Vad är meningen att förbättra sitt liv när alla blir missunsamma, bittra och jobbiga?

Vad det för mening att bli framgångsrik och förbättra sitt liv i detta land?

Fixa 7-8v semester på heltidsjobbet mot andras 5-6v, avgångsvederlag på 1 år så man kan resa i flera månader och njuta, starta eget företag och dra in 80 000 kr netto/mån och spara 60 000 kr/mån, bli ekonomiskt oberoende, köpa en flådig bil eller få tag i en 130 m2 sekelskiftevåning i centralt läge med låg hyra med 3.5m takhöjd. ett utlandsboende med havsutsikt, träna och hålla sig snygg och se 10 år yngre ut än sin ålder med håret kvar på skallen i medelåldern men det finns mycket mer situationer än detta som framkallar avundsjuka. Att ha båt och fin båtplats räcker för göra många arbetskamrater avundsjuka och vissa smådryga.

Man blir glad och mår toppen av sina bedrifter och sköna liv, men vad händer sen? Många människor runt förstör eller försöker förstöra detta pga avundsjuka och missunsamhet, även föräldrar. De börjar tigga saker, förvänta sig saker, ge passiv aggressiva pikar, förolämpa en, förlöjliga med humor, ställer orimliga krav, frysa ut en, börjar tävla med en och bryter vänskaper när man säger ifrån till slut eller nej som om de planerat det och finna en anledning för att de inte står ut ens närhet att se att man lever ett glassliv.
Detta verkar även mer påfallande om personen varit en loser i yngre ålder sen totalt förändrat sitt liv till att ha allt.

Det har hänt flera ggr vänner gjort ner mig inför andra och försökt förstöra anseende samma gång jag gjort en stor bedrift i mitt liv, t ex ombildat en hyresrätt med stor vinst, fixat mitt första tjänstemannajobb efter varit arbetare eller en hyresrätt i innerstan. Vanligtvis har gamla fake vänner som känt mig länge, börjat dra upp något pinsamt eller skämmigt jag gjort eller skamful livssituation man hade typ 10-20 år tidigare inför andra människor och tjejer i gruppsituationer för göra ner ens sociala status istället.

I slutändan får man bara uppleva mycket dryghet och blir ensam med massa förmåner, frihet, pengar och materiella saker som andra inte har som knegar heltid jämt, klarar inte av spara pengar, har en 12 år gammal bil, har knappt semestertid eller pengar för resa mer än 2v per år och bor i en lägenhet med dålig planlösning, utsikt eller radhus i ordinärt område.

Folk är otroligt passiv aggressiva, bittra, avundsjuka i detta land mot allt som är utanför svennenormen, som är förmer, bättre men även glidare som mig som tänker utanför boxen mycket, tänjer på regler till min fördel och ofta får igenom det jag vill ha och presterar, som får möjlighet slippa jobba under långa perioder men trots det har allt premium rent materiellt.

Avundsjukan går på högvarv hos flera svennar bara om man lyckats skapa sig en sitution där man kan va ledig från jobbet 6 mån och resa till Karibien under denna tid. Att basunera ut detta är något som kan vara dåligt för en, kollegor kan försöka få en sparkad. Det har hänt mig flera gaddade ihop sig och snackade skit och försökte få mig sparkad pga avundsjuka. Det räckte med att jag hade lite mer ansvar och kvalificerade arbetsuppgifter än dom, åkte ofta utomlands under ett par år samt körde Porsche.

Arbetsgivare vill inte ens anställa en pga avundsjuka att man haft hål i CV, man ska vara på jobbet hela livet enligt svenska arbetsgivare, att man kan ha flera miljoner sparat och kanske inte behöver jobba på 5 år vid 40-50 verkar inte finnas i deras tankebanor. Då går man utanför svennenormen som säger man ska köpa bostadsrätt/hus för dessa pengar och fortsätta gå till jobbet varje dag så inget hål i cv uppstår.

