Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Vad ljuger jag om?
Var har jag påstått att socialtjänstens journaler granskas? Jag har inte skrivit det och jag har ej heller insinuerat det. Jag skrev om något helt annat, att vi flera gånger om redan konstaterat att du har bristande läsförståelse behöver jag knappast påminna dig om.
Processen fungerar exakt som jag skrivit och som du i det fetstilta återger + att bägge parter har möjlighet att kalla vittnen och få respektive vittnen korsförhörda.
Igen - om socialtjänsten tar in underlag från lärare, rektor, skolkurator, familjebehandlare, polis, BUP (läkare/psykolog/beteendevetare osv) och skriver ihop en utredning från detta underlag - så prövas detta underlag i rätten i samband med att underlagsproducenterna vittnar. Du har hittills aldrig fattat vad detta innebär i praktiken så jag har inga större förhoppningar om att du ska fatta nu, men tänk så här:
Du är skolkurator, din kollega är skolpsykolog. Ni har av socialtjänsten ombetts inkomma med underlag gällande lille Ahmed. Ni skriver underlagen och skickar dem till socialsekreteraren som tillsammans med andra underlag sätter ihop sin utredning (det du kallar "klipper/klistrar"). Du och din kollega kallas till rätten för att tillsammans med andra professioner vittna och styrka era redogörelser. Dina påståenden kan inte annat än översättas till att du och övriga professionsvittnen håller käft och inte korrigerar om era redogörelser återgetts på felaktigt sätt? Du inbillar dig också att felaktiga tolkningar av era redogörelser, som ligger som bilagor i det material rätten begärt in, också nonchaleras av ombuden, rätten och parterna?
Om du deltagit på någon sorts förhandling övht så vet du att den sortens felaktigheter korrigeras och dokumenteras under förhandling.
Fel. Föräldrar och barn har rätt att begära vittnen samt komma till tals. De har rätt att motsätta sig det professionerna framför. Det har de i regel även haft under utredningen.
Det är för att det är ett akut omhändertagande. Det är inte meningen att föräldrarna ska hinna få information och komma med synpunkter - eller hinna skrämma barnet till tystnad - eller hinna föra ut barnet ur Sverige. Är det "falskt larm" så återkommer dessa barn relativt snart till sin familj, med eller utan fortsatta insatser.
Fel. Igen. LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd. Överklagan tas alltid upp för prövning i Kammarrätten.
Fel. De "hänvisar inte bara". De gör en omprövning av det underlag som Förvaltningsrätten hade att fatta beslut på. Det görs alltså en skriftlig förhandling. Vid behov kan det även genomföras en muntlig förhandling. Kammarrätten gör en överprövning dit parterna har rätt att inkomma med kompletterande material utifrån vad de anser missades i förhandlingen vid Förvaltningsrätten.
Nu är det ju som så att det är jag, inte du, som har praktisk och teoretisk erfarenhet av rättsliga förhandlingar och parterna har definitivt reell möjlighet att försvara sig. Den objektiva bevisföringen säkras med vittnen.
Fel. De uppfylls definitivt.
Det är precis vad de gör. Det enda du kan landa i är att inse att socialtjänsten vid en förhandling är en liten part, och du behöver anse att professionsvittnena i form av psykologer, polis, lärare, beteendevetare, BUP, sjukvård, eventuellt även grannar, familj och vänner - alla är i maskopi med socialtjänsten och att de försett socialtjänsten med falska uppgifter och underlag.
Vad menar du att jag försöker övertyga om? Jag vet att socialtjänsten, med stöd av underlagsprofessionerna, vinner de allra flesta LVU-ärenden. Jag vet varför, och det hade vilken normal funtad människa som helst fattat om det hade deltagit på några förhandlingar. Troligen inte du, men många andra.
Var har jag påstått att socialtjänstens journaler granskas? Jag har inte skrivit det och jag har ej heller insinuerat det. Jag skrev om något helt annat, att vi flera gånger om redan konstaterat att du har bristande läsförståelse behöver jag knappast påminna dig om.
Processen fungerar exakt som jag skrivit och som du i det fetstilta återger + att bägge parter har möjlighet att kalla vittnen och få respektive vittnen korsförhörda.
Igen - om socialtjänsten tar in underlag från lärare, rektor, skolkurator, familjebehandlare, polis, BUP (läkare/psykolog/beteendevetare osv) och skriver ihop en utredning från detta underlag - så prövas detta underlag i rätten i samband med att underlagsproducenterna vittnar. Du har hittills aldrig fattat vad detta innebär i praktiken så jag har inga större förhoppningar om att du ska fatta nu, men tänk så här:
Du är skolkurator, din kollega är skolpsykolog. Ni har av socialtjänsten ombetts inkomma med underlag gällande lille Ahmed. Ni skriver underlagen och skickar dem till socialsekreteraren som tillsammans med andra underlag sätter ihop sin utredning (det du kallar "klipper/klistrar"). Du och din kollega kallas till rätten för att tillsammans med andra professioner vittna och styrka era redogörelser. Dina påståenden kan inte annat än översättas till att du och övriga professionsvittnen håller käft och inte korrigerar om era redogörelser återgetts på felaktigt sätt? Du inbillar dig också att felaktiga tolkningar av era redogörelser, som ligger som bilagor i det material rätten begärt in, också nonchaleras av ombuden, rätten och parterna?
Om du deltagit på någon sorts förhandling övht så vet du att den sortens felaktigheter korrigeras och dokumenteras under förhandling.
Fel. Föräldrar och barn har rätt att begära vittnen samt komma till tals. De har rätt att motsätta sig det professionerna framför. Det har de i regel även haft under utredningen.
Det är för att det är ett akut omhändertagande. Det är inte meningen att föräldrarna ska hinna få information och komma med synpunkter - eller hinna skrämma barnet till tystnad - eller hinna föra ut barnet ur Sverige. Är det "falskt larm" så återkommer dessa barn relativt snart till sin familj, med eller utan fortsatta insatser.
Fel. Igen. LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd. Överklagan tas alltid upp för prövning i Kammarrätten.
