Har ni läst de stora klassikerna?

Frankenstein är en metafor för oönskade barn och föräldrar som vansköter dem.

Shelley var dotter till en mycket viktig person i kvinnokampen, Wollstonecraft, som dog strax efter att ha fött henne och en politisk radikal Godwin, och Frankenstein skrevs i samband med hennes eget barns död.

Är man intresserad finns flera böcker om detta tex. Mary Shelley and the Rights of the Child.

Klassisk kvinnolittertur. Sånt gillar vi.

Som sagt, det är en bok som främst lyfts fram av politiska skäl. Leker vi med tanken att Anne varit en tysk flicka i Berlin som uttryckt sin rädsla för Röda Arméns framfart, vilken senare resulterade i att hon våldtogs och mördades, hade boken bränts och glömts bort.

Den boken finns apropå klassiker, minus då mordet, Marta Hillers Eine Frau in Berlin. Den har filmatiserats.

Hur den boken hanterades är intressant ur den synvinkeln att det var både tyska kvinnor och givetvis deras män som inte ville diskutera att de hade blivit förödmjukade på det sättet och avskydde boken.

De gjorde aldrig offerskapet till sin identitet.

Det tog 44 år för Tyskland att resa sig efter den episoden men reste sig gjorde de. Med besked.

Diciplinerat folk, tyskar.

Det förvånar mig inte att en sådan bok existerar, men kan garantera att de allra flesta icke-tyskar aldrig någonsin hört talas om den. Således ingen "klassiker", alltså.

Någon som läst På spaning efter den tid som flytt av Proust? Träffade en person som var franska-lärare och tänkte imponera och läsa denna bok som ingen (?) verkar ha läst bara talar om. 3000 sidor, jag valde den engelska versionen eftersom jag tänker att en svensk översättning blir lite för kantig.

Självklart tar jag mig an "klassiker" med extra spänning, de måste ju vara bra, historiken talar för det.

Lång start på boken, ca 10 första sidorna handlar om hur de känns när han vaknar, sedan 40 sidor om en vän Mr Swann som kommer på besök till familjen en kväll, och alla turer kring det och att Mamma inte kunde ge en godnattskyss. Naturligtvis har smaken av Madeleine-kakor och te redan diskuterats, ca två sidor text.

Uppdatera gärna. Jag forcerade mig genom ett avsnitt i första volymen, Swann's kärlek, (tips att börja så fick jag av man som läst hela paketet två gånger). Sen gav jag upp :-)

Den svenska översättaren Gunnel Vallquist, tyckte de gjorde ett sånt bra jobb med Spaning att de fixade en stol åt henne i Sv Akademin.

För skönlitteratur finns bara två alternativ, att läsa på sitt eget språk eller på originalspråk. Men du kanske är engelskspråkig (också)?

Jag har läst hela (i Vallquists svenska översättning, som jag tyckte funkade bra). Gillade de första två delarna, sedan blev det bara plågsamt med alla utdragna societetsmiddagar och överklassneuroser. Men den sista delen tyckte jag faktiskt var bäst, särskilt de lite mer essäartade avsnitten, fast det är en lång väg dit. Vet inte om jag skulle säga att det var värt mödan, även om det är kul att ha det gjort.

Kul info, med Proust kanske man inte hoppar över någon seg mitt, man hoppar över två hela böcker 1000 sidor.

Efter sidan 150 är jag ändå ganska nöjd men böcker är ofta bäst i början. Jag har kommit på att nästan högläsa texten, det ger en ny dimension, den får ett visst flyt då. Egentligen bygger han upp alla sina meningar på ett likartat sett och det märker man vid högläsning.

Franska är överlägset bäst naturligtvis, helst ska man vara fransman och förstå alla historiska referenser och geografin och väder och mat och kyrkor också. Och han nämner franska författare som jag inte läst och de är av oerhörd vikt för honom.

Men svenska är ett stelt språk och jag tänker mig mer flyt i en engelsk översättning, som också 100 gånger fler människor läst och kommenterat. Kräver ett brett ordförråd på engelska och ofta känner man att det fanns ett bättre franskt ord så även den engelska översättningen saknar exakthet, men den går bra att förstå även med vanlig svensks engelska. Jag läser 2003-upplagan som tydligen är två mans livsverk från 1950-talet och den etablerade versionen. Den har den något stolpiga titeln In search of lost time och jämfört med originaltiteln À la recherche du temps perdu så fattar man att man inte läser samma bok känslomässigt. Den svenska titeln är faktiskt bättre.

Intressant. Hade ingen aning om detta, men när man läser hennes wikipediasida får man bilden av att hela hennes liv och leverne var 100 tidigare än resten av västvärlden. I modern kontext känns det mer som hon var en del av familjen Wahlgren.

Läste den inledande om Madeleinekakan efter att ha hittat samtliga delar på pocket för 10:- styck. De andra har legat i källaren sen dess. Det måste vara runt 20+ år sedan.

Många klassiker tror jag spelar roll i vilket skede av livet man läser för att man ska fastna. Samtliga böcker av Dostojevskij läste jag som ung med stor behållning, av dem har jag läst 2-3 stycken igen med ännu större behållning långt senare. Men andra tror jag inte jag skulle ha samma behållning av, typ Thomas Mann.