persoms verklighet. Om man dömer de man känner för snabbt, då har man också dömt dem utan att faktiskt veta.

Jag kan inte sörja andras verkligheter. Jag har fullt upp med min egen och jag vet väldigt väl att ingen stått vid min sida heller. Skillnaden är att jag inte ämnar avsluta mitt liv.

Livet går vidare. Vare sig man vill att det ska göra de med onödiga dödsfall eller inte.

Jag tål inte min familj som exempel eftersom jag inte uttrycker mig oavbrutet för att bemötas med ignorans för vad jag säger. Antingen hjälper man mog och står vid min sida eller så slutar jag tydligen att bry mig överhuvudtaget om människor. Jag känner inte kärlek för någon släkting medan de trodde att de kunde straffa ut mig som respons på att jag reagerade negativt på psykisk misshandel som de kallar för att jag är "psykiskt störd" och att jag då skulle börja bli deras gnal nickedocka igen. Jag vill krossa dem som retur. Berätta för hela världen om vilka svin de är.

Jag förstår dock att om jag lever längre ön dem, så kommer jag att känna det den dagen anhöriga går bort. Ånger, saknad, kärlek. Allt jag inte känner nu, igår, förra veckan, det här året, förra året eller åren innan- kan komma. Men jag kan inte leva med människor omkring mig som lämnar mig likgiltig för hur de agerat emot mig baserat på att jag kanske känner något om de dör. Att jag kanske kan dö före dem stoppar inte deras dåliga beteenden. Jag tror faktiskt att om jag dog så skulle de se det som en chans att få uppmärksamhet och medlidande medan de bölade för deras egen skull och inte förlusten av mig.

Jag kan inte leva med de människorna omkring mig. Jag behöver pålitliga mäsom ser till mina behov och ger mig bekräftelse och stöd likson hjälp när jag ber om det och den hjälp jag ber om inte narcissistisk skit jag inte vill ha såsom en borrmaskin när jag fyller år efter att ha ställt in alla mina födelsedagar som ett sätt att skada mig från att få fylla år men sedan bli sniken när min paloa är döende och försöka manipulera fram tacksamhet för att man vill roffa åt sig av de pengar jag skulle ha ärvt.

Jag vet inte hur jag kunnat födas in i en så vidrig släkt som min och bli den enda normalfungerande i en stor syskonskara men jag vet att jag är den friskaste av alla i släkten. Jag gick bara sönder mest för att jag var den mest utsatta.

Människor föds, lever och dör och så även vi. Man ska därför vara försiktig med vilka man har i sitt liv. Kruxet är att man inte kan välja hur man formas eller vilken familj man har omkring sig när man går ut i livet för att bygga egna band till människor. Din familj, speglar de människor som du sedan tar in i ditt liv. Om en människaråkar ut för många dårar, då är det dess ursprungsfamilj som är var sjukdomen började.