Fel. De "hänvisar inte bara". De gör en omprövning av det underlag som Förvaltningsrätten hade att fatta beslut på. Det görs alltså en skriftlig förhandling. Vid behov kan det även genomföras en muntlig förhandling. Kammarrätten gör en överprövning dit parterna har rätt att inkomma med kompletterande material utifrån vad de anser missades i förhandlingen vid Förvaltningsrätten.
Nu är det ju som så att det är jag, inte du, som har praktisk och teoretisk erfarenhet av rättsliga förhandlingar och parterna har definitivt reell möjlighet att försvara sig. Den objektiva bevisföringen säkras med vittnen.
Fel. De uppfylls definitivt.
Det är precis vad de gör. Det enda du kan landa i är att inse att socialtjänsten vid en förhandling är en liten part, och du behöver anse att professionsvittnena i form av psykologer, polis, lärare, beteendevetare, BUP, sjukvård, eventuellt även grannar, familj och vänner - alla är i maskopi med socialtjänsten och att de försett socialtjänsten med falska uppgifter och underlag.
Vad menar du att jag försöker övertyga om? Jag vet att socialtjänsten, med stöd av underlagsprofessionerna, vinner de allra flesta LVU-ärenden. Jag vet varför, och det hade vilken normal funtad människa som helst fattat om det hade deltagit på några förhandlingar. Troligen inte du, men många andra.
Du ljuger om precis allting. Påståendet att föräldrar har en rättvis chans i en förhandling mot socialtjänsten stämmer inte. Redan från början är föräldrar i ett tydligt underläge eftersom de saknar tillgång till samma informationsunderlag som socialtjänsten. Det skapar en grundläggande obalans som hotar rättssäkerheten.
Socialtjänsten har inte bara tid att gå igenom allt material, de kan också välja ut delar som stödjer deras berättelse. Det handlar om strategisk körsbärsplockning där formuleringar som förvärrar situationen lyfts fram medan nyanser och förmildrande omständigheter ofta utelämnas. Detta systematiskt påverkar domstolen mot ett LVU-beslut, oavsett om det är befogat.
Att socialtjänstens uppgifter i praktiken inte faktagranskas av domstolen, trots att det gäller en av de mest ingripande åtgärderna i svensk lag, är helt centralt. Bevisningen borde granskas objektivt och föräldrar ska ha full insyn i samma material som socialtjänsten har. Annars kan processen inte kallas rättssäker vare sig för föräldrar eller barn.
Att föräldrar kan kalla vittnen betyder inte att de i praktiken alltid har möjlighet att göra det. Socialtjänsten har ofta vittnen från vård, skola och myndigheter samt informationsövertag. De kan formulera och tolka vittnesuppgifter så att de stödjer deras linje, medan föräldrar sällan kan kontrollera vad som sagts utan samma underlag. Utan insyn blir det omöjligt att bemöta feltolkningar vilket hotar rättssäkerheten.
Du beskriver en idealbild av LVU-processen som sällan stämmer överens med verkligheten. Socialtjänsten samlar visserligen in yttranden från skolpersonal, BUP med flera, men dessa underlag prövas inte systematiskt i rätten. Vittnen kallas inte alltid in, och föräldrar har sällan möjlighet att förhöra dem. Många beslut tas på skriftlig grund där domstolen ofta litar på socialtjänstens tolkning och sammanställning, inte på en opartisk genomgång av källorna. Journalanteckningar återges ofta selektivt och vinklat i LVU-ansökan utan att berörda professioner vet om det.
Föräldrar har oftast inte tillgång till hela dokumentationen, eller får ut material sent eller ofullständigt, ibland på grund av sekretess. Offentliga biträden har sällan tid att analysera och kalla motvittnen inför snabba förhandlingar. Socialtjänsten har ofta haft månader på sig att förbereda sin version, medan föräldrar är under tidspress med begränsade resurser. Systemet bygger på ett informationsövertag där socialtjänstens narrativ ges oproportionerligt stort förtroende. Om rätten konsekvent faktagranskade skulle kanske fler felaktiga omhändertaganden undvikas, men det sker ofta inte.
Att säga att felaktigheter alltid korrigeras och dokumenteras under förhandlingen är en idealisering. Föräldrar och deras ombud har ofta väldigt begränsad tid att sätta sig in i omfattande material hundratals sidor och det är praktiskt omöjligt att på plats upptäcka alla fel. Socialtjänsten har redan vinklat materialet, medan föräldrar ofta saknar tillgång till allt underlag i förväg och har svårt att bemöta påståenden. Domstolen vill ofta snabbt fatta beslut, vilket gör att felaktigheter ibland inte uppmärksammas eller dokumenteras ordentligt. Rättsprincipen säger att fel ska kunna rättas, men verkligheten är ofta en annan, vilket är en anledning till att många upplever processen som orättvis.
Ja, föräldrar och barn har rätt att begära vittnen och komma till tals, och att motsätta sig vad professioner säger. Men detta förutsätter att de känner till sina rättigheter och har vittnen som kan och vill ställa upp, vilket ofta saknas.
Att beskriva akutomhändertaganden som en situation där föräldrar inte ska hinna få information eller komma med synpunkter är problematiskt och riskerar att rättfärdiga rättsövergrepp. Snabba insatser kan behövas för att skydda barn från omedelbar fara, men grundläggande rättssäkerhetsprinciper måste alltid gälla, inklusive rätten till information, försvar och att bli hörd.
Att föräldrar "inte ska hinna" reagera eller försvara sig skapar ett system där godtycke och felaktiga beslut kan fortgå utan motvikt. Att använda "skämma barnet till tystnad" eller "föra ut barnet ur Sverige" som argument för att förhindra föräldrainflytande är osakligt och nedlåtande. Forskning och erfarenheter visar att "falska larm" ofta leder till långa separationer, trauma och förtroendekris mot myndigheterna. Att påstå att barn "relativt snart" återvänder till familjen förenklar och förminskar konsekvenserna för familjer. Rättssäkerhet måste gälla även i akuta situationer – det är inget val mellan snabbhet och rättssäkerhet, båda måste finnas.
LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd: överklagan tas alltid upp i Kammarrätten. Men att vinna som förälder är ytterst svårt.
Kammarrätten gör en skriftlig överprövning av förvaltningsrättens beslut och parterna kan inkomma med kompletterande material. Men i praktiken är möjligheten att få rättvis prövning begränsad. Tidsramarna är snäva, vilket gör det svårt att samla nytt material, särskilt då socialtjänsten haft månader att förbereda sig.
Muntlig förhandling beviljas inte alltid, och många ärenden avgörs på skriftligt material där socialtjänstens version dominerar och föräldrarnas möjligheter att bemöta är begränsade. Socialtjänstens underlag får ofta större trovärdighet än föräldrarnas, vilket gör överprövningen partisk.
Formella regler finns för rättssäkerhet, men verkligheten är att föräldrar ofta har mycket begränsade möjligheter att få sin sak prövad på lika villkor.
Citat:
Uppenbarligen vet han mer än dig och kan dessutom sättas sig in i föräldrarnas och barnens perspektiv och rätt till rättssäkra processer när lagens mest ingripande åtgärd ska verkställas.
Citat:
Nej, socialtjänsten skickar inte med alla journalanteckningar. De är inlåsta på socialkontoret och måste begäras ut separat, något som många föräldrar varken informeras om eller vet att de har rätt till. Det du påstår är alltså direkt felaktigt.Praxis är att socialnämnden, till rätten, skickar in hela ansökan och utredning med tillhörande bilagor (yttranden, underlag, vittnesmål). Kurre-Burre, och andra desinformatörer, frågar sig "hur rätten ska kunna granska utredningen för en förhandling i rätten varar ofta bara någon timme, ibland mindre".
Det är just i journalerna man ser hur helheten hänger ihop och hur delar av utredningen ofta vinklas, manipuleras eller rensas från motsägande uppgifter innan de används i LVU-ansökan. Att hänvisa till “yttranden, bilagor och vittnesmål” räcker inte. Dessa dokument säger inget om vad som eventuellt utlämnats, förvrängts eller klippts bort.
Så varför ljuger du konsekvent om detta? Vad är du så rädd för att folk ska upptäcka?
Citat:
Ja, men i praktiken har domaren sällan tid eller möjlighet att gå igenom socialtjänstens samtliga journalanteckningar i detalj. Istället förlitar sig rätten på att uppgifterna som presenteras är korrekta och fullständiga. Det innebär att ansvaret för att kontrollera varje enskild anklagelse faller på föräldrarna själva trots att dessa ofta utgör en massiv samling av påståenden, vinklingar och subjektiva tolkningar som kan vara nästintill omöjliga att bemöta utan tillgång till originaljournalerna.Faktum är att när socialtjänstens material kommer in till rätten så ska materialet genomgå en rättslig prövning. Det innebär att underlaget granskas för att avgöra om utredningen juridiskt kan anses vara TILLRÄCKLIG för att rätten ska kunna pröva ärendet. Det händer alltså att utredningen skickas tillbaka med begäran om komplettering på grund av att utredningen anses ha brister. Vem ansvarar då för granskningen av utredningen? Jo, en domare.
Systemet förutsätter alltså att socialtjänsten alltid agerar hederligt, följer lagen till punkt och pricka, och aldrig brister i sin dokumentation eller objektivitet. Men så ser verkligheten inte ut och det är barnen som i slutändan får betala priset för den naiva tilliten.
Citat:
Det du påstår är en halvsanning som landar snubblande nära desinformation ironiskt nog, med tanke på dina egna anklagelser. Ja, i teorin har ombud möjlighet att begära ut journalanteckningar från socialtjänsten med hänvisning till bevisvärde. Men i praktiken är det långt ifrån så enkelt.Kurreburre och hans desinformationsvänner brukar även tjata om att sanningen står i journalerna vilka aldrig används i rätten, ibland hävdas att journalanteckningarna inte används pga att socialtjänsten hävdar sekretess. Det stämmer inte heller. Varje ombud har rätt att begära in journalanteckningarna från socialtjänsten med hänvisan till att journalanteckningarna har bevisvärde. Ombudet behöver dock argumentera för hur journalanteckningarna har bevisvärde för att rätten ska bifalla. Rätten har alltid rätt att ta in sekretessbelagda uppgifter om de anses ha bevisvärde.
För det första: journalerna lämnas inte slentrianmässigt över. De är inlåsta hos socialtjänsten och föräldrar måste själva veta att de existerar, att de har rätt att begära ut dem och dessutom veta vilka dokument som är relevanta. Detta förutsätter en juridisk skolning som majoriteten av de drabbade saknar. Socialtjänsten informerar inte om detta, och bistår inte heller med vägledning i hur man får ut dokumenten.
För det andra: domstolen bifaller inte automatiskt begäran om sekretessbelagt material, även om det är relevant. Det kräver både stark argumentation från ombudet och en villighet från rätten att faktiskt ta in och värdera materialet. Det säger sig självt att detta är svårt när man har ett interimistiskt LVU-ärende med extremt korta tidsfrister, där rätten ofta bara tittar på det som socialtjänsten själva har valt att lägga fram.
Så jo, det finns goda skäl att upprepa att journalanteckningarna i praktiken ofta inte kommer in, och att viktiga kontextuella nyanser och motsägelser därmed hålls utanför rättens prövning. Det är inte en konspirationsteori, det är en strukturell brist. Att kalla alla som pekar på detta för “desinformationsvänner” är ett genomskinligt försök att skjuta budbäraren istället för att ta itu med ett väl dokumenterat systemproblem.
LVU-lagen och processen som den är utformad är ett av de allvarligaste hotet mot demokratin vi har och det skadar och traumatiserar barn och deras föräldrar för livet.
Påståendet att föräldrar har en rättvis chans i en förhandling mot socialtjänsten stämmer inte. Redan från början är föräldrar i ett tydligt underläge eftersom de saknar tillgång till samma informationsunderlag som socialtjänsten. Det skapar en grundläggande obalans som hotar rättssäkerheten.
