När text i serier blir störningsmoment

Jag kan störa mig på viss skrivstil i serier, bland annat orkar jag inte med att läsa Claire Brétechers krumelurer.

Om jag gillar historien och inte (läsbara) pratbubblor och dylikt minimerar bilder för mycket, har jag inget emot serier med mycket text.
När "Spawn" lanserades i svensk översättning kommer jag ihåg att en del vänner klagade på att serien hade för mycket text.
Jag tror att det var Kalle Lind (i podden "Snedtänkt") som anser att Blake och Mortimer av Edgar P. Jacobs kan ha för mycket text.

Jag föredrar även pratbubblor och dylikt framöver enbart textplattor eller text nedanför serierutorna som äldre serier kan ha, likt "Prins Valiant".

När tycker ni texter i serier blir störningsmoment?

Det värsta jag vet är när man inte kan läsa texten dvs texten är så krumelurig att det inte går att se vad det står utan man måste koncentrera sig. Och då är jag ändå rätt bra på att läsa såna texter.

Vissa stör sig på teckensnitt men det är inget jag hakar upp mig speciellt mycket på även om jag gillar t. ex. stående text jämfört med lutande vad gäller Tintin men det handlar mest om nostalgi.

En annan grej är när ord är hackade på konstigt sätt.

Älskar Prins Valiant. Skulle nog kännas lite för modernt med pratbubblor i den serien men det är väl en vanesak som allt annat.

Om det var Kalle Lind håller jag definitivt med honom. Vissa pratbubblor i Blake & Mortimer är så omfångsrika att det stör flödet i läsningen.

Pratbubblor med mycket text behöver inte vara dåligt. I Mad t ex finns inget egentligt flöde. Där fungerar dom långa texterna som en del av parodin.

Jag hade sagt Cerebus the Aardvark om det inte var så förbannat bra hela tiden.

Jag har inte läst Cerebus the Aardvark. Vad är det med texten i den serien?

Dave Sim som skapat den serien spårar ur till och från och har skitlånga wall of text om grejer han funderar på.

Det är ofta filosofiska utläggningar på ett par sidor.

Jag älskar den, väldigt bra.