Citat:
Ursprungligen postat av
whenthetidecomes
Man får tänka på att människor varit nomader större delen av vår existens, troligtvis var de inte fast bosatta i Sibirien på vintrarna utan man tog sig dit sommarhalvåret för att skörda och jaga. Att folk är bosatta på dessa breddgrader året runt är inte annat än galenskap, likaså här i norra Europa, om det var möjligt hade nog många valt att dra söderut på vintern för att sedan återvända till våren. Man tog sig norrut för att slippa hettan i söder på sommaren. Man får tänka på att det fanns inte så många människor förr och detta är en väldigt lång tid innan det uppstod civilisationer, de kom först med jordbruket. Det naturliga för människan är att vara jägare och samlare, jordbruk och kröka rygg har bara gjort oss slavar till oss själva men det är en annan diskussion...
Tänk så här - precis som det för rovdjur som lever för sig själv måste finnas ett tillräckligt stort revir för att djuret ska kunna klara sig och sin familj.
Sådana revir kan vara rätt så stora om det är stora rovdjur, som tiger eller vargar.
Det innebär ju att jaktmarkerna ganska så snart blir upptagna, och när det kommer nya kullar som växer upp och vill gå ut i stora världen för att söka sin egen lycka, så måste de lämna egna reviret.
Söka sig genom alla grannarnas revir ända tills det till slut lyckas komma tillräcklig t långt borta för att kunna välja fritt, och upprätta ett eget revir.
Och så fortsätter det, till slut är hela världen inmutad.
När människan gav sig ut i världen så kom de ju först till fina, sköna dalgångar med porlande bäckar och söta rådjur som tittade fram mellan träden.
Där slog de sig ner.
Men så blev dalen snart överbefolkad, och föräldrarna blev så illa tvungna att sparka ut ungarna efter hand de blev äldre och mer krävande.
De hittade i sin tur egna dalgångar, och så fortsatte det. Längre och längre bort.
Sen så anpassar man ju sig också efter rådande omständigheterna.
Blr det väldigt kallt om vintern så får man anpassa sig efter det.
De som klarar det på bästa sätt de kan bo kvar, året om, och fortsätta frodas som om de bodde vid tropikerna på en söderhavsö.
Men även där, högt uppe i norr, ställdes det krav på kamratskap. SÅ man blev tvungna att etablera byar, för att bättre klara den långa bistra vintern. Och kunna fånga stora livsfarliga djur.
Byar kräver ännu större jaktmarker än vad bara en familj gör.
SÅ de som måste lämna byn de måste vandra så mycket längre bort innan de hittar något bra ställe som de kan smälla upp sin egen by att själv äxa sig stora i.
Och så fortsätter det, om och om igen.
Mindre jaktmarker behövs om det finns flera jaktmöjligheter på samma plats. SOm tex om man bor vid kusten. För där har man ju både skogen inåt land, liksom havet och stränderna på andra sidan.
De kanske därför inte behöver lika så stora jaktmarker som byn mitt ute i skogen gör, och det kan därför bli ett långt band med byar längst hela kusten. Mil efter mil av små byar.
På så sätt bildas en gemensam stam, som kan kontrollera ett ännu större område - för rent överflöd alltså.
Som i sin tur ytterligare tvingar bort folk.
Eskimåerna har det, tex, väl förspänt eftersom de kan ha hela ishavet för sig själv egentligen.
På land finns det väl renar och rävar, några vargar och björnar för päls.
Men det är i havet maten finns, särskilt de stora valarna och sälarna osv.
Det kräver ett mer lättrörligt leverne, där man kanske spanar över stora områden men samlas regelbundet vid en gemensam återsamlingspunkt.
---
De första som trampade "svensk mark" för 14-15000 år sedan, de gjorde ju det som jaktgrupper som kom på säsongsbesök. Det första de gjorde var att etablera en samlingspunkt, en basstation, någonstans vid en flods, eller ås, utflöde. Där stannade sen de flesta för att invänta jaktexpeditionerna när de kom med sina byten, för att bereda och bearbeta pälsarna elelr skinnen, torka köttet osv.
Vid dessa åmynningar kunde det ligga flera sådana basstationer - för jägarna som paddlade långt inåt land, de valde ju själva var de skulle gå iland och börja leta efter renar att fånga.
Det blev nog bara konflikt i de fall då det kom för många expeditioner och det blev för fullt vid mynningen. Annars så var man nog accepterande i stort.
Inte förrän vid Mesolitikum började man bli mer bofasta, och man levde och verkade alltså i det skogiga dåtida Sverige.
Man utgick från sitt revir alltså, och man jagade i sitt revir. Man samarbetade säkert med grannar om kontrollen över jaktmarkerna.
Och man var tydligen orolig över konkurrens - vilket visas av att de inte helt sällan byggde sina byar långt ute på spångar i insjöar, långt från stränderna alltså.
Så att inga fiender skulle kunna komma och dräpa dem i sömnen om natten, och sen ta över deras surt förvärvade jaktmark.
Men, det kom säkert nya förmågor lite då och då, i förhoppningen om att kunna hitta något eget, för sig själv och de sina. Antingen fick de fortsätta vandra vidare, eller gå i strid mot någon som verkade vara möjliga att besegra och hade fina jaktmarker.
Konflikt fanns även bland halvnomader som dessa, liksom som för indianerna på prärien.
Där kunde vissa stammar bli så starka och mäktiga några generationer att de tvingade alla grannar att betala regelbunden tribut för rätten att ens få finnas till i deras närhet.
Och sådant som stod bortom människornas kontroll kunde färndra maktbalansen totalt - och decimera den mäktigaste parten, samtidigt somd e svagare får möjlighetr som de förmår ta vara på.
Eller så kommer någon nym från långt borta och tar för sig. De gamla höjdarna får då maka på sig - och söka nya jaktmarker längre, längre bort.
Som indianerna tex. Det var ju många av dem som flydda det nya USA för att istället söka sig till Kanadas stora otämjda storskogar istället.
Dvs kanske något att jämföra med när man tänker på anledningarna till varför samerna bestämde sig för att flytta från norra Ryssland till norra Skandinavien.