Socialtjänsten har inte bara tid att gå igenom allt material, de kan också välja ut delar som stödjer deras berättelse. Det handlar om strategisk körsbärsplockning där formuleringar som förvärrar situationen lyfts fram medan nyanser och förmildrande omständigheter ofta utelämnas. Detta systematiskt påverkar domstolen mot ett LVU-beslut, oavsett om det är befogat.
Att socialtjänstens uppgifter i praktiken inte faktagranskas av domstolen, trots att det gäller en av de mest ingripande åtgärderna i svensk lag, är helt centralt. Bevisningen borde granskas objektivt och föräldrar ska ha full insyn i samma material som socialtjänsten har. Annars kan processen inte kallas rättssäker vare sig för föräldrar eller barn.
Att föräldrar kan kalla vittnen betyder inte att de i praktiken alltid har möjlighet att göra det. Socialtjänsten har ofta vittnen från vård, skola och myndigheter samt informationsövertag. De kan formulera och tolka vittnesuppgifter så att de stödjer deras linje, medan föräldrar sällan kan kontrollera vad som sagts utan samma underlag. Utan insyn blir det omöjligt att bemöta feltolkningar vilket hotar rättssäkerheten.
Du beskriver en idealbild av LVU-processen som sällan stämmer överens med verkligheten. Socialtjänsten samlar visserligen in yttranden från skolpersonal, BUP med flera, men dessa underlag prövas inte systematiskt i rätten. Vittnen kallas inte alltid in, och föräldrar har sällan möjlighet att förhöra dem. Många beslut tas på skriftlig grund där domstolen ofta litar på socialtjänstens tolkning och sammanställning, inte på en opartisk genomgång av källorna. Journalanteckningar återges ofta selektivt och vinklat i LVU-ansökan utan att berörda professioner vet om det.
Föräldrar har oftast inte tillgång till hela dokumentationen, eller får ut material sent eller ofullständigt, ibland på grund av sekretess. Offentliga biträden har sällan tid att analysera och kalla motvittnen inför snabba förhandlingar. Socialtjänsten har ofta haft månader på sig att förbereda sin version, medan föräldrar är under tidspress med begränsade resurser. Systemet bygger på ett informationsövertag där socialtjänstens narrativ ges oproportionerligt stort förtroende. Om rätten konsekvent faktagranskade skulle kanske fler felaktiga omhändertaganden undvikas, men det sker ofta inte.
Att säga att felaktigheter alltid korrigeras och dokumenteras under förhandlingen är en idealisering. Föräldrar och deras ombud har ofta väldigt begränsad tid att sätta sig in i omfattande material hundratals sidor och det är praktiskt omöjligt att på plats upptäcka alla fel. Socialtjänsten har redan vinklat materialet, medan föräldrar ofta saknar tillgång till allt underlag i förväg och har svårt att bemöta påståenden. Domstolen vill ofta snabbt fatta beslut, vilket gör att felaktigheter ibland inte uppmärksammas eller dokumenteras ordentligt. Rättsprincipen säger att fel ska kunna rättas, men verkligheten är ofta en annan, vilket är en anledning till att många upplever processen som orättvis.
Ja, föräldrar och barn har rätt att begära vittnen och komma till tals, och att motsätta sig vad professioner säger. Men detta förutsätter att de känner till sina rättigheter och har vittnen som kan och vill ställa upp, vilket ofta saknas.
Att beskriva akutomhändertaganden som en situation där föräldrar inte ska hinna få information eller komma med synpunkter är problematiskt och riskerar att rättfärdiga rättsövergrepp. Snabba insatser kan behövas för att skydda barn från omedelbar fara, men grundläggande rättssäkerhetsprinciper måste alltid gälla, inklusive rätten till information, försvar och att bli hörd.
Att föräldrar "inte ska hinna" reagera eller försvara sig skapar ett system där godtycke och felaktiga beslut kan fortgå utan motvikt. Att använda "skämma barnet till tystnad" eller "föra ut barnet ur Sverige" som argument för att förhindra föräldrainflytande är osakligt och nedlåtande. Forskning och erfarenheter visar att "falska larm" ofta leder till långa separationer, trauma och förtroendekris mot myndigheterna. Att påstå att barn "relativt snart" återvänder till familjen förenklar och förminskar konsekvenserna för familjer. Rättssäkerhet måste gälla även i akuta situationer – det är inget val mellan snabbhet och rättssäkerhet, båda måste finnas.
LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd: överklagan tas alltid upp i Kammarrätten. Men att vinna som förälder är ytterst svårt.
Kammarrätten gör en skriftlig överprövning av förvaltningsrättens beslut och parterna kan inkomma med kompletterande material. Men i praktiken är möjligheten att få rättvis prövning begränsad. Tidsramarna är snäva, vilket gör det svårt att samla nytt material, särskilt då socialtjänsten haft månader att förbereda sig.
Muntlig förhandling beviljas inte alltid, och många ärenden avgörs på skriftligt material där socialtjänstens version dominerar och föräldrarnas möjligheter att bemöta är begränsade. Socialtjänstens underlag får ofta större trovärdighet än föräldrarnas, vilket gör överprövningen partisk.
Formella regler finns för rättssäkerhet, men verkligheten är att föräldrar ofta har mycket begränsade möjligheter att få sin sak prövad på lika villkor.
Socialtjänsten har inte bara tid att gå igenom allt material, de kan också välja ut delar som stödjer deras berättelse. Det handlar om strategisk körsbärsplockning där formuleringar som förvärrar situationen lyfts fram medan nyanser och förmildrande omständigheter ofta utelämnas. Detta systematiskt påverkar domstolen mot ett LVU-beslut, oavsett om det är befogat.
Att socialtjänstens uppgifter i praktiken inte faktagranskas av domstolen, trots att det gäller en av de mest ingripande åtgärderna i svensk lag, är helt centralt. Bevisningen borde granskas objektivt och föräldrar ska ha full insyn i samma material som socialtjänsten har. Annars kan processen inte kallas rättssäker vare sig för föräldrar eller barn.
