Citat:
Jag är 40 år gammal och sitter på ett välbetalt, tryggt och till synes prestigefyllt jobb. Jobbar mest på distans, bra förmåner, titel som imponerer i sociala sammanhang. På pappret ser allt perfekt ut....
Men egentligen?
Jag känner fysiskt obehag bara av att tänka på jobbet. Samma möten, samma e-mail, samma meningslösa stress. Det har kommit in en ny ledningen som kör med ledarskap som känns direkt från en annan tid – toppstyrt, auktoritärt, ingen dialog. Högsta chefen trippar folk runt på tå kring med ändå mål att inte göra denne upprörd.
Alla går runt med en lågintensiv rädsla i kroppen: ”Får jag behålla jobbet?” ”När kommer nästa uppsägningsrunda?”
Jag har hållit ut för att det är "smart" att stanna kvar. För lönen. För tryggheten. För att slippa säga "jag är arbetslös" på fester. Men jag känner att jag håller på att vissna, framför allt börjar jag tröttna på min egen självömkan. Pengarna som ger trygghet ger inget mer än att veta att jag kan betala hyran och mat, något otroligt viktigt men det räcker på något sätt inte..
För fem år sedan bytte jag bana, gick in i det här corporate-livet efter en betydligt mer osäker tillvaro. Det gav mig struktur då. Jag klättrade snabbt. Men nu är det som att jag byggt ett fängelse av stress och oro.
Jag är medlem i a-kassa, har inkomstförsäkring och en del sparpengar. Inga barn, inga större privata åtaganden. På ett sätt har jag alla förutsättningar att bryta mig loss — men ändå sitter jag fast i rädslan. Tänk om jag ångrar mig?
Finns det någon här som varit i samma situation? Som faktiskt lyckades kliva ur, utan att hela livet rasade? Vad gjorde ni? Hur tänkte ni? Vad hade ni gjort i min sits?
Alla tankar, erfarenheter och svar välkomnas. Tack på förhand.
Men egentligen?
Jag känner fysiskt obehag bara av att tänka på jobbet. Samma möten, samma e-mail, samma meningslösa stress. Det har kommit in en ny ledningen som kör med ledarskap som känns direkt från en annan tid – toppstyrt, auktoritärt, ingen dialog. Högsta chefen trippar folk runt på tå kring med ändå mål att inte göra denne upprörd.
Alla går runt med en lågintensiv rädsla i kroppen: ”Får jag behålla jobbet?” ”När kommer nästa uppsägningsrunda?”
Jag har hållit ut för att det är "smart" att stanna kvar. För lönen. För tryggheten. För att slippa säga "jag är arbetslös" på fester. Men jag känner att jag håller på att vissna, framför allt börjar jag tröttna på min egen självömkan. Pengarna som ger trygghet ger inget mer än att veta att jag kan betala hyran och mat, något otroligt viktigt men det räcker på något sätt inte..
För fem år sedan bytte jag bana, gick in i det här corporate-livet efter en betydligt mer osäker tillvaro. Det gav mig struktur då. Jag klättrade snabbt. Men nu är det som att jag byggt ett fängelse av stress och oro.
Jag är medlem i a-kassa, har inkomstförsäkring och en del sparpengar. Inga barn, inga större privata åtaganden. På ett sätt har jag alla förutsättningar att bryta mig loss — men ändå sitter jag fast i rädslan. Tänk om jag ångrar mig?
Finns det någon här som varit i samma situation? Som faktiskt lyckades kliva ur, utan att hela livet rasade? Vad gjorde ni? Hur tänkte ni? Vad hade ni gjort i min sits?
Alla tankar, erfarenheter och svar välkomnas. Tack på förhand.
Jag har gjort chefskarriär på globalt företag och kan absolut relatera till att arbetet ibland kan kännas meningslöst, att man inte löser ett samhällsproblem. Dock fastnar jag inte i dessa tankar länge för det finns ofta något att avancera mot, nya områden, mer ansvar.
Jag har även barn och fru och ser det som min roll att ge dom resor och aktiviteter som skulle vara svårt (utöver hus etc) att köpa. Är det där skon klämmer att du inte har en familj?
