Hantera EIPS

Har blivit diagnostiserad med EIPS (tidigare borderline) efter åratal av vård inom öppenpsykiatrin och otaliga diagnoser.

Jag mår absolut skit. Riktigt jävla illa.

I min värld är en person med den här problematiken (rätta mig om jag har fel) någon oberäknelig, någon som man inte kan ta på allvar och som förstorar upp minimala saker bortom alla rimliga gränser. Det är min tolkning efter att ha läst om det, men jag förstår att diagnosen inbegriper betydligt mycket mer.

Men jag har så svårt av att acceptera aspekten att det verkar vara så lätt att avfärda en person med den här diagnosen - lite som ett oregerligt barn. Detta har helt slagit sönder den redan dåliga självbilden jag har och skapar ett starkt hat mot mig själv.

Tydligen finns det forskning på att vissa blir bättre och kan slippa diagnosen efter ca 15 år. 15 år. 15 år där jag befarar att bemötandet blir annorlunda jämfört med någon som tex. har en depression.

Jag har kanske en onyanserad bild av detta och verkar vara dramatiskt - men det är väl en del av det hela. Sen vill jag be om ursäkt i förväg om jag uttryckt mig negativt och svepande gällande personer med denna diagnos.

Hur kan jag hantera detta??

Acceptera gjorde jag när jag fick min damp diagnos. Äntligen fick jag en förståelse varför jag var som jag var när jag inte blev som jag skulle.

Vill minnas att jag gick på nån slags kurs för bland annat strategier å förståelse för min egna diagnos. Kanske finns nå liknande för din?

Min vuxna dotter fick diagnosen förra året efter att i princip fungerat i mitt tycke normalt större delen av livet. Men senaste året efter en del svek på jobb, kompisar osv så triggades något igång och det bara eskalerade i anklagelser och självskade och en massa annat. Vi anhöriga blev anklagade för saker och förstod inte vad som hände, hur kunde hon säga så elaka saker osv osv.. För att sedan få kraftig ångest över saker hon sagt och gjort.
När diagnosen kom och man läste på så blev allt så självklart på ett helt annat sätt och man lärde sig att inte ta det så personligt. Även om hennes historia verkligen är hennes upplevelser. Dottern kom in på terapi och inväntar DBT-som enligt många skall lära en person med Eips att hantera många fler situationer där man tidigare triggats.
@DrDanielFox på youtube har också gett min dotter massor av tips och förståelse.
Hoppas du kan navigera runt i framtiden, det är nog inte lätt, men jag hoppas och tror att det går.

Är diagnosen främmande för dig på så sätt att du inte känner igen symptomen hos dig själv? Dvs. symptomen som ligger till grund för en EIPS-diagnos? Vad har du tidigare blivit diagnostiserad med under dina besök i öppenvården?

Hej,
Det var ledsamt att höra hur dåligt du mår.
Jag tycker inte att du ska hata dig själv, detta är ju inget du har valt! Det är ett svårt öde, eftersom de som har eips lider väldigt mycket och blir enormt stressade och utmattade av att tillvaron ofta är en räcka av kriser och konflikter.

Det är inte riktigt så att personer med eips förstorar saker, utan de tar allt hårdare än andra. Er hjärna och ert känsloliv fungerar på ett annat sätt än hos folk i allmänhet. När en person har en annan sorts hjärna, blir det krockar med de "normalstörda", eftersom man tänker och processar känslor på olika sätt.

På samma sätt som autister kan öva sig på att navigera sociala situationer, och efter ett tag lära sig hur de andra inblandade läser situationen, kan personer med eips göra det. För eips handlar det framförallt om den emotionella sidan av situationerna.

Här på Flashback skrivs en hel del negativt om personer med eips. Jag tror personligen att det beror mycket på att de strategier som används av personer med eips när de blir uppbragta, liknar hur små barn agerar. Ett litet barn som blir lämnat vrålar även om mamman bara gått ut till köket. För barnet är hon osynlig =borta och ett ensamt barn kommer att dö. Evolutionen har fixat så att det skriker hellre en gång för mycket än en gång för lite.
Tack vare att mamman själv är programmerad att stå ut med ständigt gastande, hon behöver ju föra sina gener vidare, slår hon inte ungen i närmaste vägg, utan kramar det.
Problem uppstår när ens 30-åriga hjärna är lika hypervigilant som babyns, och använder samma strategi för att hålla folk kvar. Men det är personer som inte är programmerade att ta hand om vrålaren till varje pris, utan som har helt andra sätt att kommunicera och helt andra förväntningar. ( Dvs, en vuxen skriker väl inte rakt ut, men kanske i telefonen, skickar 40 sms, postar på sociala medier osv.) Den personen delar inte ut en kram, utan tolkar troligen det inträffade som att bekantskapen är uppsagd.

Ingen vet nog vad eips egentligen "är". Själv tänker jag på den som en funktionsnedsättning eller utvecklingsskada i förmågan att härbärgera och bearbeta känslor och impulser. Det här är något som barn normalt får genom interaktion med föräldrar och andra, men vissa barn kan inte ta till sig dig förmedlade. Det är något slags dyslexi i känslolivet: istället för att bokstäverna hoppar inför ens ögon och man inte kan se vilka ord de bildar, hoppar känslorna och intrycken av andra människors handlingar och man kan inte korrekt läsa av situationen och inte svara adekvat på den.

Du behöver specialanpassad terapi för att öva på att se vad det egentligen är som händer i de kaosartade situationer som du hamnar i och hur du kan agera och tänka annorlunda.

Personer med eips har ofta många berättelser om svek de upplevt. De letar hela tiden efter en person som äntligen ska stå vid deras sida oavsett vad som händer . Samtidigt har personerna de haft olika relationer till,
upplevt att de blivit illa lönade för sin vänskap eller kärlek och att de aldrig ansetts ha gjort nog för personen med eips. Terapi kan hjälpa för att få syn på vilka förväntningar parterna i en relation har, och hur man kan kommunicera och kompromissa.

Om du läser på om diagnosen och aktivt försöker att förstå och förändra, finns chanser att må mycket bättre och få bättre relationer!

Känner du själv att diagnosen verkar passa in på dig? Var själv i chock när jag fick den. Har träffat människor med BPD och tyckt dom varit helt galna. Varit i psykiatrin många år jag också innan diagnosen, 10 år exakt. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle vara denna diagnos jag har.

Tror det gäller att inte definiera sig med diagnosen. Många saker är ju väldigt likt ADHD också, så skulle lika gärna kunna vara så att man har ADHD +++ haha

Finns helt knäppa människor som har EIPS men också lugna och mer deppiga människor som inte agerar utåt och skadar andra. Googla quiet borderline