Perfektionist på jobbet, dåligt?

Att jobba effektivt är inte detsamma som att vara snabb och slarvig, utan att man använder tid och resurser på bästa möjliga vis för bästa möjliga resultat. Ville bara inflika det, för i övrigt är det vettiga punker (nästa) alla har kommit med

Du skall som mest ligga på 80%. Så du orkar med ditt liv.
Vad får man för belöning för att man sliter ut sin kropp? Blir du skadad så blir du uppsagd.
Lojaliteten går bara åt ena hållet.

Jag har jobbat med såna som varit övertygade om att de visste hur man gjorde saker mest effektivt och bäst och som alltid ville ha det på sitt sätt. Grejen var att det var inte riktigt sant. Deras metoder hade alltid luckor, men de själva vägrade se detta.

Med åldern så får du lära dig att ta ansvar för ditt egna arbete. Då kommer du inte ha orken att driva på och lägga sig i allt. En person som bara kräver att allt är perfekt kan också upplevas som stressande och störande. Tänkvärt.

Risken blir väl att ingen står ut med dig, eftersom du dömer dina kollegor och tycker att du vet bäst. Sen är väl frågan hur kul det blir för dig i längden, och hur länge du orkar med dig själv?

När jag frestas att bli perfektionist på nåt litet område, så brukar det vara för att jag vill fly från resten av kaoset i min värld, som jag inte rår på. För det ger mig illusionen av att jag har kontroll, om än bara för stunden och i det lilla. Men som alltid när man jagar en illusion så blir man besviken gång på gång.

Smärtsamt träffsäker… det är kaos hemma, saker helt ur min kontroll så enda sättet att få grepp på verkligheten är genom arbetet. Jag står faktiskt inte ut med mig själv, men släpper jag kontrollen på jobbet har jag inget.

Om din arbetsgivare säger att du arbetar fel, så arbetar du fel. Du kan tycka att det är mer effektivt men det är ju inte så att din arbetsgivare bara har en grej för att saker ska bli dåligt gjorda. Om du tänker efter kommer du säkert på andra anledningar till varför ditt arbetssätt inte passar in och gör mer skada än nytta.

Min arbetsgivare tycker inte jag jobbar fel, tvärtom. Det är snarare kollegorna…

Aha ok, beklagar. Men som sagt, perfektion är en illusion och allt annat blir lidande när man jagar efter den.
Och risken är väl att du pressar dig bortom din gräns, så att du kör slut på dig själv på kuppen. Om inte du redan har gjort det förstås. För, om jag kommer ihåg rätt så började det inte gro igen på riktigt hemma, förrän jag var väldigt långt nergången i min hälsa, dvs flera år in på sjukskrivningen.

Och då har vi inte ens pratat om hur ödesdigert det är att du gör dig ovän med kollegorna på jobbet heller. Blir du det på riktigt, så kommer det antagligen att bli ännu svårare att komma tillbaka efter en eventuell sjukskrivning också. Dvs om dom märker att arbetsplatsen känns skönare och funkar bättre utan dig, för i så fall kommer du inte att känna dig välkommen när du ska försöka börja jobba igen. Så börja sluta fred med dina kollegor redan imorgon!!!

Förmodligen behöver du "bara" bli en lite bättre vän med dig själv, precis som jag. Och när du blir det så kommer det att bli mycket lättare att odla relationerna med kollegorna också. Och det blir sjukt mycket lättare att göra sig förstådd med människor när man börjar tycka att man duger som man är också. När man är lite mer avslappnad med sig själv.

Och du kommer förmodligen få det mycket lättare att anpassa din ambitionsnivå efter situationen också, när du blir bättre vän med dig själv. Däremot, så länge du är låst i perfektionsläget så kan du aldrig spara på krutet, och därför har du inga krafter kvar till fritid och privatliv.

För mig blev tvången och röran inte ett problem förrän jag blev vegan, alkoholist och missbrukare av ADHD-medicin på samma gång, och allt det inträffade efter att jag hade gått i väggen och bilvit sjukskriven. Medan jag fortfarande jobbade så var det stressen och mina överdrivna krav på mig själv som gjorde att jag inte orkade. Iofs var jag såpass oorganiserad på jobbet att jag förmodligen ansågs som en kaotisk men överambitiös person, snarare än en perfektionist. Vilket gissningsvis inte stöter sig med kollegor på samma sätt som om man är en besserwissertyp av perfektionist.

Hade hursomhelst aldrig några större problem att samarbeta med kollegor på grund av mitt avvikande beteende. Men det blev desto svårare att knyta an till utomstående efter att jag hade slutat jobba istället. Dels för att min min hälsa försämrades förstås, men även pga att jag i många år hade identifierat mig med min yrkesidentitet. Och så fort den hade fallerat så kände jag mig som den största losern i världshistorien, och då blev det på allvar svårt med orken över huvud taget. För att inte tala om hur svårt det blev att stå ut med både mig själv och andra människor - när jag inte hade min (falska) yrkesidentitet att klamra mig fast vid. Det är ju liksom jävligt mycket lättare att komma undan med att inte vara så socialt skillad (även på fritiden), så länge man kan skylla på att man har ett stressigt men viktigt och utmanande jobb. Sen blir det desto svårare däremot, när du blir långtidssjukskriven från ett jobb som inte vill ha dig tillbaka. Och när försökringskassan börjar jaga dig fast du blir sjukare för varje månad som går.

Men allt har långsamt blivit mycket bättre sedan jag har börjat ta hand om mig själv bättre. Jag började äta kött igen, och slutade med attentin, alkohol och "allt som stimulerar" (dvs socker, koffein, snabba kolhydrater och ffa vete). Plus lägger mig tidigt på kvällarna. Även om jag aldrig hann komma tillbaka till arbetet innan min hälsa började vända åt rätt håll igen. Har idag sjukersättning sedan några år tillbaka.
Vet inte om det kan vara nån hjälp för dig, men för mig så verkar många av mina psykiska kantigheter ha varit kopplade dålig kost och livsstil.

EDIT: PS. Oj helvete vilken lång text det blev. Beklagar, men jag får skylla på ämnet berör mig, och jag passade väl i ärlighetens namn på att försöka reflektera över min egen situation, som nåt slags självterapi. Hoppas inte du känner att har tryckt ner dig i skorna ytterligare, för det var absolut inte min mening.

Jag förstår inte din fråga. Det låter som en reddit AITA. "AITA för att jag jobbar bättre än andra och stör mina kollegor?"

Du har väl redan svardt. Det är dåligt för dina kollegor men tydligen bra för din arbetsgivare. Om du struntar i dina kollegor och arbetsmiljö är det väl inget problen, eller?

Är det här något slags inför-semestern-ångest? Dina kollegor lär nog reda ut det hela. Kanske inte exakt på ditt sätt, utan på deras egna sätt. Man kan göra saker på olika sätt och det kan ändå bli bra i slutändan.