Citat:
Ursprungligen postat av
Martian-Sand
Hej,
Jag är en 27 år gammal man med autism och har stora svårigheter med att passa in socialt i olika gemenskap. Jag har lyckats få en universitetsutbildning och jobbar på sjukhus, trots det har jag helt enkelt såpass stora svårigheter socialt att jag inte har vänner att tala om. Min dröm är att få en flickvän och vänner, men detta känns som något jag aldrig kommer att få.
Jag har svårt att uppleva känslor i överlag, så för mig att knyta kontakt med folk på en känslomässig nivå blir svårt. Jag är i princip känslomässigt död (konstaterad depression). Jag är inte spontan som alla andra, jag trivs inte i miljöer där de flesta verkar trivas inom (restauranger, pub, bar, fest, etc). Värst av allt, jag är dödstyst och säger sällan någonting till andra personer – mitt huvud är blankt och jag har helt enkelt inget att säga, eller som jag vågar att säga. Att ta socialt initiativ är något jag har stora svårigheter med.
Svårigheterna har gått till den grad där jag på allvar funderar på att bara avsluta mitt liv eftersom jag inte ser en framtid som präglas av kronisk ensamhet. Jag har varit mobbad och socialt utstött under hela mitt liv, främst av familjen och skolan (mina föräldrar har alltid behandlat mig illa, och jag varit mobbad under hela min skolgång). Jag har inte haft vänner att tala om, någonsin. Varför ska man vela leva ett sådant liv?
Jag känner att jag inte har någon utgång, och att om jag lika gärna riskerar att begå självmord någon dag, likaväl kan begå en massaker för att få revansch mot samhället i sin helhet.
Ingen förstår hur det känns att vara socialt exkluderat, att vara totalt utanför samhället och inte ha sin plats. Att vara den person som andra undviker. Att vara den personen som inte kan ha vänner, partner, familj med mera, en person som inte har något syfte i livet. Att vara en person som har en social oförmåga att passa in, och att folk inte har en förståelse eller tolerans för individer som mig.
Vad ska jag göra? Jag vill ha min plats i samhället och leva ett meningsfyllt liv utan ensamhet.
Jag var nyligen på fest och hade svårt att höra folk, svårt att delta i konversationer, inte fatta kroppsspråk. Jag känner mig totalt hopplös.
Det är tråkigt att höra att du mår dåligt och att du funderar över att ta ditt liv. Din smärta är påtaglig. Men att begå en massaker eller ta livet av sig är inte lösningen. Att ta livet av oskyldiga människor är aldrig lösningen på dina personliga problem. Sök dig till en gemenskap eller en kyrka, så kommer du få vänner. Sök även hjälp (kanske psykiatrisk vård) och något slags samtalskontakt, en psykolog eller en präst. Vi är många som har liknande problem, jag t.ex. har inte ens ett jobb (så där har du en fördel mot mig), inte heller många vänner, men man får aldrig ge upp. Jag har gått igenom mycket av det du går igenom i mitt liv. Be till Gud att han ska visa dig ditt syfte i livet.
