Vad gör man när världen suger och med ointressanta människor?

Du är medveten om att de du beskriver tycker likadant om dig va?
Inget fel i det, ingen tycker egentligen att andra människor är speciellt intressanta osv.

Kanske inte, jag kan bara tala för mig själv. Men jag tror de flesta behöver någon att dela livet med och en yngre generation att bära sitt arv vidare. Att sakna fru och barn är nog den största ångesten på ålderns höst och dödsbädden tror jag.

Klart det inte är rättvist att en del aldrig får detta fast de vill. Livet, världen och universum är inte rättvis enligt våra normer. Det är bara så det är. Men samtidigt beror det mycket på en själv. De allra flesta kan få en fru och barn om man vill och jobbar för det.

Sedan finns det självklart undantag. Det finns garanterat en del här i världen som känner att de aldrig vill ha barn och aldrig kommer ångra det. Men det är ett fåtal.

Vad jag menade var inte att man MÅSTE ha fru och barn för att vara lycklig, det var bara ett råd till allmänheten. Vad jag menade var att man ska sträva efter det man själv vill, leva ett gott liv i harmoni med sin omgivning och skita i vad andra tycker och tänker i stort.

Det låter som att du bär på en stark känsla av att världen är både ytlig och besvärlig – inte bara ointressant, utan aktivt krånglig att leva i. Som att allt från vardagligt småprat till samhällsengagemang mest känns som brus eller teater, där ingenting riktigt betyder något på djupet. Och samtidigt är det som om världen kräver att man spelar med – följer koderna, intresserar sig för rätt saker, håller med om vad som är “roligt” eller “viktigt”.

Att någon då påstår att du är tråkig eller deprimerad kanske blir som ett hån, som om de missar att det faktiskt är din känslighet eller ditt djup som gör att världen känns så tom – inte att du saknar något, utan kanske snarare att du ser något andra inte ser.

Jag fastnade också för att du beskrev världen som besvärlig. Det fick mig att undra om det där motståndet du känner – att livet känns friktionstätt, trögt, som en plats där man inte riktigt får plats – också bär på spår av något tidigare? Som om världen kanske inte bara är ointressant utan har varit orättvis, oförstående eller till och med sårande?

Vad tror du — är det här något du har känt länge? Och finns det något som har känts levande för dig, även om det inte passar in i det vanliga?

Om man är som TS men samtidigt är rädd för människor? Touché!

För att svara på rubriken så tror jag man bör man försöka vända blicken mot det man tycker är toppen med världen och tänka på de intressanta personerna; jag tycker det är toppen att jag är fri att kunna laga vilken mat jag vill; en intressant person är David Goggins.

Har själv nyss upptäckt att det kan vara skönt att träna i regnväder. Jag trodde ju att regn sög, men det var tydligen något jag gillade. Oväntat! Fattar nu vitsen med att tvinga sig till att göra jobbiga saker, med en ny innebörd.