Varför blir en del normala när de drömmer?

Jag drömde att jag var i Norge och upplevde att världen hade nått att erbjuda. I drömmen kände jag mäktiga personer och skulle köpa städer i Kina. Jag var mån om detaljer av min person, utseende och karisma och semesterbilderna på Facebook.
Jag kände kanske som politiker, näringslivsprofiler, fotbollsproffs, miljoner vanliga människor och ungdomar måste känna i vaket tillstånd. Jag ville bli nån och känna mig attraktiv. Jag ville känna viktiga vänner, se snygg ut, vara intelligent, bli överläkare, äga och köra dyra bilar.

Livet och tillvaron fick återigen artificiella meningar såsom jag delvis kände förr i tiden.

Jag använder ordet normal eftersom vad jag drömde är vad de flesta nog fortfarande måste känna.
Det var inte lustfyllt utan snarare som emotionell eller mental hunger och törst men det uppstod många meningar med livet. Varför är det så?

Är det såna här känslor som driver folk till att vilja självförverkliga och stiga mot Zlatan, Trump, Wallenberg mfl fortfarande känner även när de inte sover?
基律纳 Är det sånt folk sysslar med i sina liv och påtalar är viktigt?

Och (isåfall) passande nog var avataren vattenstämplad med dreamsteamer, dvs typ drömångare, som jag såg nu. Även om man hade satt ett harem läckra damer eller kostymklädda herrar på taket över Hong Kong så hade säg jonkare som Kurt Cobain inte ens bemödat sig att påtala det patetiska för Wallenberg, prinsen, kungen och alla som ska rika kända ministrar etc.

https://henriknygren.se/natt-eller-nat/

Psykologi --> Sömn och drömmar
/Moderator