Ni som rensat ur dödsbo...

Det tog lång tid efter mina föräldrar. Vi väntade med att sälja bostaden till våren så den stod tom i 6 månader eller nåt. Jag och mitt syskon samlades under några tillfällen och delade upp sakerna under god sämja. Om båda ville ha samma sak gav sig den ena och fick något annat i stället. En del såldes. Resten körde jag till tippen.

Tror att vi hade/har någon sorts överenskommelse att ingen får göra sig av med något ifrån föräldrahemmet utan att fråga om den andre vill ha det först. Men det känns självklart för mig att göra ändå.

Det som var äckligt var att en del "gamar" uppebarade sig och ville ha, nästan krävde grejer. Nån släkting tiggde och någon ytligt bekant till föräldrarna kom och drog lite lögner (bland annat att hon varit så himla god vän med föräldrarna och gett dem så mycket) för att komma över nåt (typ loppisskräp). Den lögnaktiga ytligt bekanta som de aldrig ens tyckte om och aldrig hade umgåtts med släpptes inte in naturligtvis.

Nån granne som alltid varit reko kom och sa att den där saken har de lånat av mig, den vill jag ha tillbaka. Ingen av oss visste hur det var så vi litade på grannen och gav vad som efterfrågades.

Det var tydligen likande för en kompis när hans far dog att en del släktingar som inte hade rätt till arvet ändå kom och försökte kräva något.

Så mitt i sorgen när du är ganska sårbar måste du ändå hantera lite juridiska frågor och stå på dig mot diverse drägg.

Dubbelpost -radera!

Varning!
Min moster dog och jag var den enda nära kvar i släkten, hon hade ingen egen familj. De frågade mig på ålderdomshemmet om jag ville tömma dödsboet och ta hand om det praktiska med papper mm. Om jag inte ställde upp skulle sociala göra jobbet.

Jag ställde upp och fick lägga ned mycket tid på att slänga saker. Det var få vettiga grejor kvar. ”Vänner” hade redan varit framme och försett sig. Hon efterlämnade inga pengar så sociala stod för begravningen.

Nej, det var en miss att ta på sig allt jobb med att avsluta prenumerationer och säga upp elavtal mm. Hon hade också kvar sin gamla lägenhet. Arbetet kändes jobbigt, speciellt som mostern tidigare i livet var osams med vår del av släkten.

Har bara tagit hand om ett så att säga personligt dödsbo, och på den tiden tog jag en container och vad jag kommer ihåg var det inget snack om att vad man fick kasta eller inte. Ser nu att man måste sortera och det lär ju göra det ännu jobbigare. Men om man ändå väljer en container så ta en sån där med dörrar som går att låsa, inte så roligt att ha en massa luffare stå och riva i sakerna.

Låter jobbigt.
Var du enda arvingen? Isåfall, fick du reda på innan ifall det fanns någon form av arv i pengar också?
För där kan jag ändå tro att det är en viss skillnad. Hade jag ärvt 2 miljoner hade jag gärna gjort något sånt, men kanske inte om det bara innebar att forsla iväg skräp. Cyniskt kanske, men så är det.

Edit: Läste jätteslarvigt! ursäkta. Du skrev ju att där inte fanns pengar. Nej, då skulle jag också avråda till att göra det.

Ja, jag var arvinge. Min moster hade inga barn och var ogift. Mina föräldrar var döda och också morföräldrarna. Då ärver syskonbarn.

Föreståndaren på ålderdomshemmet där mostern bodde frågande mig vänligt och jag tackade ja till att sköta dödsboet. Jag visste att hon var fattig så det fanns inga pengar som motiv. Jag trodde dock att jag skulle hitta gamla kort och bilder på släkten.

Tyvärr verkade alla bilder vara borta. Jag hörde också att det var saker som försvunnit (skänkts?) till några i hennes bekantskapskrets. Så det blev bara ett jobb att slänga gamla kläder och möbler samt säga upp alla räkningar som kom.

Min erfarenhet är att hade man inte mycket att göra med personen när den levde så känns det inte så meningsfullt att städa efter de när de är döda.

Jag brukar förbereda listor när jag besöker släktingar. Fråga lite om prylarna och skaffa sig en uppfattning om värdet. På det sättet är man förberedd när det är dags att tömma så kan man ta godbitarna innan resten av släckten hittar dit.

Jag har tagit hand om fyra dödsbon på de femton senaste åren. Mamma, pappa, syster och en faster. Ska man spara en massa saker pga att dom har ett känslomässigt värde så sitter man snart där med en massa skit som man inte vill ha. Jag plockar ur viktiga papper och foton. Sen får städfirman tömma och städa lägenheten. Att hålla på med sånt själv är bara jobbigt. Dessutom är hyresvärdarna jävligt petiga med städningen om man städar själv. Min faster bodde på ett äldreboende och dom var tacksamma för att det gick fort att tömma lägenheten eftersom det var kö till boendet. Dom betalade tillbaka den sista hyran till dödsboet eftersom en ny hyresgäst behövde lägenheten. Det som är dyrt är begravningskostnaden. Den kostade trettiofemtusen kr utan gravsten då den dödes stoft ska ligga i minneslund.

Min farfar dog i våras och hade ett hus och en lagård.

Jag och min pappa har varit där nån gång i veckan sedan början på juni och först nu i slutet på oktober kunde vi oss klara.
Det tar en jävla massa tid att gå igenom saker speciellt ommdet är stökigt.

Vi sparade saker av värde och sånt vi könde att vi ville ha samt såklart minnen i form av olika saker som pappas första cykel osv.
Behöll en av farfars slipsar men sen slängde vi alla hans kläder tex.

Jo jag kan tänka mig, det har mycket tid och energi. Det gör det ju att flytta också. Värst måste väl vara när en yngre person har gött bort hastigt

Så börjar man kanske tänka vid 65. T ex så har min morsa haft sin sista katt. Hon är snart 68 och senaste katten blev 17. Fattar hur man tänker då.

Vid 35 så kan man ju fortfarande behöva ha alla verktyg, sygrejer och roliga hobbies innan man får svårt att se eller hålla i saker. Dessutom har man inte en tanke på att livet plötsligt kan ta slut vilken dag som helst.


Jag hade mer oroat mig för den känslomässiga biten. Min dotter har autism och kan inte uttrycka känslor sedan hon blev prepubertal. Känslor hon kan känna är ju t ex ledsenhet, men inte ilska. Hon stänger in sig själv och vägrar visa den eller möta den. Är obekväm att ens beklaga sorg åt någon annan.

Hennes kompis pappa har gått bort vid 45. De är 13 år nu. Jag ber henne skriva och beklaga. Det är så man gör. Nej det tänker hon inte… ”jag önskar att jag aldrig hade lärt känna henne istället”

Jag tror att det är bra att inte säga upp kontakt med släktingar osv. Man kan uppskatta varandra trots sina likheter. Jag vet inte om min syster har barn. När hon där blir det således min dotter som står som arvtagare. Och min dotter blir säkert den som ev får ta dödsboet. Jag tror inte hon kommer bry sig ett skit. Samhället får fixa allt. Man kan ju alltid kolla de har något man kan ta. En nyare dammsugare t ex