Att föräldrar kan kalla vittnen betyder inte att de i praktiken alltid har möjlighet att göra det. Socialtjänsten har ofta vittnen från vård, skola och myndigheter samt informationsövertag. De kan formulera och tolka vittnesuppgifter så att de stödjer deras linje, medan föräldrar sällan kan kontrollera vad som sagts utan samma underlag. Utan insyn blir det omöjligt att bemöta feltolkningar vilket hotar rättssäkerheten.
Du beskriver en idealbild av LVU-processen som sällan stämmer överens med verkligheten. Socialtjänsten samlar visserligen in yttranden från skolpersonal, BUP med flera, men dessa underlag prövas inte systematiskt i rätten. Vittnen kallas inte alltid in, och föräldrar har sällan möjlighet att förhöra dem. Många beslut tas på skriftlig grund där domstolen ofta litar på socialtjänstens tolkning och sammanställning, inte på en opartisk genomgång av källorna. Journalanteckningar återges ofta selektivt och vinklat i LVU-ansökan utan att berörda professioner vet om det.
Föräldrar har oftast inte tillgång till hela dokumentationen, eller får ut material sent eller ofullständigt, ibland på grund av sekretess. Offentliga biträden har sällan tid att analysera och kalla motvittnen inför snabba förhandlingar. Socialtjänsten har ofta haft månader på sig att förbereda sin version, medan föräldrar är under tidspress med begränsade resurser. Systemet bygger på ett informationsövertag där socialtjänstens narrativ ges oproportionerligt stort förtroende. Om rätten konsekvent faktagranskade skulle kanske fler felaktiga omhändertaganden undvikas, men det sker ofta inte.
Att säga att felaktigheter alltid korrigeras och dokumenteras under förhandlingen är en idealisering. Föräldrar och deras ombud har ofta väldigt begränsad tid att sätta sig in i omfattande material hundratals sidor och det är praktiskt omöjligt att på plats upptäcka alla fel. Socialtjänsten har redan vinklat materialet, medan föräldrar ofta saknar tillgång till allt underlag i förväg och har svårt att bemöta påståenden. Domstolen vill ofta snabbt fatta beslut, vilket gör att felaktigheter ibland inte uppmärksammas eller dokumenteras ordentligt. Rättsprincipen säger att fel ska kunna rättas, men verkligheten är ofta en annan, vilket är en anledning till att många upplever processen som orättvis.
Ja, föräldrar och barn har rätt att begära vittnen och komma till tals, och att motsätta sig vad professioner säger. Men detta förutsätter att de känner till sina rättigheter och har vittnen som kan och vill ställa upp, vilket ofta saknas.
Att beskriva akutomhändertaganden som en situation där föräldrar inte ska hinna få information eller komma med synpunkter är problematiskt och riskerar att rättfärdiga rättsövergrepp. Snabba insatser kan behövas för att skydda barn från omedelbar fara, men grundläggande rättssäkerhetsprinciper måste alltid gälla, inklusive rätten till information, försvar och att bli hörd.
Att föräldrar "inte ska hinna" reagera eller försvara sig skapar ett system där godtycke och felaktiga beslut kan fortgå utan motvikt. Att använda "skämma barnet till tystnad" eller "föra ut barnet ur Sverige" som argument för att förhindra föräldrainflytande är osakligt och nedlåtande. Forskning och erfarenheter visar att "falska larm" ofta leder till långa separationer, trauma och förtroendekris mot myndigheterna. Att påstå att barn "relativt snart" återvänder till familjen förenklar och förminskar konsekvenserna för familjer. Rättssäkerhet måste gälla även i akuta situationer – det är inget val mellan snabbhet och rättssäkerhet, båda måste finnas.
LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd: överklagan tas alltid upp i Kammarrätten. Men att vinna som förälder är ytterst svårt.
Kammarrätten gör en skriftlig överprövning av förvaltningsrättens beslut och parterna kan inkomma med kompletterande material. Men i praktiken är möjligheten att få rättvis prövning begränsad. Tidsramarna är snäva, vilket gör det svårt att samla nytt material, särskilt då socialtjänsten haft månader att förbereda sig.
Muntlig förhandling beviljas inte alltid, och många ärenden avgörs på skriftligt material där socialtjänstens version dominerar och föräldrarnas möjligheter att bemöta är begränsade. Socialtjänstens underlag får ofta större trovärdighet än föräldrarnas, vilket gör överprövningen partisk.
Formella regler finns för rättssäkerhet, men verkligheten är att föräldrar ofta har mycket begränsade möjligheter att få sin sak prövad på lika villkor.
Bla bla bla. Som vanligt.
Låt mig sammanställa ditt rabiata okunniga ordbajsande:
Socialtjänsten är genomkorrupt, socialsekreterarna är inkompetenta, narcissistiska och oärliga. Domstolarna är rättsosäkra, professionella vittnen är inte oberoende då de är allierade med socialtjänsten - alla ljuger. Systemet är riggat från början. Föräldrar har ingen chans – oavsett omständigheter. Socialtjänstens handlingar "faktagranskas inte", domstolen är bara en kuliss och hela rättsprocessen är teater.
Du låter precis som en propagandamasking för desinformatörerna och de måtte älska din "höga nivå" av gedigen akademisk teoretisk och praktisk kunskap. Likt övriga desinformatörer:
- erkänner du det rättsliga ramverket, men hävdar att det i praktiken inte betyder något.
- all saklig diskussion och positiv tilltro till myndigheter förklaras som lögner, naivitet, samarbete, nyttig idioti eller medbrottslighet.
- alla kritiska socialtjänsthatande röster ges absolut tolkningsföreträde, oavsett hur galna uttryck det handlar om.
__________________
Senast redigerad av Septemberflicka 2025-05-17 kl. 21:54.
Senast redigerad av Septemberflicka 2025-05-17 kl. 21:54.
Citat:
Uppenbarligen vet han mer än dig och kan dessutom sättas sig in i föräldrarnas och barnens perspektiv och rätt till rättssäkra processer när lagens mest ingripande åtgärd ska verkställas.
Nej, socialtjänsten skickar inte med alla journalanteckningar. De är inlåsta på socialkontoret och måste begäras ut separat, något som många föräldrar varken informeras om eller vet att de har rätt till. Det du påstår är alltså direkt felaktigt.
