Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Du borde inte vara nöjd.
Jag ligger vaken. Missnöjd. Inte med något särskilt, utan med allt. Livet skaver på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Och varje gång jag försöker uttrycka det högt, bemöts jag med samma typ av svar: "Tänk på dem som har det värre – du kunde legat i ett dike i Ukraina, eller svultit i ett flyktingläger i Somalia."
Ja, det är sant. Objektivt sett har jag högre livskvalité än många. Men det spelar ingen roll för mitt inre.
Jag har försökt förstå detta. Det verkar som om hjärnan inte bryr sig om statistik eller jämförelser. Den reagerar inte på rationella argument. Den reagerar på kemi – dopamin, serotonin, noradrenalin. Signalsubstanserna som styr vårt välbefinnande. När nivåerna är låga spelar det ingen roll hur mycket vi har, hur trygga vi är, hur privilegierade vi är. Tomheten känns ändå. Missnöjet är kvar.
Och här kommer något obekvämt: dessa signalsubstanser är djupt kopplade till upplevelsen av status, inflytande och social dominans. Serotonin ökar när vi upplever respekt. Dopamin triggas av belöningar – inte minst de som handlar om makt, erkännande, uppmärksamhet.
Plötsligt blir det tydligt: i ett samhälle där allt mäts, värderas och rangordnas, är det inte konstigt att många känner sig otillräckliga. När du hela tiden speglar dig i andras framgång, är det lätt att känna sig låg – oavsett hur bra du egentligen har det. Hjärnan vet inte att du har mat i kylskåpet. Den vet bara att du har färre likes än din kollega.
Dessutom döljs många problem i moderna samhällen. Problem som man i primitivare samhällen är tvungen att handskas med direkt. I moderna samhällen skjuts problemen på framtiden: Instabil ekonomi döljs med hjälp av skuldsättning. Psykisk ohälsa hanteras genom alkohol, sexmissbruk och psykofarmaka.
Så vad gör man med detta? Om det inte hjälper att jämföra sig nedåt, och om jakten på status bara ger kortsiktig lindring – hur hittar man ett mer hållbart välmående?
Frågan jag ställer är: Hur ska vi leva, i en värld där hjärnans behov av dopamin och status riskerar att förvandla allt till en tävling – även våra egna känslor?
Jag har inga klara svar. Men kanske ligger något i att ifrågasätta själva spelplanen. Att börja värdera annat än det mätbara. Att inte försöka vinna, utan försöka känna – på riktigt.
Bör man vara nöjd? Spelar det någon roll om man bör vara nöjd? Kommer serotoninnivån båda våra hjärnor öka, och kommer du därmed uppnå något slags metafysiskt högre mål om du vinner en debatt mot mig på internet? Spelar intellektet någon som helst roll i hur man mår? Kan man "tänka sig" till att må bra?
Godnatt.
Ja, det är sant. Objektivt sett har jag högre livskvalité än många. Men det spelar ingen roll för mitt inre.
Jag har försökt förstå detta. Det verkar som om hjärnan inte bryr sig om statistik eller jämförelser. Den reagerar inte på rationella argument. Den reagerar på kemi – dopamin, serotonin, noradrenalin. Signalsubstanserna som styr vårt välbefinnande. När nivåerna är låga spelar det ingen roll hur mycket vi har, hur trygga vi är, hur privilegierade vi är. Tomheten känns ändå. Missnöjet är kvar.
Och här kommer något obekvämt: dessa signalsubstanser är djupt kopplade till upplevelsen av status, inflytande och social dominans. Serotonin ökar när vi upplever respekt. Dopamin triggas av belöningar – inte minst de som handlar om makt, erkännande, uppmärksamhet.
Plötsligt blir det tydligt: i ett samhälle där allt mäts, värderas och rangordnas, är det inte konstigt att många känner sig otillräckliga. När du hela tiden speglar dig i andras framgång, är det lätt att känna sig låg – oavsett hur bra du egentligen har det. Hjärnan vet inte att du har mat i kylskåpet. Den vet bara att du har färre likes än din kollega.