Referenssystemet i Sverige där arbetsgivare skriver koder genom använda förstärkningsord eller utelämna dom vid dåligt betyg, används även av avundsjuka chefer för sätta stopp i ens karriär, de kan räcka med att man kör en sportbil till jobbet varje dag och ställer utanför firman eller om man är 5 cm längre än chefen och råkar använda någon mening som kan låta ifrågasättande eller som råkar låta lite bossig på något sätt, så kan det hända vissa svenska chefer slutar heja på en, är passiv aggressiv eller ger en skitreferenser och försöker sparka en utan saklig grund, trots att man jobbat bra så får man dåliga referenser om en chef inte gillar en eller är avundsjuk. Hur seriöst är det?

I detta land får man dock aldrig reda på vad problemet är om någon ogillar en eller är avundsjuk, man kan fråga svenskar, vänner som arbetskamrater, vad som är fel och inget är fel, man hamnar i underläge direkt bara av att fråga och bry sig, väldigt konflikträdda. Hela landet går runt och smådissar varandra i passiv aggressiv avundsjuka och bitterhet och ska hålla andra svennar på mattan. Det dolda passiva kriget om social status är omfattande, subtilt och innefattar enorm missunsamhet.

Bah! De flesta idag kan inte ens formulera en korrekt mening på svenska. Inte fan begriper de att använda nåt jävla sofistikerat kodspråk. Allt sitter i ditt huvud bara.

Varför är du så besatt av vad andra tycker om dig?

Jag vet inte men det känns som nåt pissigt precis hänt i ditt liv och du är arg över det: kan du inte berätta vad som hänt exakt istället?

Jag är ju verkligen inte i din sitts själv - är ju allt förutom rik, men tycker jag är väldigt framgångsrik på andra plan och mår toppen osv och det hade ju vart hemskt om nån annan blev arg över det. Men jag tänker (och jag känner ju inte dig så gissar bara) att det kan ha att göra med hur du pratar om dina framgångar i relation med dina vänner? En kompis har precis skiljt sig så självklart berättar inte jag om hur toppen mitt äktenskap går just då. För tror att han mest mått dåligt över det vid tillfälle även om han är glad för min skull självklart.

Sen har du rätt i att Sverige är litet dom "dolda signalernas land" och det är ju tungt självklart om man själv inte känner sig bekväm i en sån kommunikation. Har du NÅN kompis som du kan snacka med om det här? Nån som står nära dig och som du vet hade vågat säga rakt ut vad andra vänner kanske tycker, tänker och varför?

Hoppas din söndag blir bättre i alla fall <3

Ärligt talat så låter det snarare som att det är du som är passivt aggressiv, bitter, avundsjuk och hyser en massa agg mot din omgivning. Om du nu har allt det som du hävdar att du har, varför är du då inte nöjd med din framgång och struntar i vad eventuella missunnsamma människor i din omgivning tycker?

Du verkar ha ett väldigt stort behov av att hävda dig, vilket visar sig i de detaljer som du verkar känna ett behov av att ha med i beskrivningen. Du beskriver lite för många av dem för att hela storyn ska kännas riktigt sannolik, det låter mer som att du beskriver ty drömscenario än en situation som du faktiskt är i. Och allt handlar bara om bara ytliga och materialistiska exempel, ingenting från Maslows övre del av pyramiden.

En människa som bara kan se det negativa i sin tillvaro, är inte en framgångsrik person eftersom det inte är yta, inkomst och ägodelar som ger lycka. Men du verkar tro att det är så, vilket får mig att tro att du bara hittar på om din lön, dina resor och åtminstone en del av dina framgångar. Det låter helt enkelt inte sannolikt att någon som borde kunna vara väldigt nöjd med sitt liv skulle skriva ett så här pass hatiskt inlägg om att andra inte gläds med honom i hans framgångsrika liv.