Nej, socialtjänsten skickar inte med alla journalanteckningar. De är inlåsta på socialkontoret och måste begäras ut separat, något som många föräldrar varken informeras om eller vet att de har rätt till. Det du påstår är alltså direkt felaktigt.
Nej. Du vet inte ett skit. Du är rakt igenom totalt obildad när det gäller det område du inbillar dig att du har förmåga att diskutera. I detta fall gäller det juridik, där jag sågat ned vartenda påstående du kläckt ur dig med ren rättspraxis. Då justerar du dina påståenden och gör något löjligt försök att nyansera dina tidigare påståenden. Sluta bara.
Titta bara på det fetstilta du skrivit. Vadå "Nej"? Vadå "journalanteckningar"? Det var alltså ditt svar på detta:
"Praxis är att socialnämnden, till rätten, skickar in hela ansökan och utredning med tillhörande bilagor (yttranden, underlag, vittnesmål). Kurre-Burre, och andra desinformatörer, frågar sig "hur rätten ska kunna granska utredningen för en förhandling i rätten varar ofta bara någon timme, ibland mindre"."
Jag nämner övht inte journalanteckningar. Journalanteckningar räknas ej heller in i det understrukna. Du kan inte skylla dina konstanta uppvisningar av bristande läsförståelse med att du är dyslektiker, ditt problem är betydligt allvarligare än så.
Det är en ganska bra beskrivning över hur det går till i det flesta fallen.
Ta nu å läs dessa istället för att vara en tölp.
VO kritiserar socialnämnder vid omplacering av barn
https://www.ivo.se/aktuellt/publikat...ering-av-barn/
SiS särskilda ungdomshem – brister i statens tvångsvård av barn och unga
https://www.riksrevisionen.se/gransk...-och-unga.html
Partisk Förvaltningsrätt:
Advokater dömer ut förvaltningsdomstolarna
Sveriges advokater dömer ut förvaltningsdomstolarna i en undersökning från organisationen Rättvis skatteprocess. Sex av tio advokater anser att förvaltningsdomstolarna är partiska och sju av tio anser att domarna är dåligt motiverade.
https://www.publikt.se/nyhet/advokat...stolarna-20459
Ta nu å läs dessa istället för att vara en tölp.
VO kritiserar socialnämnder vid omplacering av barn
https://www.ivo.se/aktuellt/publikat...ering-av-barn/
SiS särskilda ungdomshem – brister i statens tvångsvård av barn och unga
https://www.riksrevisionen.se/gransk...-och-unga.html
Partisk Förvaltningsrätt:
Advokater dömer ut förvaltningsdomstolarna
Sveriges advokater dömer ut förvaltningsdomstolarna i en undersökning från organisationen Rättvis skatteprocess. Sex av tio advokater anser att förvaltningsdomstolarna är partiska och sju av tio anser att domarna är dåligt motiverade.
https://www.publikt.se/nyhet/advokat...stolarna-20459
Citat:
Bla bla bla. Som vanligt.
Låt mig sammanställa ditt rabiata okunniga ordbajsande:
Socialtjänsten är genomkorrupt, socialsekreterarna är inkompetenta, narcissistiska och oärliga. Domstolarna är rättsosäkra, professionella vittnen är inte oberoende då de är allierade med socialtjänsten - alla ljuger. Systemet är riggat från början. Föräldrar har ingen chans – oavsett omständigheter. Socialtjänstens handlingar "faktagranskas inte", domstolen är bara en kuliss och hela rättsprocessen är teater.
Du låter precis som en propagandamasking för desinformatörerna och de måtte älska din "höga nivå" av gedigen akademisk teoretisk och praktisk kunskap. Likt övriga desinformatörer:
- erkänner du det rättsliga ramverket, men hävdar att det i praktiken inte betyder något.
- all saklig diskussion och positiv tilltro till myndigheter förklaras som lögner, naivitet, samarbete, nyttig idioti eller medbrottslighet.
- alla kritiska socialtjänsthatande röster ges absolut tolkningsföreträde, oavsett hur galna uttryck det handlar om.
Påståendet att föräldrar har en rättvis chans i en förhandling mot socialtjänsten stämmer inte. Redan från början är föräldrar i ett tydligt underläge eftersom de saknar tillgång till samma informationsunderlag som socialtjänsten. Det skapar en grundläggande obalans som hotar rättssäkerheten.
Socialtjänsten har inte bara tid att gå igenom allt material, de kan också välja ut delar som stödjer deras berättelse. Det handlar om strategisk körsbärsplockning där formuleringar som förvärrar situationen lyfts fram medan nyanser och förmildrande omständigheter ofta utelämnas. Detta systematiskt påverkar domstolen mot ett LVU-beslut, oavsett om det är befogat.
Att socialtjänstens uppgifter i praktiken inte faktagranskas av domstolen, trots att det gäller en av de mest ingripande åtgärderna i svensk lag, är helt centralt. Bevisningen borde granskas objektivt och föräldrar ska ha full insyn i samma material som socialtjänsten har. Annars kan processen inte kallas rättssäker vare sig för föräldrar eller barn.
Att föräldrar kan kalla vittnen betyder inte att de i praktiken alltid har möjlighet att göra det. Socialtjänsten har ofta vittnen från vård, skola och myndigheter samt informationsövertag. De kan formulera och tolka vittnesuppgifter så att de stödjer deras linje, medan föräldrar sällan kan kontrollera vad som sagts utan samma underlag. Utan insyn blir det omöjligt att bemöta feltolkningar vilket hotar rättssäkerheten.
Du beskriver en idealbild av LVU-processen som sällan stämmer överens med verkligheten. Socialtjänsten samlar visserligen in yttranden från skolpersonal, BUP med flera, men dessa underlag prövas inte systematiskt i rätten. Vittnen kallas inte alltid in, och föräldrar har sällan möjlighet att förhöra dem. Många beslut tas på skriftlig grund där domstolen ofta litar på socialtjänstens tolkning och sammanställning, inte på en opartisk genomgång av källorna. Journalanteckningar återges ofta selektivt och vinklat i LVU-ansökan utan att berörda professioner vet om det.
