Gått tillbaka till din fru?

Känslor har jag men jag vet per logik att det inte kommer att fungera någonsin. Hur kan jag vara så säker? Har personen problematik eller är sjuk eller ja... då är det så enkelt helt enkelt. Det har ju inte varit lätt att komma fram till slutsatsen men faktan är omöjlig att missa.

Hon har visat förakt vilket inte är så bra relationsmässigt, skrikit ofta i samband med vardagliga missförstånd och i sakfrågor. Perfektionist, oförstående till att se mina åsikter, kunskaper och val. Ovilja att arbeta som ett team och ta vara på varandras bästa egenskaper.

Vad jag saknar mest är väl att jag inte kan "komma nära" då det inte funnits något i henne och jag har aldrig nått henne riktig och jag förstår ju nu i efterhand varför. Jag har upplevt harmoni i en tidigare relation i livet och det är en stark kontrast till hur det har varit.

Du ser henne kanske som en utmaning, något att fixa och förstå?
Hon känns ju mer som åt det narcissistiska hållet, och oförstående vad som i grunden är att vara en bra partner. Lite som min syster "my way or the higway", hon behöver tofflar/dörrmattor till män som hon kan köra över och känna sig behövd och beundrad. Usch...som partner vill jag aldrig vara.
Man behöver ha viss självinsikt , kunna sätta sig ner och ta tuffa samtal, frågor och utvecklas tillsammans och såna människor som ditt ex besitter inte dessa egenskaper. De hör bara sin röst och allt annat är kritik.

Jag kan ha helt fel, bara lite spekulation från min sida.

Jag gillar utmaningar. Frågan är väl hur jag halades in men jag har inget behov att fixa då det är hennes ansvar. Tidigare långårig psykoligikontakt verkar inte hjälpt så mycket. Förstå, ja, förbättra kommunikationen, ja, fast det är ju en omöjlighet. Så fort man kommer nära så blir det ju stopp och avkall i ämnet. Det känns nästan tvärtom, ju närmare jag kom desto mer tomt var det.

Ja, så det är nog ganska så nära gissat men går ju inte att veta 100% och måste vi veta det egentligen? Konsekvenserna av umgänget är tydligt i sig självt. Väldigt negativ vardag där man får spela syndabock.

Med allt du har skrivit, inte läst helt i detalj så tycker jag du är beundransvärd i hur du tänker och försöker resonera. Det är en sak, fast i verkligheten och hur vi agerar och gör är en annan.
Och det är så mycket att ta hänsyn till här, livet är tufft för oss alla från o till, och den förändras/vi förändras hela tiden. Ja kanske saknar han att det händer något, drama, kanske har han landat i vad han vill nu istället för att vara i det trauma ni hade med era barn, och stressen det medför att man är i ständigt press på att lösa saker.

Om jag skall vara ärlig vad jag tror, så finns det liten chans för er. Fast vad vet jag, bara du vet vad ni haft, hur nära ni varit, och hur fint det ni haft är.
Han har gjort sitt val, jag tror dock ett misstag, för trots det lilla jag hört om den nya och ditt nu snart ex så har de inte så mycket chans att detta blir långvarigt. Om hon nu levt utomlands, hur mycket tid har de kunnat spendera egentligen? Hur mycket känner de varandra, och faktum att de går båda från ett förhållande med barn till ett annat, utan tanke på reflektion, utan att vara själva en stund, landa i vad de vill, behöver och vad de kan ge till andra så ja jag tycker chansen till något långvarigt är liten. Det är kul, stundens hetta och ingivelse. Det är vad det är, och tiden kommer utvisa vad det blir senare. Fast något stabilt och långvarig nej.
Du gör helt rätt i att sitta i båten, stilla och begrunda. Du gör helt rätt att bry dig om ditt och ditt mående, visst du kan visa honom att du finns där. Du kan även säga att du finns där som vän, när det kraschar hos honom kommer han behöva det. Fast du kommer gå vidare, jag tror du vet innerst inne att du vill ge det en chans som det känns nu. Fast att veta hur det känns nu, och sen vara där flera månader senare, är en annan sak. Du kanske är i chock, och försöker vara stark och klok, detta kommer fallera. Du kommer bli ledsen, du kommer landa du kommer bli arg, och besviken, allt och mer kommer komma. Sen kommer du kanske landa på riktigt. Jag vet inte hur länge ni varit tillsammans, mer än 10 år verkar det iaf. Det känns som vår värld nu är svårare än det var innan, att kunna ha långvariga relationer. Det för att vi har så många val, intryck som lockar oss att hela tiden vara i ständig och snabbare förändring. Förändring är bra, fast inte så snabbt och hela tiden, vi är liksom inte nöjda, åtminstone inte alla. Vi byter jobb, boende, partners m.m. mycket snabbare än vi gjorde innan, på gott och ont. Vi lever liksom snabbare, vi vill ha allt och bara det som är bra, annars går man bara vidare till nästa.
Vi har glömt lite hur det är att kämpa för något. Lättare att gå vidare.

Jag tror på dig, ta hand om dig, och ta det bara lugnt. Var hans vän, du kommer vinna på det. Fast var ingen dörrmatta.

Kram
Lina

PS
Bra saker kommer, du kanske också träffar någon spontant som får dig att känna något annat. Var öppen för det livet ger dig!

PPS
Jg satt lugnt i båten, och min expojkvän från ingenstans vill ses igen om jag vill!? Galet!
Jag har sagt att jag behöver tid. Tids nog trillar poletten ner, och de inser vad de gick/går miste om.
Det är inte lätt att hitta någon som matchar en, som man har kul med och trivs med. Och man har inte samma kemi med alla.
Jag kysste en skitsnygg kille en gång förra våren efter att ha trånat efter honom i flera veckor. (Min snickare) hahahaha, att kyssas med honom var som att kyssa en vägg. Så det var det, och jag tackade nej till alla andra inviter. Bara för någon är snygg, eller man dras dit behöver inte betyda att man är gjorda för varandra eller kompatibla.

Då har jag träffat min mans nya kärlek. Hon ville verkligen inte träffa mig och han ville verkligen inte ligga på men när jag tog kontakt på alla hennes sociala medier med ett snällt meddelande gav hon med sig. Jag sa att jag bara vill ses kort, hennes svar: "I never meant to refuse meeting. It’s just that I wasn’t feeling up for a long or emotional conversation" Kan tycka att det är lite drygt kanske att förvägra mig det men när jag träffade henne insåg jag att hon är en helt annan typ än jag trott. Hon bad min man föra talan flera gånger, totalt vägrade gå en meter utan honom och var bara allmänt ångestig och orolig. Tung offerkofta. Men nu vet jag i alla fall och det var att dra av ett plåster att se dem ihop. Han vill ha någon som han kan rädda, det står klart. Vilket jävla drama. Men: hon besvarade mina frågor även om jag inte kunde låta bli att säga att jag kanske inte heller mår så jävla bra i det här när hon återkom hela tiden till att "hon klarar inte detta, det är så känsligt för henne" yada, yada. Hon bad om det och hon fick en kram. Nu får de ha sin shitstorm ifred så lever jag mitt liv och hoppas att hennes och hans ord om att inte dra in kidsen i en bonusfamilj på 2 sekunder verkligen stämmer.