Dessutom döljs många problem i moderna samhällen. Problem som man i primitivare samhällen är tvungen att handskas med direkt. I moderna samhällen skjuts problemen på framtiden: Instabil ekonomi döljs med hjälp av skuldsättning. Psykisk ohälsa hanteras genom alkohol, sexmissbruk och psykofarmaka.
Så vad gör man med detta? Om det inte hjälper att jämföra sig nedåt, och om jakten på status bara ger kortsiktig lindring – hur hittar man ett mer hållbart välmående?
Frågan jag ställer är: Hur ska vi leva, i en värld där hjärnans behov av dopamin och status riskerar att förvandla allt till en tävling – även våra egna känslor?
Jag har inga klara svar. Men kanske ligger något i att ifrågasätta själva spelplanen. Att börja värdera annat än det mätbara. Att inte försöka vinna, utan försöka känna – på riktigt.
Bör man vara nöjd? Spelar det någon roll om man bör vara nöjd? Kommer serotoninnivån båda våra hjärnor öka, och kommer du därmed uppnå något slags metafysiskt högre mål om du vinner en debatt mot mig på internet? Spelar intellektet någon som helst roll i hur man mår? Kan man "tänka sig" till att må bra?
Godnatt.
Du har högre krav än andra och det hjälper naturligtvis inte att bara bli tillsagd att sänka kraven.
Det gör en bara mer missnöjd.
Det är fel att skylla på dina hormon nivåer om du inte ens mätt dem.
Vill du ha mer likes än din kollega så är det väl så.
Gör du inget för att få likes, då blir du nog missnöjd på dig själv.
Om du inte vill att problem skjuts upp, gör något åt problemen.
Använd hållbara lösningar istället för att använda kortsiktiga lösningar.
Skaffa ett liv du trivs med.
Att värdera är att mäta så du kan inte värdera något icke mätbart.
Tänk inom spelreglerna, men ifrågasätt dem.
Man bör inte bara vara nöjd.
Man vinner inget av att debattera på internet.
Intellekt spelar roll i hur man mår, för med intellekt kan skilja på kur, vatten och gift i vidare bemärkelse.
Att må bra av att bara tänka fungera inte, man måste göra så man mår bra.
Godmorgon!
Bara fråga dig själv, vad mår du bra av?
Ha tålamod, testa och reflektera.
Gör du det får du i alla fall reda på vad som fungerat bäst för dig.
Jag nöjer mig så. Lycka till!
Citat:
Jag ligger vaken. Missnöjd. Inte med något särskilt, utan med allt. Livet skaver på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Och varje gång jag försöker uttrycka det högt, bemöts jag med samma typ av svar: "Tänk på dem som har det värre – du kunde legat i ett dike i Ukraina, eller svultit i ett flyktingläger i Somalia."
Ja, det är sant. Objektivt sett har jag högre livskvalité än många. Men det spelar ingen roll för mitt inre.
Jag har försökt förstå detta. Det verkar som om hjärnan inte bryr sig om statistik eller jämförelser. Den reagerar inte på rationella argument. Den reagerar på kemi – dopamin, serotonin, noradrenalin. Signalsubstanserna som styr vårt välbefinnande. När nivåerna är låga spelar det ingen roll hur mycket vi har, hur trygga vi är, hur privilegierade vi är. Tomheten känns ändå. Missnöjet är kvar.
Och här kommer något obekvämt: dessa signalsubstanser är djupt kopplade till upplevelsen av status, inflytande och social dominans. Serotonin ökar när vi upplever respekt. Dopamin triggas av belöningar – inte minst de som handlar om makt, erkännande, uppmärksamhet.
Plötsligt blir det tydligt: i ett samhälle där allt mäts, värderas och rangordnas, är det inte konstigt att många känner sig otillräckliga. När du hela tiden speglar dig i andras framgång, är det lätt att känna sig låg – oavsett hur bra du egentligen har det. Hjärnan vet inte att du har mat i kylskåpet. Den vet bara att du har färre likes än din kollega.