Föräldrar har oftast inte tillgång till hela dokumentationen, eller får ut material sent eller ofullständigt, ibland på grund av sekretess. Offentliga biträden har sällan tid att analysera och kalla motvittnen inför snabba förhandlingar. Socialtjänsten har ofta haft månader på sig att förbereda sin version, medan föräldrar är under tidspress med begränsade resurser. Systemet bygger på ett informationsövertag där socialtjänstens narrativ ges oproportionerligt stort förtroende. Om rätten konsekvent faktagranskade skulle kanske fler felaktiga omhändertaganden undvikas, men det sker ofta inte.
Att säga att felaktigheter alltid korrigeras och dokumenteras under förhandlingen är en idealisering. Föräldrar och deras ombud har ofta väldigt begränsad tid att sätta sig in i omfattande material hundratals sidor och det är praktiskt omöjligt att på plats upptäcka alla fel. Socialtjänsten har redan vinklat materialet, medan föräldrar ofta saknar tillgång till allt underlag i förväg och har svårt att bemöta påståenden. Domstolen vill ofta snabbt fatta beslut, vilket gör att felaktigheter ibland inte uppmärksammas eller dokumenteras ordentligt. Rättsprincipen säger att fel ska kunna rättas, men verkligheten är ofta en annan, vilket är en anledning till att många upplever processen som orättvis.
Ja, föräldrar och barn har rätt att begära vittnen och komma till tals, och att motsätta sig vad professioner säger. Men detta förutsätter att de känner till sina rättigheter och har vittnen som kan och vill ställa upp, vilket ofta saknas.
Att beskriva akutomhändertaganden som en situation där föräldrar inte ska hinna få information eller komma med synpunkter är problematiskt och riskerar att rättfärdiga rättsövergrepp. Snabba insatser kan behövas för att skydda barn från omedelbar fara, men grundläggande rättssäkerhetsprinciper måste alltid gälla, inklusive rätten till information, försvar och att bli hörd.
Att föräldrar "inte ska hinna" reagera eller försvara sig skapar ett system där godtycke och felaktiga beslut kan fortgå utan motvikt. Att använda "skämma barnet till tystnad" eller "föra ut barnet ur Sverige" som argument för att förhindra föräldrainflytande är osakligt och nedlåtande. Forskning och erfarenheter visar att "falska larm" ofta leder till långa separationer, trauma och förtroendekris mot myndigheterna. Att påstå att barn "relativt snart" återvänder till familjen förenklar och förminskar konsekvenserna för familjer. Rättssäkerhet måste gälla även i akuta situationer – det är inget val mellan snabbhet och rättssäkerhet, båda måste finnas.
LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd: överklagan tas alltid upp i Kammarrätten. Men att vinna som förälder är ytterst svårt.
Kammarrätten gör en skriftlig överprövning av förvaltningsrättens beslut och parterna kan inkomma med kompletterande material. Men i praktiken är möjligheten att få rättvis prövning begränsad. Tidsramarna är snäva, vilket gör det svårt att samla nytt material, särskilt då socialtjänsten haft månader att förbereda sig.
Muntlig förhandling beviljas inte alltid, och många ärenden avgörs på skriftligt material där socialtjänstens version dominerar och föräldrarnas möjligheter att bemöta är begränsade. Socialtjänstens underlag får ofta större trovärdighet än föräldrarnas, vilket gör överprövningen partisk.
Formella regler finns för rättssäkerhet, men verkligheten är att föräldrar ofta har mycket begränsade möjligheter att få sin sak prövad på lika villkor.
Socialtjänsten har inte bara tid att gå igenom allt material, de kan också välja ut delar som stödjer deras berättelse. Det handlar om strategisk körsbärsplockning där formuleringar som förvärrar situationen lyfts fram medan nyanser och förmildrande omständigheter ofta utelämnas. Detta systematiskt påverkar domstolen mot ett LVU-beslut, oavsett om det är befogat.
Att socialtjänstens uppgifter i praktiken inte faktagranskas av domstolen, trots att det gäller en av de mest ingripande åtgärderna i svensk lag, är helt centralt. Bevisningen borde granskas objektivt och föräldrar ska ha full insyn i samma material som socialtjänsten har. Annars kan processen inte kallas rättssäker vare sig för föräldrar eller barn.
Att föräldrar kan kalla vittnen betyder inte att de i praktiken alltid har möjlighet att göra det. Socialtjänsten har ofta vittnen från vård, skola och myndigheter samt informationsövertag. De kan formulera och tolka vittnesuppgifter så att de stödjer deras linje, medan föräldrar sällan kan kontrollera vad som sagts utan samma underlag. Utan insyn blir det omöjligt att bemöta feltolkningar vilket hotar rättssäkerheten.
Du beskriver en idealbild av LVU-processen som sällan stämmer överens med verkligheten. Socialtjänsten samlar visserligen in yttranden från skolpersonal, BUP med flera, men dessa underlag prövas inte systematiskt i rätten. Vittnen kallas inte alltid in, och föräldrar har sällan möjlighet att förhöra dem. Många beslut tas på skriftlig grund där domstolen ofta litar på socialtjänstens tolkning och sammanställning, inte på en opartisk genomgång av källorna. Journalanteckningar återges ofta selektivt och vinklat i LVU-ansökan utan att berörda professioner vet om det.
Föräldrar har oftast inte tillgång till hela dokumentationen, eller får ut material sent eller ofullständigt, ibland på grund av sekretess. Offentliga biträden har sällan tid att analysera och kalla motvittnen inför snabba förhandlingar. Socialtjänsten har ofta haft månader på sig att förbereda sin version, medan föräldrar är under tidspress med begränsade resurser. Systemet bygger på ett informationsövertag där socialtjänstens narrativ ges oproportionerligt stort förtroende. Om rätten konsekvent faktagranskade skulle kanske fler felaktiga omhändertaganden undvikas, men det sker ofta inte.
