Civila arbetslivet = Psykopatparadis

Och mitt i allt det här står cheferna – de största kontrollfreaksen av dem alla. Det är som att de har gjort det till sin livsuppgift att övervaka, styra och misstänka allt och alla. De skickar ut rapporter, kräver statusuppdateringar på allt, och håller möten om saker som hade kunnat lösas på fem minuter. Allt för att visa att de "har koll" och "leder verksamheten". I själva verket är de bara rädda för att någon annan ska ta deras plats, så de försöker kväva all initiativkraft och självständighet hos sina medarbetare.

Alltså, jag måste bara få ur mig det här. Det känns som att ingen vågar säga sanningen om hur det faktiskt är att jobba i den civila världen. Det är som att alla går runt och låtsas att de är så jäkla professionella och trevliga, men i själva verket är det rena rama psykopatfabriken. På riktigt, man jobbar bokstavligen ihop med psykopater – och det är ingen överdrift.

Det verkar bara mer och mer som att arbetslivet är ett enda stort gladiatorspel där folk hugger kniven i ryggen på varandra för att klättra på en påhittad karriärstege. Det är som att empati och samvete är helt utrotat. Det spelar ingen roll om du varit lojal, hjälpsam eller gjort ett bra jobb – står du i vägen för någons karriär så är du körd. Då är det fritt fram för alla fula knep i boken.

Jag har sett folk hitta på de sjukaste grejerna bara för att bli av med någon som står i vägen för deras "framgång". Det räcker inte längre med att snacka skit eller frysa ut någon, nej, nu är det anklagelser om sexuella trakasserier, mobbning eller andra påhittade brott som gäller. Allt för att svärta ner någon annans rykte och bana väg för sig själv. Och arbetsgivarna? De går på det, för ingen vågar riskera sitt eget skinn genom att ifrågasätta anklagelserna. Det är som en modern häxjakt där det gäller att antingen anklaga först eller bli offret själv.

Och mitt i allt det här står cheferna – de största kontrollfreaksen av dem alla. Det är som att de har gjort det till sin livsuppgift att övervaka, styra och misstänka allt och alla. De skickar ut rapporter, kräver statusuppdateringar på allt, och håller möten om saker som hade kunnat lösas på fem minuter. Allt för att visa att de "har koll" och "leder verksamheten". I själva verket är de bara rädda för att någon annan ska ta deras plats, så de försöker kväva all initiativkraft och självständighet hos sina medarbetare.

Det är helt sjukt hur arbetslivet har blivit. Alla springer runt och spelar teater, fejkar lojalitet och samarbetsvilja, men under ytan är det bara ren och skär överlevnadsinstinkt som gäller. Det är som att man måste vara halvt psykopat själv för att överleva, annars blir man uppäten.

Så, är det bara jag som ser det här? Eller har folk blivit så avtrubbade att de tror att det är normalt att jobba på en plats där folk gör allt för att förstöra för varandra? Seriöst, hur står ni ut? Är det någon av er som har lyckats hitta ett jobb där man inte måste sova med ena ögat öppet och ryggen mot väggen?



Det är en sådan jävla sjuk värld verkligen och jag tappar lusten att fortsätta jobba. Men det finns ju inga alternativ heller och vare sig man vill det eller ej så måste man delta i denna sinnessjuka skiten. Jag tror inte jag har träffat eller haft en enda chef som faktiskt varit en vettig människa.

alltså ni vet inte vad en psykopat är.

Det som utmärker en psykopat är de ständiga konflikterna och risktagandet. Runar är med all sannolikhet sveriges mest kända riktiga psykopat.

Tror snarare inte att du vet vad en psykopat är. Runar är ingen psykopat, han är en skådis.

Psykopater i arbetslivet i Sverige är snarare en norm än undantag.

Jag skrev just vad som utmärker en psykopat konflikterna och riskerna. Så det är rimligt att att anta att jag faktiskt vet vad en psykopat är.

Men alla som lillkillen inte tycker om är säkert psykopater.

Vad avses med "civila arbetslivet"? i motsats till vilket arbetsliv då..? Det militära? Eller menar TS kort och gott "arbetslivet"?

Ja asså vanliga jobb, icke militär, icke idrotts atlet, etc