Ni professionella och blivande författare, hur ser ni på AI?

Idag på nyheterna på radion berättas det om en norsk fotbollsbok inför VM som är uppenbart gjord med AI, utan att sedan ha redigerats ordentligt. Utgiven av ett av de största förlagen men nu tillbakadragen. Häromåret var det väl en svensk feelgood-deckare av Katarina Bivald som avslöjades? Första hundra sidorna mänskligt skrivna, sedan plötsligt ett helt annorlunda och AI-aktigt språk där man även där haft slarviga redaktörer som glömt ta bort icke-existerande låtsasord eller göra det hela lite mer trovärdigt mänskligt. Pinsamt för förlag och författare när det blir så uppenbart. Men jag tror än så länge handlar det nog mest om fackböcker och feelgood. Vore kul om FB hade en tråd där vi hjälps åt att avslöja AI-böcker som riktiga förlag gett ut!

Min relation till AI har svängt rejält fram och tillbaka de senaste åren. När jag först läste om och testade chatGPT fick jag en känsla av att allt jag ägnat större delen av livet åt att bemästra är värdelöst. Det var lite en krisliknande känsla i början, helt klart.

Sen luddistiska impulser av antites, att allt är bara en bluff och hype, och AI suger och kommer inte bli bättre.

Sen har nån sorts syntes växt fram där jag inser och erkänner AIns värde, som vid produktion av instrumentell, formaliserad text, eller som underlättande verktyg för designers, grafiker eller konstnärer att konceptualisera och leka med olika idéer, eller för journalister och författare som researchverktyg, som en alltid tillgänglig expert, i allt, som man kan fråga vilken obskyr fråga som helst, och omedelbart få ett mestadels korrekt, och mycket upplysande svar, på någon sekund, där man med old school-metoden skulle ha fått ägna många, många timmar att nå fram till samma information.

Men jag inser även AIns fundamentala begränsning: det är ingen där. Vad AIn genererar är inte ett uttryck för någons kreativa lust, någons tolking av världen, tankar eller känslor, den berättar inte det mest fundamentala som jag förväntar mig att detta medium ska berätta, och framför allt, de är inte filtrerade genom någon persons unika uttrycksapparat, och dess begränsningar och egenheter, det är istället en sorts statistisk, tekniskt "perfekt" median. Det är hur man än vrider och vänder på det inte intressant, det säger ingenting på djupet. Det finns bara en yta, inget mer.*

Så jag har nog fått en förnyad förståelse och uppskattning för det personliga uttrycket i bred mening. Jag betraktar en amatörmässig och "ful" teckning som en person har ritat med genuin avsikt att uttrycka någon riktig känsla eller tanke, som oändligt mycket mer värdefull, rent konstnärligt, än en "tekniskt perfekt" bild genererad utifrån en prompt.


*Det finns helt klart en möjlighet att min idé om att jag nu befinner mig i syntesläget är illusorisk, att jag har en syn på AI som verktyg som kommer anses mossig, rotad i någon sorts sorg över att jag har slösat min tid på att slipa tekniska färdigheter, eller att jag borträknat hur framtida folk kommer betrakta AI, kanske kommer tekniken av dem betraktas som ett kreativt verktyg som vilket som helst, som jag betraktar min ordbehandlare i datorn. Det finns en möjlighet att någon redan idag invänder mot när jag säger att AIns genererade output inte är ett uttryck för någon riktig människas kreativa lust, med "det är det visst, jag promptade mina tankar väldigt noggrant". Det finns också möjllighet att jag ignorerar den långa resa av hantverksmässig strävan alla konstnärer och författare har i början av sin utveckling nå en sorts bemästrande av tekniken, att den i regel implicit strävar mot att behärska en teknisk nivå som liknar den oattraktiva AI-medianen, innan man finner sina egna quirks. Kanske kommer denna utvecklingsresa förändras. Det kanske inte kommer anses vara meningsfullt att lägga många år för att nå de tekniska färdigheterna längre, kanske kommer bara tankarna och viljan räknas.

