Nu är det dags för en tråd om Verner von Heidenstam

Hade en scen ur Strindberg - Ett liv från 1985 i minnet, där en VvH i Stellan Skarsgårds gestaltning samtalar med möjligtvis Strindbergs belackare Warburg. Finns på Svt:s Öppet arkiv, mycket bra serie. Inledningsvis är Strindberg och Heidenstam goda vänner, bör tilläggas.

Här kan du lyssna när Heidenstam själv läser dikten:

https://www.youtube.com/watch?v=73EisH-Ko9I

Tack!

Heidenstam lät inte så karismatisk dundrande och blixtrande som jag hade förväntat mig men desto finare ändå på ett sätt.

”Det är skam att sitta som vi ha gjort
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja”

Fan i mig, han talar mer om vår samtid än sin egen. Nu blöder vi dock inte bara för egen dolk, dessvärre.

Inte så oävet, ändå. Han hade gott kunnat få läsa Nyårsklockorna på Skansen.

Nedan blandar jag in "Wagner och Nietzsche" i ekvationen, vilket är en aning OT. Men hav tålamod, jag lämnar detta OT-spår cirka halvvägs in i inlägget.

+++

Trådens utveckling får mig att utbrista:

Wagner mot Nietzsche, Strindberg mot Heidenstam, och så är boxningsmatchen igång...

Alltså, jag menar...

Det blir som: vem vann...? Tvålade Nietzsche till Wagner så att hans musik blev ogiltig? Fejdade Strindberg bort Heidenstam ur universum?

Är allt ett nollsummespel? Den enes vinst den andres förlust?

+++

Visst får man diskutera och ta ställning... i allt... men i detta kan jag själv inte "gå en boxningsmatch".

OK, jag är mer en heidenstamare än strindbergare. Jag läser frivilligt H; dock ej så gärna S.

Men i min partilösa ställning som evig stildomare säger jag följande...

+++

Både Wagner och Nietzsche kan uppskattas. W. skrev soundtracket till N:s filosofi...

Och därmed slut OT.

Nu till matchen Strindberg-Heidenstam.

Då vill jag, elegant i lustelig undanglidan, säga: deras konstnärliga temperament är olika.

S: subjektiv autencitet. "Jag tog in på hotell Nouveau Monde och mådde uruselt" [nej, inte ett autentiskt citat men]

H: teatralisk subjektivitet: "I Östergyllen, i en grotta på Omberg, bodde drottning Omma" [återigen citat ur min kristallkula]

+++

Strindberg har förvisso rika mått subjektiv-vardaglig-psykologisk autencitet. Och man kan hålla det emot Heidenstam att han ibland saknar denna autencitet, denna subjektiva-realistiska tonträff...

Heidenstams stil: det låter som teater men det är menat så, det ska vara teatraliskt. Vare sig det är bronsålderns kungakamp, medeltidens klostergång eller konstnärslivet i Rom 1899.

+++

Att imitera H. låter sig knappt göras. Ingen idag skriver teatraliskt. Allt är idag gata, diskbänk, blod och elände, vare sig det är medeltid eller nutid.

Men hoppas kan man ju. Inom populärmusiken har vi ju "strindbergskänsla" i punk, trubadurer... och "teatralisk känsla" i hårdrock. Så helt omöjligt vore det inte att få se en teatralisk renässans i svensk litteratur.

+++

Heidenstam skrev till exempel en "urban fantasy" med Hans Alienus... en vardagsmänniska ger sig av i ett psykologiskt landskap och upplever Historia och Myt. Och landar sedan i vardagsverkligheten igen.

Därtill har romanerna om Birgitta och Folkungarna rika mått mytskapande, Karolinerna likaså... och Svenskarna och deras hövdingar. Teater! Skådespel! Sverige som scendröm!

Därför anser jag att Heidenstam är en litterär solguru för svensk stil.

Den som vill få en vederhäftig beskrivning av Heidenstam bör börja med att läsa Fredrik Bööks biografi.

Tack för ett mycket fint och givande inlägg. Jag kan inte annat än applådera och instämma i det ovan sagda.