Citat:
Det är bara saker inuti sinnet (koncept) som kan ses, förstås, och genomskådas av sinnet. Poängen för mig är att själva sinnet kan genomskådas. Ungefär som att det råkar röra vid nåt som får det att börja lösas upp.
All identitet överhuvudtaget är en och samma identitet. "Jag." Identitet är attachment. Man kan roa sig med att genomskåda olika uttryck av egot, men det blir lite som vissa delar av modern medicin, det behandlar bara symptomen. "The Great Fire" är typ som att upptäcka att själva egot har börjat oxidera.
Man behöver däremot inte lösas upp för att se vad som blir kvar efter en sån process. Man kan få glimtar av det på olika sätt, genom förståelse, genom erfarenheter, genom färdigheter, metoder som andning eller meditation, eller droger för den delen. Men om det inte är tillgängligt precis hela tiden så är det fortfarande nåt som skymmer solen. Vad kan verkligheten gömma sig bakom?
"Manifestera" låter som att det är någon komplicerad struktur som sinnet lyckats pussla ihop. Något som uppnåtts. Droppen har lyckats klättra uppför en kulle och balanserar på toppen. Upplösning är mer som att droppen slappnar av och rinner ut i jorden, eller åker tillbaka till havet.
Men visst fortsätter livet som vanligt, med allt vad det innebär. Man lär sig nåt nytt, man gör saker, man roar sig, och så vidare.
Sinnet kan inte transcendera sin egen natur, vilket är dess konditionering. Att få en transcendental upplevelse är inte detsamma som att vakna. Det är en sån glimt i bästa fall. Vaknandet är oberoende av upplevelser.
Jag tror det brukar kallas "abiding," men det betyder egentligen bara att när sockerbiten har lösts upp så går det inte att få tillbaka den. Egot som blir kvar är sockervattnet: Helt upplöst men inte helt borta.
Vad gäller pjäsen som pågår så kan man fortfarande delta i den, men man tror inte längre att man är sin karaktär. Jag drömmer att jag är BuggaMigInte, liten på jorden, men jag vet att det är en dröm.
Människa? Människor? Finns det identitet där? För mig är det som en slags patriotism. Visst, jag bor i en viss kommun, men måste jag heja på vårt hockeylag? Jag uppskattar det, men jag är inte investerad. Jag uppskattar mänsklighet och människor också. ^^
Det är ett avslappnat och stilla tillstånd. Man kan sätta hela besparingen på svart utan att oroa sig om utfallet. Det är inte blind chansning, utan snarare acceptans av alla möjliga utfall. Inte en enda krusning på sjön.
Givetvis sätter man inte alla sina besparingar på svart utan något bra skäl ändå. När all spänning är borta ur spelet så försvinner möjligheten att bli beroende (att skapa attachment) och själva motiveringen till att man vill spela poker.
Jag hörde ett kul citat från nån, framgick inte vem (sample i en låt), där någon undrade om han är nykterist. Dom frågade specifikt "have you quit drinking?" varpå gamlingen svarade "I don't know about quit. I've just stopped drinking, meaning, I might start doing it again if I feel like it."
All identitet överhuvudtaget är en och samma identitet. "Jag." Identitet är attachment. Man kan roa sig med att genomskåda olika uttryck av egot, men det blir lite som vissa delar av modern medicin, det behandlar bara symptomen. "The Great Fire" är typ som att upptäcka att själva egot har börjat oxidera.
Man behöver däremot inte lösas upp för att se vad som blir kvar efter en sån process. Man kan få glimtar av det på olika sätt, genom förståelse, genom erfarenheter, genom färdigheter, metoder som andning eller meditation, eller droger för den delen. Men om det inte är tillgängligt precis hela tiden så är det fortfarande nåt som skymmer solen. Vad kan verkligheten gömma sig bakom?
"Manifestera" låter som att det är någon komplicerad struktur som sinnet lyckats pussla ihop. Något som uppnåtts. Droppen har lyckats klättra uppför en kulle och balanserar på toppen. Upplösning är mer som att droppen slappnar av och rinner ut i jorden, eller åker tillbaka till havet.
Men visst fortsätter livet som vanligt, med allt vad det innebär. Man lär sig nåt nytt, man gör saker, man roar sig, och så vidare.
Sinnet kan inte transcendera sin egen natur, vilket är dess konditionering. Att få en transcendental upplevelse är inte detsamma som att vakna. Det är en sån glimt i bästa fall. Vaknandet är oberoende av upplevelser.
Jag tror det brukar kallas "abiding," men det betyder egentligen bara att när sockerbiten har lösts upp så går det inte att få tillbaka den. Egot som blir kvar är sockervattnet: Helt upplöst men inte helt borta.
Vad gäller pjäsen som pågår så kan man fortfarande delta i den, men man tror inte längre att man är sin karaktär. Jag drömmer att jag är BuggaMigInte, liten på jorden, men jag vet att det är en dröm.
Människa? Människor? Finns det identitet där? För mig är det som en slags patriotism. Visst, jag bor i en viss kommun, men måste jag heja på vårt hockeylag? Jag uppskattar det, men jag är inte investerad. Jag uppskattar mänsklighet och människor också. ^^
Det är ett avslappnat och stilla tillstånd. Man kan sätta hela besparingen på svart utan att oroa sig om utfallet. Det är inte blind chansning, utan snarare acceptans av alla möjliga utfall. Inte en enda krusning på sjön.
Givetvis sätter man inte alla sina besparingar på svart utan något bra skäl ändå. När all spänning är borta ur spelet så försvinner möjligheten att bli beroende (att skapa attachment) och själva motiveringen till att man vill spela poker.
Jag hörde ett kul citat från nån, framgick inte vem (sample i en låt), där någon undrade om han är nykterist. Dom frågade specifikt "have you quit drinking?" varpå gamlingen svarade "I don't know about quit. I've just stopped drinking, meaning, I might start doing it again if I feel like it."
Min poäng var egentligen att oavsett om vi frigör oss eller slutar drömma, förblir livets praktiska och vardagliga realiteter ofrånkomliga. Just därför är även de andliga eller spirituella dimensionerna av livet djupt förankrade i det praktiska och vardagliga.
Vad vi gör, hur vi behandlar varandra, hur vi tar hand om våra kroppar, hur vi hanterar vår ekonomi etc.
