Varför vill man kriminalisera låtsasbrott?

Nu kommer jag in lite hastigt i diskussionen, så kanske nämner något som redan avhandlats.

Om man ser till bevisläget som var så har man ju undersökt hela vapnet grundligt, utan att man hittade den misstänktes DNA på detta. Man har däremot hittat hans DNA på två av tre patroner. Beträffande den tredje patronen så finns det en icke identifierbar DNA-träff. Tilläggas skall att fingeravtryck på patronerna inte undersökts. Slutligen så har denna brottsplanen orkestrerats av en person med aliaset ”Max Verstappen”, som inte kunnat identifieras.

Ser man sedan till vad den misstänkte säger så är det att någon annan person hanterat vapnet. Han antyder att denna personen ingår i samma kriminella krets som honom själv. Att hans egna DNA hittats på två patroner förklarar han beror på att han förvarat och hanterat stora mängder ammunition. Den misstänkte har berättat att han har överlåtit ammunition till den alternativa gärningsmannen, som i sin tur bett honom hämta vapnet.

Att man inte har den misstänktes DNA på vapnet gör ju detta väldigt svårt. Att den misstänkte/försvaret påvisar att det kan finnas en alternativ gärningsman är ju inte otroligt - i synnerhet inte då detta handlar om någon form av kriminellt nätverk, där flera personer finns involverade. Att den misstänkte skall ha hanterat/förvarat ammunition är ju heller inte otänkbart. Att hans DNA finns på majoriteten av patronerna motbevisar ju inte detta, snarare tvärtom. Att den misstänkte inte vill peka ut/namnge den alternativa gärningsmannen behöver inte betyda särskilt mycket, eftersom man inte "golar" i kriminella kretsar.

Visst kan man påpeka att den misstänktes historia kommer väldigt sent. Men jag skulle nog säga att den tilltalades berättelse om en alternativ gärningsman inte spelar så stor roll. För hade inte den misstänkte sagt det så hade med all sannolikhet försvaret lyft in en alternativ gärningsman. Jag menar det är ju öppet mål för en försvarare - Man kan enkelt hänvisa till den kriminella kretsen bestående av många olika personer, att aliset ”Max Verstappen” inte kunnat identifieras, att den misstänktes DNA inte hittats på vapnet samt att inga fingeravtryck undersökts...och hade inte försvaret lyft fram det, så hade rätten ändå varit tvungen att ta höjd för detta i sin bedömning.

/Så hur ovan nämnda skulle anses som orimligt, utifrån att man skall kunna bevisa någons skuld utom allt rimligt tvivel, har jag väldigt svårt att förstå? Menar du att man kan/borde dra slutsatsen att det inte finns några andra möjligheter än att just den misstänkte begått detta?

Jag kan hålla med dig om att hjärnan bakom är betydligt mer intressant och här skulle jag vilja göra det straffbart för kriminella att inte tjalla på vem som de fick uppdraget av.

Den du... tänk att få längre straff för att man skyddar den som betalar en för uppdraget.

Ärligt så vet jag inte hur skillnaden egentligen blir om man hittar dns spår på ammunitionen inne i vapnet eller på vapnet när det gäller frågan om vem som lämnade och sedan skulle hämta vapnet. Menar hur frias han från det momentet?

Men absolut att han kan bli friad från att vara den som beställt uppdraget och därmed slippa det straffet, men som jag skrev i föregående kommentar så är borde det vara en nackdel att vägra lämna ut namnet på den man fick uppdraget av. Att skydda en brottsling tänker jag.

Nu handlade ju ditt svar inte så mycket om det jag skrev. Men visst...

Att kriminalisera att inte ange vem man fått uppdraget av är ju helt uteslutet! Främst för att detta skulle bryta mot Europakonventionens artikel 6.1 och dess förbud mot självinkriminering. Denna bestämmelsen tar sikte på att en misstänkt/åtalad inte på något sätt behöver medverka i utredningen av sin egna skuld. Med andra ord så har man rätt att såväl ljuga, som att tiga. Nu antar jag att din replik kommer att vara någonting i stil med att ditt förslag inte handlar om att bidraga till sin egen utredning eller skuld. Men detta går ju hand i hand eftersom att förekomsten av att ange "uppdragsgivaren" kan avslöja egen brottslighet, men också vilken typ av brottslighet man själv gjort sig skyldig till (det kan ju handla om huvudmannaskap, medgärningsmannaskap, medhjälp, försök osv.)

Om man bortser från ovan nämnda så skulle det ju krävas att man faktiskt visste, och kunde leda i bevis, att det faktiskt fanns en uppdragsgivare. Jag menar vad gör man om den misstänkte påstår att det inte fanns någon uppdragsgivare? Och vad händer i de fall den misstänkte inte vet eller kommer ihåg vem uppdragsgivaren var?