Att säga att felaktigheter alltid korrigeras och dokumenteras under förhandlingen är en idealisering. Föräldrar och deras ombud har ofta väldigt begränsad tid att sätta sig in i omfattande material hundratals sidor och det är praktiskt omöjligt att på plats upptäcka alla fel. Socialtjänsten har redan vinklat materialet, medan föräldrar ofta saknar tillgång till allt underlag i förväg och har svårt att bemöta påståenden. Domstolen vill ofta snabbt fatta beslut, vilket gör att felaktigheter ibland inte uppmärksammas eller dokumenteras ordentligt. Rättsprincipen säger att fel ska kunna rättas, men verkligheten är ofta en annan, vilket är en anledning till att många upplever processen som orättvis.
Ja, föräldrar och barn har rätt att begära vittnen och komma till tals, och att motsätta sig vad professioner säger. Men detta förutsätter att de känner till sina rättigheter och har vittnen som kan och vill ställa upp, vilket ofta saknas.
Att beskriva akutomhändertaganden som en situation där föräldrar inte ska hinna få information eller komma med synpunkter är problematiskt och riskerar att rättfärdiga rättsövergrepp. Snabba insatser kan behövas för att skydda barn från omedelbar fara, men grundläggande rättssäkerhetsprinciper måste alltid gälla, inklusive rätten till information, försvar och att bli hörd.
Att föräldrar "inte ska hinna" reagera eller försvara sig skapar ett system där godtycke och felaktiga beslut kan fortgå utan motvikt. Att använda "skämma barnet till tystnad" eller "föra ut barnet ur Sverige" som argument för att förhindra föräldrainflytande är osakligt och nedlåtande. Forskning och erfarenheter visar att "falska larm" ofta leder till långa separationer, trauma och förtroendekris mot myndigheterna. Att påstå att barn "relativt snart" återvänder till familjen förenklar och förminskar konsekvenserna för familjer. Rättssäkerhet måste gälla även i akuta situationer – det är inget val mellan snabbhet och rättssäkerhet, båda måste finnas.
LVU, LVM, LPT och LRV behöver aldrig prövningstillstånd: överklagan tas alltid upp i Kammarrätten. Men att vinna som förälder är ytterst svårt.
Kammarrätten gör en skriftlig överprövning av förvaltningsrättens beslut och parterna kan inkomma med kompletterande material. Men i praktiken är möjligheten att få rättvis prövning begränsad. Tidsramarna är snäva, vilket gör det svårt att samla nytt material, särskilt då socialtjänsten haft månader att förbereda sig.
Muntlig förhandling beviljas inte alltid, och många ärenden avgörs på skriftligt material där socialtjänstens version dominerar och föräldrarnas möjligheter att bemöta är begränsade. Socialtjänstens underlag får ofta större trovärdighet än föräldrarnas, vilket gör överprövningen partisk.
Formella regler finns för rättssäkerhet, men verkligheten är att föräldrar ofta har mycket begränsade möjligheter att få sin sak prövad på lika villkor.
Bla bla bla. Som vanligt.
Låt mig sammanställa ditt rabiata okunniga ordbajsande:
Socialtjänsten är genomkorrupt, socialsekreterarna är inkompetenta, narcissistiska och oärliga. Domstolarna är rättsosäkra, professionella vittnen är inte oberoende då de är allierade med socialtjänsten - alla ljuger. Systemet är riggat från början. Föräldrar har ingen chans – oavsett omständigheter. Socialtjänstens handlingar "faktagranskas inte", domstolen är bara en kuliss och hela rättsprocessen är teater.
Du låter precis som en propagandamasking för desinformatörerna och de måtte älska din "höga nivå" av gedigen akademisk teoretisk och praktisk kunskap. Likt övriga desinformatörer:
- erkänner du det rättsliga ramverket, men hävdar att det i praktiken inte betyder något.
- all saklig diskussion och positiv tilltro till myndigheter förklaras som lögner, naivitet, samarbete, nyttig idioti eller medbrottslighet.
- alla kritiska socialtjänsthatande röster ges absolut tolkningsföreträde, oavsett hur galna uttryck det handlar om.
Statistik om socialtjänstinsatser till
barn och unga 2023
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/statistik/2024-10-9204.pdf
Hur svårt är det att copy-paste i google?
barn och unga 2023
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/statistik/2024-10-9204.pdf
Hur svårt är det att copy-paste i google?
Citat:
Statistik om socialtjänstinsatser till
barn och unga 2023
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/statistik/2024-10-9204.pdf
Hur svårt är det att copy-paste i google?
barn och unga 2023
https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/statistik/2024-10-9204.pdf
Hur svårt är det att copy-paste i google?
Tack för länken.
Herrejävlar - det är ju helt åt helvete. Vet inte om kommunerna "gör rätt" eller inte. Återinför aga i skolan, det är en bra början.
https://www.socialstyrelsen.se/statistik-och-data/statistik/alla-statistikamnen/barn-och-ungdom/
Omkring 20 000 barn tas från föräldrarna varje år vilket är en återkommande siffra för att finansiera socialtjänstens verksamheter i kommunen.
Citat:
Korta fakta
År 2023 fick 25 800 barn och unga heldygnsinsatser. Två tredjedelar av dessa barn och unga fick vård i frivillig form.
Hälften av alla heldygnsinsatser gavs till barn under 15 år.
Det var något fler pojkar än flickor som fick heldygnsinsatser. Det gällde alla åldersgrupper utom 13–14 år där flickorna var något fler.
Familjehem var den vanligaste placeringsformen, följt av HVB och stödboende.
År 2023 fick 25 800 barn och unga heldygnsinsatser. Två tredjedelar av dessa barn och unga fick vård i frivillig form.
Hälften av alla heldygnsinsatser gavs till barn under 15 år.
Det var något fler pojkar än flickor som fick heldygnsinsatser. Det gällde alla åldersgrupper utom 13–14 år där flickorna var något fler.
Familjehem var den vanligaste placeringsformen, följt av HVB och stödboende.
Omkring 20 000 barn tas från föräldrarna varje år vilket är en återkommande siffra för att finansiera socialtjänstens verksamheter i kommunen.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera