Skulle du hellre förlora alla gamla minnen eller förmågan att skapa nya?

Alltså det är en väldigt svår fråga om man nu tänker sig att ALLA minnen försvinner. Väljer du att förlora alla gammla minnen börjar du isåfall om på stadiet som nyfödd utan möjlighet att klara av någonting själv och måste lära dig allt igen, Det som är ''du'' just nu dör alltså helt och en ny identitet skapas men efter många år med återlärning kan den nya ''du'' nog bli nästan helt funktionell som människa igen.
Att förlora möjligheten att skapa nya minnen gör dig dock totalt låst i sinnet och du kommer aldrig klara dig självständigt igen, Aldrig kunna gå vidare på någon plan i livet, Totalt låst i nuet men du som individ finns då förevigt kvar och låst i den positionen men endå inte dig själv då du inte kommer kunna hålla minnen som gör dig funktionell till vardagen.
Visst du kan säkert laga mat som du redan vet om och handla saker som du skriver ner men du kommer inte minnas vad du åt eller vad du handlat. Kommer ständigt behöva skriva ner kom ihåg lappar och liknande. Antar minnet blir låst på det sista du hade i tanken så t.ex hade du planerat att göra något särskilt den dagen kommer du varje morgon vakna upp och tro att du ska göra det den dagen och gå igenom den rutin du hade planerat och det fortsätter hela tiden.

Men dina nya minnen blir ju dina gamla minnen direkt från det ögonblicket då de inte längre är nya?

Så vad menar du? Du verkar inte riktigt ha tänkt igenom ditt resonemang?

Att förlora tillgången till inlagrade (episodiska) minnen är ett men som går att leva vidare med på ett fungerande vis.

Att inte kunna lagra in nya minnen är kraftigt handikappande och omöjliggör ett fungerande liv. Det innebär en ofta kontinuerlig skräckupplevelse av att vara fängslad i nuet.

Jag skulle välja att skapa nya. Livet levs nu och i framtiden, inte i gårdagen. Jag tycker att det är ganska tragiskt med människor som lever i det förgångna.

Nya hade jag valt. Glömma allt skit som hänt. Ja tyvärr alla glada minnen med.