Slutligen så finns det också ett rättssäkerhetsproblem i detta. För om en misstänkt ställs inför dilemmat att få ett påslag på 4 års fängelse ELLER att ange en uppdragsgivare, så är det ju stor chans att man väljer att peka ut någon för att slippa straffet. Vad är det då som säger att det skulle vara "rätt person" och inte en fiende eller någon man har anledning att sätta dit?

Såklart att det måste finnas bevisvärde i hela processen. Det är därför man ser hur stora framsteg polisen gör när de väl lyckas att knäcka någon chat eller komma över bevismaterial. Pang bom, direkt hamnar tjogvis med personer från samma gäng i fängelse.

Tyvärr händer det alltför sällan, men det är också därför vi måste snacka bevis, vi måste ha verktygen för att säkra bevisen när någonting händer. Videokameror är en gudagåva i detta sammanhanget. Att kriminella ljuger och förnekar precis allt eller inte vill säga någonting det har vi fått lära oss nu att så är det.

Jag tycker nog ändå när det gäller att ha tagit emot ett uppdrag av någon. Om man kan bevisa vad uppdraget gick ut på och att den som tog uppdraget står utom all tvivel om att tagit emot uppdraget och utfört uppdraget, då ska det även ingå att man straffas för att man skyddar en annan inblandad kriminell person, framförallt då uppdragsgivaren.

Jag tror inte det resonemanget är regelvidrigt utan helt logiskt med tanke på att skyddande av brottsling är väl ett brott redan idag?

1. Men hur skall du runda förbudet mot självinkriminering? Du kan inte bortse från dom straffrättsprocessuella frågorna! Att avslöja "uppdragsgivaren" kommer ju bidraga till vilken skuld du själv haft. Det kan ju ha varit så att du först fått uppdraget av någon, men att du sedan solidariserat dig med gärningen på ett sådant sätt att du gjort dig skyldig till huvud- eller medgärningsmannaskap och inte medhjälp eller försök. Att avslöja uppdragsgivaren skulle i förlängningen kunnat visa omständigheter, planering, omfattning osv, vilket skulle kunna leda till att du t ex döms för grovt eller synnerligen grovt brott, istället för normalgraden. Att avslöja uppdragsgivaren skulle kunna göra att du avslöjar annan brottslighet du gjort dig skyldig till, eftersom att det kan finnas fler uppdrag du agerat på.

2. Och återigen: Hur gör man i de fallen den misstänkte faktiskt inte vet eller kommer ihåg vem uppdragsgivaren var. Skall man bara anta att den misstänkte ljuger då och döma honom på vinst och förlust eller?

3. För att göra sig skyldig till brottet Skyddande av brottsling så krävs det en aktiv handling; dvs att man hjälper den som begått ett brott undkomma eller genom att undanröja bevis. Att ljuga/tiga i förhör är inte en sådan aktiv handling - Utan det skall handla om att man hjälper till att förstöra bevisning, hjälpa till att städa på en brottsplats, transporterar bort gärningsmannen efter brottet osv.

Min tanke är att blir man dömd för ett brott och är skyldig, sedan även vägrar att berätta vem uppdragsgivaren är så ska straffet förlängas pga skyddande av annan brottsling. Det finns inget som gör att man avslöjar sitt eget brott, den är redan överbevisad och man är dömd för det.

Att aktivt skydda någon såsom du säger i punkt 3.

Sen för att reta gallfeber på de som sitter i fängelse så ska de berätta om sitt brott en gång i veckan hela tiden de sitter i fängelse, med egna ord och minst 1000 ord. Misslyckas de eller får underkänt så förlängs straffet med en vecka.

Lite humor, lite allvar. Jag tänker det är jätteviktigt att kriminella får tänka över sina brott.

Sedan för att återknyta till tråden. Jag tycker att vi verkligen behöver diskutera huruvida polisen ska få gillra fällor eller inte. Det är också en fråga om polisen får förebygga brott och om kriminella ska slippa straff när polisen lyckas förebygga ett brott eller om de ska straffas för vad de tänkte göra.

Jag tolkar det som att du menar att detta skall kunna tillämpas i de fall där det är 100% bevisat att X har gjort sig skyldig till gärningen, vilken gärning det rör sig om samt att det funnits en uppdragsgivare. Jag förstår, men jag hävdar att sådana fall "inte finns". För det är ju fortfarande så att det i och med "uppdragsgivaren" visar sig HELA BILDEN av gärningen. Dvs vilken slags (osjälvständig) brottslighet man begått och hur omfattningen, planeringen, tillvägagångssättet sätt ut, vad uppsåtet varit osv. Detta är alltså omständigheter som både kan påverka VAD du döms för och hur långt straff du får. Om inte detta fastnar i huvudet på dig denna gången heller så hänvisar jag till att ett angivande av uppdragsgivare även kan avslöja ANDRA brott man gjort sig skyldig till. Detta är alltså inte förenligt med förbudet mot självinkriminering!

Gällande Skyddande av brottsling så tänker jag inte upprepa mig igen, utan hänvisar till punkten 3. Men jag kan hänvisa till ett avgörande i Högsta Domstolen 2015 där HD angett att det skall handla om kvalificerade gärningar/handlingar för att det skall anses som straffbart. Man trycker då på att det skall handla om aktiva eller avancerade åtgärder. Man anger som exempel att låta bli att göra anmälan till polisen trots att man vet var en efterspanad brottsling befinner sig inte utgör en sådan straffbar handling (vilket kan likställas med det vi diskuterar!)

Vidare så tar lagen dels sikte på att man gjort åtgärder som döljt någon som begått brott eller hjälper denne att undkomma. Detta motsäger alltså inte det du säger - att medvetet lämna falska uppgifter till polisen skulle kunna vara straffbart. Men då krävs det att ens åtgärd rent faktiskt dolt en gärningsman eller att denne fått hjälp att undkomma polisen. MEN det krävs fortfarande en aktiv/avancerad handling, så ofta är sådana exempel kopplade till någon som aktivt/självmant vänt sig till polisen för att medvetet lämna falska uppgifter ELLER där någon bevittnat en polis-jakt efter en gärningsman och på eget initiativ hänvisat polisen att leta/springa åt motsatt håll än vad gärningsmannen tog sig. Så, att sitta tyst i förhör eller att i förhör ljuga och säga att man inte vet vem uppdragsgivaren var är inte en sådan aktiv eller avancerad handling.

Men dels tar också lagen sikte på att man skall ha gjort åtgärder som motverkar att brottet uppdagas eller beivras. I "vapenattrapps-målen" vi diskuterar här så har ju polisen hittat originalvapen - och sedan bytt ut dom mot ofarliga attrapper. Så "medhjälparens" lögner/tystnad kring vem uppdragsgivaren är har ju i vart fall inte motverkat att brottet uppdagas eller beivras. Jag menar brottet har ju uppdagats (vapnet hittats) och beivrats (vapnet har eliminerats).

"Jag tycker att vi verkligen behöver diskutera huruvida polisen ska få gillra fällor eller inte. Det är också en fråga om polisen får förebygga brott och om kriminella ska slippa straff när polisen lyckas förebygga ett brott eller om de ska straffas för vad de tänkte göra"...

1. Jag tror faktiskt du missuppfattat vad detta handlar om. Detta handlar egentligen inte så mycket om att "polisen inte får gillra fällor" eller att förfarandet skulle tendera att vara brottsprovokation. För originalvapnet har ju av egen vilja/initiativ placerats på aktuell plats av någon. Därefter kommer en andra person för att, av egen vilja/initiativ, ta befattning med vapnet. Polisen har endast vid det laget bytt ut vapnet mot en attrapp för att eliminera faran. Polisen har alltså inte på något sätt framprovocerat, lockat eller uppmanat någon av dessa gärningspersoner att begå brott.

2. Det som detta handlar om är att Högsta Domstolens praxis säger att det inte är straffbart, så som försöksbrott, att ta befattning med en ofarlig vapenattrapp. Utgångspunkten i detta är att lagen anger att det skall ha "förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten". HD anser då att det är uteslutet att det förelegat fara för brottets fullbordan, eftersom det inte varit ett riktigt vapen man tagit befattning med. Utifrån att vapenattrappen ´per se´ aldrig kunnat leda till brottets fullbordan, så kan man heller inte säga att det endast varit tillfälliga eller slumpmässiga omständigheter"som gjort att faran för brottets fullbordan varit utesluten. Sammantaget gör detta att gärningen bedöms som ett otjänligt försök, vilket inte är straffbart.

3. Vidare så redovisades utredningen "En översyn av de osjälvständiga brottsformerna" för 9 månader sedan. Där presenterades ett lagförslag som skulle möjliggöra att det skulle vara straffbart, så som försöksbrott, att ta befattning med vapen eller narkotika - som polisen i sin tur bytt ut till kopior. Utredningen föreslog då en komplettering i Brottsbalkens bestämmelser om försöksbrott, vilket skulle göra det straffbart också i de fall då faran för att brottet skulle ha fullbordats har varit utesluten endast till följd av en myndighets åtgärder. Så här är vi nog ganska nära en lösning...