Har cheferna blivit sämre och elakare?

Eftersom kvinnor har sämre offentligt självförtroende än män (det krävs mer än 50 års feminism för att ändra på ett 200 000 år gammalt socialt arv), har många kvinnliga chefer problem med kompetenta män. Deras kompetens tolkas genom "feministiska glasögon", med väntat resultat.

Kvinnliga chefer ser fan rött när de utmanas av män.

"Men ursäkta för att jag är smart, liksom ... Jag snackar inte ner dig för att du är kvinna. Jag snackar ner dig för att du är en dum, lat, naiv, otrevlig, värdelös chef och för att dina anställda är miffon".

Dessa kvinnliga chefer (som vill hämnas på hela patriarkatet när smarta män avslöjar chefens och arbetsgruppens inkompetens) är ett nationellt problem. De är heeelt rabiata. Är du en smart och driven och man, ska du typ hängas i ett träd.

Fy fan.

En av mina sämsta kvinnliga chefer började köra sönder arbetsgruppen dag 1. Jag skojar inte. Jag och flera andra satt på ett mount everest av kompetens, som hon totalt sket i. Hon förde dialog med folk som dansade efter hennes pipa istället. Hon prioriterade medelmåttighet och blundade för inkompetens.

"Detta blir skit" tänkte jag när hon blev chef. Det blev skit.

Har en kvinnlig VD nu och det ska smöras konstant och nej sägare lyfts bort. Sitter still i båten men undrar fan vad problemet är. Varför behöver hen så mycket bekräftelse? Inte varit med om nån manlig chef som behöver det.

Kvalitetstappet som har skett de senaste åren, kan dock inte förklaras med hjälp av genusbrillor. Kraven på chefer har helt enkelt sänkts. Vem fan som helst kan bli chef, om den är bra på att slicka röv.

Det skapas en sekteristisk chefskultur som ägs av nollor.

Jag tror att hård politsk styrning leder till att det blir såhär. Politikerna vill ha jasägare runt sig och dessa politiker groomar cheferna. Jag tänker nu på kommuner och staten ....

Hur det är inom den privata sektorn vet jag inte.

Det kan vara liknande i den privata sektorn , men det beror såklart väldigt mycket på företag.
Ja-sägare som inte ens motiverar ett ja på ett vettigt sätt tenderar förvånansvärt ofta att dra till sig en "positiv aura" och investeringar, och detta är ju bra - så länge man inte tänker längre än kvartalsekonomi dvs. För att ett företag ska överleva och frodas under mycket längre tidshorisont, och faktiskt materialisera visioner till verklighet, krävs konservativa nej-sägare och smarta ja-sägare.

Ja-sägar-kulturen hänger nog ihop med vardagsnarcissismen. Vi groomas på sociala medier, vi stänger in oss i bubblor som är bekväma för oss själva, och cheferna gör likadant. De vill SE bra ut, vilket prioriteras framför att vara bra, producera, utveckla och tänka långsiktigt. Alla vill ha ja-ägare under sig och chefskulturen blir totalt korrupt.

Jag blir sjösjuk när jag sitter i möten, för den kognitiva dissonansen är så kompakt, att den gränsar till psykisk sjukdom. Alla vet att verksamheten suger röv, men ja-sägarna vinner alltid och överröstar mig och andra som är vettiga. Att säga emot är som att säga emot en sekt.

Ouch, så deperimerande men sant... Min erfarenhet är att i mindre väl fungerande verksamheter är det positioner på golvet som gör det som krävs för att "se bra ut". Cheferna lämnar hjärnan hemma totalt - de behöver inte ens ge intrycket av att ha gjort något bra eller att ha gjort något överhuvudtaget - de kommer undan ändå. Kan bara sitta och nicka eller mumla på möten, eller presentera något som är uppenbart direktproducerat av AI utan att en sekund ha kontrollerat outputen eller för den delen ha några tankar kring den.

Oj oj oj .... AI orkar jag inte ens gå in på. GOOGLE var illa nog. Alla googlar allt. Nu kommer nästa steg, Chat GPT och liknande skit, som får cheferna att se smarta ut, men de har inte tänkt en enda egen tanke.

AI kommer garanterat att göra cheferna sämre, eller förresten, det har redan hänt.

Min vy av AI vs Google är dock något mera nyanserad. Via Google kunde chefer hämta hem rena myter och galna idéer för att sedan presentera dem som sanning. Utvecklade AI-motorer anno 2026 producerar påfallande sällan fakta eller helhetslösningar som är baserade på falsk information.

Grundproblemet kvarstår dock som detsamma: chefer som presterar dåligt och påvisar lågt till inget engagemang i verksamheten som ska ledas.

Jag håller med TS 100%. En annan observation är att det blir fler chefer per produktiv person. Jag har varit på ställen där det varit en chef på 5 personer, och chefen var inte i det produktiva arbetet utan heltidschef. När jag berättar detta för äldre personer som är decennier in i pensionslivet tittar de på mig som jag var galen. På deras tid var det många fler produktiva per chef.

Fler elaka och sämre chefer som inte utför produktivt arbete = dyrare för företaget men företagen verkar helt ok med det.