Gått tillbaka till din fru?

Nej ingen storfamilj. Jag hade varit ok med det med en kvinna jag väljer och en man som kan bära det, det kan denna inte. De två får bli lyckliga för sig. Jag för min del insåg efter en natt med en annan att min man aldrig kommer att till fullo ge mig det jag vill ha sexuellt…vi har utvecklats tillsammans men det är ändå miles apart med någon som vill samma, som vågar ta i på det sättet jag vill och ja, då får jag väl hitta någon som matchar bättre helt enkelt.

Den kvinnan han valt har en massa problem med sig själv, jag är trött på folks drama, har haft nog av det med tuffa år med kidsen, behöver inte mänskliga vuxna vrak att släpa omkring på också, de får tycka synd om varandra så blir det nog bäst för alla, inklusive barnen. Jag släpper honom nu. Det var fint och gav mycket men det är dags att tänka nytt även för mig.

Meh asså det är säkert skitjobbigt men försök o lev ditt liv, det finns bättre män där ute. Det gör inget om man blir lämnad men man måste gå vidare. Äcklig man du har bara går runt o råkar bli kär i nån.

Varför ens fundera på att gå tillbaka till någon som dels är otrogen och dels valt att lämna dig för någon annan? Om han skulle komma tillbaka och be dig om en ny chans nu, och du väljer att ge honom den, då visar du honom att du har en såpass låg självrespekt att han kommer kunna behandla dig på samma sätt igen i framtiden om han vill.

Varför belöna uselt beteende?

Ja, varför belöna uselt beteende? Det enda svaret på det är att det trots allt är mänskligt att fela men frågan om att förlåta och gå vidare är svår.

Hans relation är över, han har bett om ursäkt och erkänt att det jag sa hela tiden, att detta är en tillfällig förälskelse som har mer med dopamin och kåthet än kärlek att göra, stämde. Varken han eller jag vet vad vi ska göra med vårt äktenskap.

Under tiden har jag ju i någon mån gått vidare. Som jag skrev hade jag en upplevelse som fick mig att inse att det finns en del i min sexualitet som han kanske (förmodligen) aldrig kan tillfredsställa. Jag har haft ett par sexuella möten med olika personer vilket bekräftat detta för mig. Det kan tyckas banalt i sammanhanget men för mig är det viktigt. Jag känner att jag behöver utforska den delen mer, går jag tillbaka in nu är risken stor att jag inte heller kommer att vara trogen och jag vill inte ha den typen av oärlighet i ett äktenskap. Så jag behöver tid och han behöver få känna av konsekvenserna av sina handlingar: nu är han ensam även om vi på pappret inte är skilda än.

Jag vill så klart inte att han ska vara mer mig för att han inte klarar ensamheten och den frågan kräver nog längre tid. Action speaks louder than words tänker jag. Fixar han inte ensamhet kommer han snart att ha hittat någon annan.

Han tror alltså att gräset är SÅ mycket
grönare på den andra sidan

Jag har samma problem. Man ser att hon är olycklig men jag vet ju inte vad som händer i framtiden. Jag hoppas det går bra för henne också även om jag försöker reda ut mig själv och det samtidigt som jag ser hur det går för henne. Omedvetet då jag inte vill tänka om henne egentligen. Men jag tänker mycket så då ingår det också. Då det kan få konsekvenser för mig i framtiden om hon kollapsar när "mannen" gör slut... som hon efter någon vecka sa var seriös. Så ligger det till.

Jag kan inte dela "närhet" i form av samtal med henne då jag tror att hon aldrig velat förstå mig eller ens kan förstå mig. Detta skapar ett dilemma då jag inte kan lita på henne till 100% men hon kan göra det för mig för jag vet vem jag är och vad jag är kapabel till.

Just hur ni ska göra är ju upp till er. Det är fint att kämpa men då måste man vara två om det. Om den ena inte är med så är det dött lopp. Ord och handling är två skilda saker. Handling väger tyngre och är det man ska gå efter. Det är farligt att vara tillsammans med en diamant och fin person. Jag undrar ofta hur den andra känner efter. Jag menar vad och hur känner man i resten av sitt liv när man lämnat någon perfekt och kärleksfull person? Speciellt om man gick iväg och lämnade själv. Samtidigt är det mänskligt att glömma så det kanske inte är så jobbigt att leva sitt liv med tanken långt inne. Vi är föränderliga varelser och det finns mycket att lära som man kanske inte lärt sig i sina tidigare relationer som ändå gör livet mycket bättre.

Har ni kontakt nu och hur ser den ut i så fall, eller hur vet/tror du att hon är olycklig? Känner du att du skulle ta tillbaka henne om hon ville det?

Jag tror att om man själv känner att det man lämnade/gav upp verkligen var så bra som en diamant så måste man nästan intala sig att det var fel ändå för annars blir det meningslöst. Min man sa att han bara blev kär (läs: kåt, tänker jag) men att han i efterhand fick intala sig att det vi haft var dåligt för annars var det svårt att rättfärdiga det han gjorde. Själv känner jag inte att jag är så dömande, man kan väl bli kåt och trilla dit och man kan säkert vara lär i flera samtidigt, det är ju hur man behandlar alla inblandade som spelar någon roll tänker jag...om man inte vill vara fleras måste valen göras.

Vi har barn så vi måste prata. Det är svårt att samarbeta med henne och hon är inte normal utan väldigt begränsande. Vi har 50/50 eller mer åt mitt håll.

Jag ser det på henne att hon inte är lycklig. Kanske hon inte visar det men hur kunde hon inte vara lycklig och glad just när jag träffade hennes nya vid ett tillfälle kort? Var hon orolig eller något annat? Sedan i vardagen syns det ingen större glädje hos henne. Hon var glad att slänga en kommentar till en gemensam tjejkompis nyligen där hon sa att jag gjorde samma sak som hennes man med en grej som hon irriterade sig på. Skadeglad?

Nej, jag skulle inte ta tillbaka henne även om jag vill och känner. Jag kan inte det då jag riskerar så mycket för att få så lite. Hon är, var inte en diamant tyvärr utan något annat men såg ut som en diamant på utsidan. Självbedrägeri är ju en lätt väg, en svårare och mer mogen väg är att lära sig en läxa och mogna och ta steget upp en nivå och bli en bättre människa?

Jag fick ett
grattis
Nu är du skild

som svar på fullföljd skilsmässa

Sarkastiskt osant svar egentligen då hon inte är intresserad och så att säga påstår att jag fick vad jag ville.

Jag tror det är svårt att vara med två samtidigt men ju mindre empati man har ju mer blir andra människor som objekt, saker och upplevelser och inte verkliga i den form som är normal. Det blir mer djuriskt och det är väl sant att det kan vara bra också kanske men man kan inte räkna med empati eller medkänsla, förståelse eller upprättelse när man så vill nå detta någon gång om det är så.

Ja, det är sant man kanske kan vara kär i två samtidigt men i slutändan får man försöka lösa sina tankar och känslor innan man kraschar situationen totalt. För man kan inte tro i all framtid att man själv kan jonglera något sådant utan att det ska få konsekvenser på något sätt. Sanningen kommer fram till slut och då kan man förlora båda två och sig själv?