Om det ändå är så, att du inte hittar på, så behöver du jobba med din självkänsla och din omgivning. Du låter som en väldigt ensam person, någon som aldrig har haft positiva relationer i sitt liv. Det är där du borde börja; omge dig med riktiga vänner och folk som du gillar. Resten löser sig själv.

Det nog faktiskt väldigt få människor som erfar den behandling som du beskriver om inte den personen själv frammanar kraftigt negativa känslor hos omgivningen; exempelvis genom att skryta, skrävla och förminska andra som kanske inte har haft samma ”tur” eller framgång i livet. Du beskriver en extrem negativ miljö som jag inte ens känner någon som ens har sett skymten av, trots att jag och andra jag känner kanske har klarat oss lite bättre än vissa av mina vänner. Den miljö du beskriver låter patologiskt missunnsam, knappast om en situation som skulle vara något slags norm i Sverige.

Som man behandlar andra blir man behandlad själv, är en bra inställning och oftast väldigt sann. Likaså uttrycket att ”om du möter en skitstövel en dag, så har du mött en skitstövel. Om alla du springer in i är skitstövlar, så är det nog du som är skitstöveln.”. Visa ord, och kanske skulle du må bra av lite självrannsakan.

Jag förstår hur du menar.

Men inget av det du nämner är egentligen en "framgång" eller att "förbättra sitt liv". Problemet är inte missunsamhet utan att människor tror på denna illusion. Det kan nog blir ett bryskt uppvaknande för många de närmsta årtiondena när de tvingas konfrontera detta faktum.

Jag gör två saker: jag...
1. har inget behov av att exponera min egen förträfflighet – den bär jag med mig utan skyltar.
2. umgås inte med människor jag inte trivs med. Livet är för kort för småtrafik med själar jag inte rörs av.
-----------------
Folk är inte så fasansfullt aggressiva, bittra eller avundsjuka som du antyder. Antingen överdriver du, eller så har du samlat en ganska olycklig skara omkring dig.
Meningen med att förbättra mitt liv har för övrigt absolut ingenting att göra med vad människor jag inte räknar som relevanta tycker om hur jag lever. Det vore i sanning ett tragiskt projekt.
Märklig trådstart, för övrigt. Den osar mer projektion än insikt.

Sverige i ett nötskal.
För varje steg framåt så vill alla runtomkring dra dig två steg bakåt.

Det är en sjuk kultur vi lever i, där varje framgång ska ses som ett misslyckande.

Alla som har gått från Punkt A till punkt B har nog upplevt det här bland både släkt och vänner.

De flesta människor är mer eller mindre olyckliga eftersom man trodde att livet skulle vara så superduperfunny. Känslan av meningslöshet och torftighet där inne i ekorrhjulet gör merparten bittra, vilket såklart spiller över på omgivningen. Så är det och kommer bli värre för varje generation som förväntar sig att leva kanonliv. Tragiskt såklart men ganska roande när man blir medveten om hur korkade de flesta är.

Subkulturer och socioekonomiska livsstilar --> Socialantropologi, etnologi och sociologi
/Moderator

Livet är orättvist.

Var det nåt mer du kan berätta?

Känns allt för väl igen. Har varit en loser och när jag började klättra upplevde jag direkt hur missunsamma människor i omgivningen försökte trycka tillbaks mig, mest dock inskränkta och lågpannade individer utan förmåga att tänka utanför boxen, men ändå. Även min familj har varit emot att jag ens ska utbilda mig och få ett mer högavlönat jobb. Nu har jag inget högavlönat jobb, är fortfarande låginkomsttagare men har sidointressen/hobbies som jag tjänar extra på, men har känt av motståndet mot att man ska få göra något med sitt liv alls. "Den svenska avundsjukan" sägs inte för intet.

En del av att förbättra sitt liv är att hålla giftiga människor borta så du gör inte dig själv en tjänst att umgås med människor som inte vill ditt bästa eller åtminstone inte försöker dra ner dig när det går bra. Crabs in a bucket-mentalitet är vidrigt.