Jag känner mig alltså rätt lugn och harmonisk just nu, men kan inte utesluta att jag fortfarande kommer få starka känslor och gnälla över AI i framtiden, eller att jag kommer förändra min syn och inställning till tekniken på något helt annat vis.

Edit: Jag glömde att nämna min inställning till att blanda in AI i mitt eget skapande. För mig är det fullständigt uteslutet. Jag är kanske bakåtsträvande, men jag ser det som att om jag skulle göra berättartekniska eller konceptuella förändringar av en text jag jobbar med utifrån respons från en AI, så skulle det förgifta alltihop, det skulle fräta sönder integriteten i hela bygget. Jag kommer aldrig låta AI ha något inflytande över mitt skrivande på varken en konceptuell eller teknisk nivå, och detta vare sig det handlar om random inlägg jag skriver på Flashback, eller sociala medier, eller lite mer seriösa texter. Jag tar mitt skrivande seriöst, även när jag inte tar det så seriöst.

Däremot har jag vid några tillfället gått till AI när jag gjort research. Ett exempel från egna texter-tråden här på Flashback: jag skrev en kortnovell om ett skenande rymdskepp på kollisionskurs mot Jorden, och behövde förstå några olika tekniska grejer, som hur man ska räkna ut mycket energi som utvecklas vid kollisioner vid höga hastigheter, vilka hastigheter som är uppnåbara vid rymdfärder osv. Vid såna tekniska frågor i ett område där man själv saknar expertis är AI väldigt värdefull, för det finns annars stor risk att man som novis missförstår något. Där hade AIn en helt instrumentell funktion. Den gav mig ren kunskap, inte något inflytande över mitt uttryck.

Jag kom att tänka på en sak som jag hörde någon säga i någon youtube-video nyligen, att delar av den befintliga underhållningsindustrins produkter, som Marvel-filmer exempelvis, faktiskt liknar AI-slop, vilket jag tyckte var väldigt träffande. I en typisk Marvelfilm jobbar hundratals, kanske tusentals begåvade praktiska eller digitala konstnärer, musiker, skådespelare och tekniker etc, allt för att realisera en helt formelbaserad, schematiserad produkt, där varenda detalj har anpassats efter analyser över vad som ska få bredast genomslag, där det också bara finns yta, inget genuint uttryck, och allt är sammansatt av en statistisk uträkning, men då av ekonomer och analytiker på filmbolagen, snarare än en språkmodell. Det är tusentals konstnärer, i bred bemärkelse, som har samma roll som språkmodellernas GPU:er, för att med mänsklig kraft och kreativitet realisera ("generera") chefernas själlösa scheman över produktens sammansättning.

En språkmodell har potentialen att invertera detta förhållande helt, att istället låta individers kreativitet realiseras med hjälp av "själlösa kalkyler". Vet inte hur on topic detta är när vi pratar litteratur, i och för sig, men det var något jag kom att tänka på som en möjlig invänding mot min överlag djupt skeptiska inställning till AI i inlägget ovan.

Jag tror ni har fel. AI kommer att dränka den goda litteraturen då man kan spotta ut sig obegränsat med titlar gratis. Man kommer inte att kunna leva av att skriva så kreativa söker sig andra vägar.
Precis som jag misstänker kommer att ske med filmen.

Men vi får nog en industri där AI skriver kändisars memoarer ihop med kändisarna för att det skall vara något personligt alls.

Deckare blir ju lättast att ersätta. Många skriver system böcker där man bara byter ut element.

Men man måste antagligen även skapa "författare" för att lura folk att det inte är AI.

Råkade på nyheten om den norska fotbollsboken nyss. "Författaren" tyckte tydligen att det var för jobbigt att inte bara skriva boken själv, utan även läsa den, så den färdiga, tryckta boken innehöll rader som "Självklart – här får du texten…”. Helt jäkla otroligt.

https://www.sverigesradio.se/artikel/han-hittade-ai-text-i-boken-han-skulle-recensera