Arg på hundägare pga min egen hunds tragiska död.

Nu är det inte fel att känna så. Det är inte känslan som är fel, du rår inte ens över att den kommit upp, känslor speciellt i sorg är inte rationella de dyker upp till synes utan orsak. Och det är bättre att du är medveten om detta och skriver här än att det ligger och mullrar mer omedvetet. Det enda som vore fel är om du agerade på känslan och blev dum mot andra.

För en del år sedan miste jag min häst och hennes föl under väldigt dramatiska och trista omständigheter. Det var brutalt och smärtsamt och inte alls med den värdighet jag ville ge mina djur i slutet. När det skedde kunde jag inte ta det in, jag var så att och överlevde det bara. Länge kände jag ingenting (eller om jag helt enkelt inte kunde känna då hade jag nog inte levt mer själv). Sen året efter kom ilskan, jag ville elda upp världen, hela världen inklusive mig själv. Från mitten av maj och några veckor framåt gjorde det sedan varje år ont av allt som påminde mig om dem, att gräset var grönt, skolavslutning, hästar på bete, vänner med egna hästar - allt kändes, jag var arg på hur orättvist det var att min bästa vän jag haft länge och det lilla fölet som knappt fick börja livet inte fick uppleva somrarna med mig, att inte de också fick galoppera i grönt gräs. Detta höll i sig länge, flera år då i maj/juni, så arg (och naturligtvis egentligen så väldigt ledsen).

Någonstans måste man förlåta sig själv för att man är människa... och man måste förstå att sorg kan se så väldigt olika ut. Förluster som är stora - känns. Kanske är det när det går slentrian i att mista djur som man istället ska bli orolig.

Jag fattar känslan precis

Nej, det är faktiskt helt sinnessjukt. Skaffa en ny hund innan du blir skvatt galen.

Kan inte tyvärr.

Beklagar sorgen. Det är för jävligt. Har en hund nu som bara är 20 månader gammal med missbildning i ländrygg och andra neurologiska problem. Kanske bästa hund jag haft. Han kommer inte bli gammal. Det kommer att bli brutalt att behöva låta honom somna in. Min förra hund förlorade jag vid 2 och ett halvts år ålder också pga sjukdomar. Jag lovade mig själv för att hedra den hunden och för min egen skull att just som ngn annan skrev att inte leva för mycket i mitt huvud. Sorgen är såklart enorm men att gå runt och vara bitter, arg och reaktiv är inte svaret. Livet och världen är orättvis men det är tyvärr naturligt. Inte motsatsen. Om man ska börja störa sig på andra och reagera på allt så förstör du ditt liv. Kom på dig själv när du tänker för mycket, observera det och fråga dig själv vad det handlar om. Bland det bästa man kan lära sig är att inte bo i sitt eget huvud för mycket och låta alla tankar och känslor ta all energi och distrahera en från att verkligen bara vara. Hoppas att du är i en situation där du kan skaffa en ny hund snart.

Mindre bajs på gatan

Tack snälla du. Jag blir så ledsen när jag läser detta. Ta vara på tiden med honom. Det är så orättvist och som du skriver för jävligt. Jag har förstått att det beror på att jag har inte bearbetat klart detta. Sorgen är fortfarande jobbig och det är därför jag har aggression inom mig. Jag ska ta hjälp. Tack, inom en snar framtid kan jag men jag ska vara helt redo då.