Dessutom döljs många problem i moderna samhällen. Problem som man i primitivare samhällen är tvungen att handskas med direkt. I moderna samhällen skjuts problemen på framtiden: Instabil ekonomi döljs med hjälp av skuldsättning. Psykisk ohälsa hanteras genom alkohol, sexmissbruk och psykofarmaka.
Så vad gör man med detta? Om det inte hjälper att jämföra sig nedåt, och om jakten på status bara ger kortsiktig lindring – hur hittar man ett mer hållbart välmående?
Frågan jag ställer är: Hur ska vi leva, i en värld där hjärnans behov av dopamin och status riskerar att förvandla allt till en tävling – även våra egna känslor?
Jag har inga klara svar. Men kanske ligger något i att ifrågasätta själva spelplanen. Att börja värdera annat än det mätbara. Att inte försöka vinna, utan försöka känna – på riktigt.
Bör man vara nöjd? Spelar det någon roll om man bör vara nöjd? Kommer serotoninnivån båda våra hjärnor öka, och kommer du därmed uppnå något slags metafysiskt högre mål om du vinner en debatt mot mig på internet? Spelar intellektet någon som helst roll i hur man mår? Kan man "tänka sig" till att må bra?
Godnatt.
Ja, det är sant. Objektivt sett har jag högre livskvalité än många. Men det spelar ingen roll för mitt inre.
Jag har försökt förstå detta. Det verkar som om hjärnan inte bryr sig om statistik eller jämförelser. Den reagerar inte på rationella argument. Den reagerar på kemi – dopamin, serotonin, noradrenalin. Signalsubstanserna som styr vårt välbefinnande. När nivåerna är låga spelar det ingen roll hur mycket vi har, hur trygga vi är, hur privilegierade vi är. Tomheten känns ändå. Missnöjet är kvar.
Och här kommer något obekvämt: dessa signalsubstanser är djupt kopplade till upplevelsen av status, inflytande och social dominans. Serotonin ökar när vi upplever respekt. Dopamin triggas av belöningar – inte minst de som handlar om makt, erkännande, uppmärksamhet.
Plötsligt blir det tydligt: i ett samhälle där allt mäts, värderas och rangordnas, är det inte konstigt att många känner sig otillräckliga. När du hela tiden speglar dig i andras framgång, är det lätt att känna sig låg – oavsett hur bra du egentligen har det. Hjärnan vet inte att du har mat i kylskåpet. Den vet bara att du har färre likes än din kollega.
Dessutom döljs många problem i moderna samhällen. Problem som man i primitivare samhällen är tvungen att handskas med direkt. I moderna samhällen skjuts problemen på framtiden: Instabil ekonomi döljs med hjälp av skuldsättning. Psykisk ohälsa hanteras genom alkohol, sexmissbruk och psykofarmaka.
Så vad gör man med detta? Om det inte hjälper att jämföra sig nedåt, och om jakten på status bara ger kortsiktig lindring – hur hittar man ett mer hållbart välmående?
Frågan jag ställer är: Hur ska vi leva, i en värld där hjärnans behov av dopamin och status riskerar att förvandla allt till en tävling – även våra egna känslor?
Jag har inga klara svar. Men kanske ligger något i att ifrågasätta själva spelplanen. Att börja värdera annat än det mätbara. Att inte försöka vinna, utan försöka känna – på riktigt.
Bör man vara nöjd? Spelar det någon roll om man bör vara nöjd? Kommer serotoninnivån båda våra hjärnor öka, och kommer du därmed uppnå något slags metafysiskt högre mål om du vinner en debatt mot mig på internet? Spelar intellektet någon som helst roll i hur man mår? Kan man "tänka sig" till att må bra?
Godnatt.
Det enda tipset jag kan ge dig är att flytta någonstans där koncentrationen av människor är färre. Ju mindre människor ju mindre idiotkrav från samhället. Dem flesta lever i en bubbla som alla trängs om att få plats i.
Lev livet på moderjord istället för i samhället.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
