Palestina väcker känslor - men var fanns ilskan förut?

Jag är uppvuxen i ett muslimskt land, men tillhör en religiös minoritet som har varit extremt förtryckt. I mitt hemland har minoriteter inte kunnat få jobb, fängslats, avrättats och levt i ständig rädsla – bara för sin tro.

Sedan jag flyttade till Sverige har jag försökt hitta en plats där det finns utrymme för nyanser, där man kan prata om mänskliga rättigheter utan att det ska behöva handla om vilken grupp man tillhör. Men det har inte alltid varit lätt – särskilt inte nu.

Den senaste tiden har jag haft väldigt svårt att förhålla mig till det stora engagemanget kring Israel–Palestina-konflikten. Inte för att jag inte bryr mig – tvärtom. Jag vet hur det känns att tvingas leva i rädsla, att se sitt folk lida. Det är inte konflikten i sig jag har svårt för, utan den selektiva vreden.

Plötsligt ser jag människor – ofta andra muslimer med arabiskt ursprung – visa ett starkt engagemang. Det skriks, det delas, det krävs. Men jag minns hur tyst det var när minoriteter grät. När våra barn sattes i fängelse. När våra mödrar begravde sina söner. Då fanns ingen demonstration, inga kampanjer, inga krav på rättvisa. Så när människor plötsligt höjer rösten, men bara för vissa, gör det ont. Det väcker frågor inom mig: När började ni bry er? Och varför gäller empatin inte oss?

Det känns inte helt äkta. Det känns som att empatin bara sträcker sig till de egna och att de aldrig innan varit aktiva i någon samhällelig fråga. Jag har själv upplevt hur aggressiv tonen blir när man inte håller med. Det finns inget utrymme för samtal, bara en känsla av att man måste välja sida – annars är man emot.

Det handlar varken om empati eller solidaritet: det handlar om judehat.

Moslems bryr sig inte om moslems slaktar andra moslems (eller andra för den delen) i hundratusentals, titta på der pågående folkmordet i Sudan. Men att yla över allt som Israel gör är en folksport i mellanöstern, det börjar och slutar med hat. En hjälpande hand till pallarna kommer aldrig sträckas ut från övriga arabvärlden, på sin höjd skickar Iran vapen. Egypten håller gränsen stängd. Det handlar inte om att hjälpa pallar, det handlar om att döda judar.

Svensk vänster inbillar sig att de bryr sig om palestinier, för de har lärt sig detta sedan 1970-talet och den underbare Arafat som svensk vänster älskade.

Men i själva verket är det ett krig mellan judendomen och islamism. Det muslimska brödraskapet har som uttalad plan att samla världens judar i Israel och utplåna dem en gång för alla. Detta vet förstås vänstern, som varit antisemiter sedan Stalin.

Vad araber egentligen tycker om Palestinier räcker med att titta på hur deras grannländer beter sig. De är ansedda att vara mellanösterns zigenare. De som skriker om Palestina är pro-muslimska brödraskapet, inte pro-Palestina.

Vi har lite mer närliggande bekymmer i form av ett krig mellan Ryssland och Ukraina! Ryssland invaderade Ukraina och har hållt på att "jävlas" sen dess, vi bryr oss kanske mindre på konflikten mellan Israel och Palestina av den orsaken.