But wait, there's more! Om du inte är proppmätt på solskenshistorier nu, så har jag faktiskt en liten grej till.
Jag ligger alltså på marken och murar upp grunden varpå en vägg skall resas. Det är det som är upptakten till den här holkflytten från början.
Mitt i som jag ligger där och kladdar med bruk och försöker få det rakt och fint, så ser jag en av de söta biliknande bäbisarna komma sakta krypande på en sten bredvid. Den rör sig men verkar trött.
Jag är mitt i ett moment men när jag tittar tillbaka har den simmat ur bild. Okej, den var kanske bara nyfiken.
Mindre än minuten senare landar den pladask mitt i nylagda bruket, rakt framför näsan på mig. Den traskar framåt men trampar ju bokstavligen i lera. Jag snärtar av bruket från sleven och stoppar ner spetsen framför näsan på den, och den kliver upp. Var fan ska jag nu göra av den?
Samtidigt som jag har ögonen på humlan nyper jag av en stjälk på nån växt, i farten. Lurar upp den lille på strået, tar ett par steg mot holken och höjer strået mot sittpinnen under hålet.
Jag vet inte om humlor är programerade att bara gå framåt, men den klev av på pinnen och vidare in i hålet.
Inte vet jag om den mådde dåligt och skulle kanske dö ändå, eller om den varit stökig och blivit utesluten ur samfundet. Men jag hoppas jag gjorde dom en tjänst när jag följde deras unge hem.
Nu hoppas jag det är nog med djurpyssel för ett tag så bygget blir klart nångång.
