Citat:
Ursprungligen postat av
a-mortal
Det spelar ingen roll om vi kallar det insikt eller dekonstruktion. Roligt nog så hade Platon lösningen på dagens kaotiska relativism. Håller man sig till koncept som ideala konstruktioner där essensen blir tydlig och definierad så kan man med enkel logik arbeta sig mot sanning. Eftersom egenskaper har olika typ så kan man utesluta begrepp från termerna, vilket oftast är tillräckligt för att göra det relativa till objektivt.
Kultur uppstår inte ur ett vakuum. Det är själva upplevelsen av mening som skapar kulturen. Skulle alla varit deprimerade sedan födelsen skulle vi inte ha någon kultur. Förställningarna som försvinner och lämnar tomrum är inte grundat i värderingar utan i meningsfullhetskänslan som värderingar vilar på.
Eftersom värderingar man har kan frånkopplas från våra grundläggande behov är det lätt att glömma bort att värderingar drivs av naturliga känslotillstånd. Andras värderingar kan vara helt bortom ens egna, men dessutom kan ens egna värderingar vara osynkroniserade med ens naturliga känslotillstånd. Detta leder till ett förvirrat beteende där individen gör saker som den inte egentligen har grund för att värdera.
Jämför t.ex. att äta nyttigt med att äta gott. Meningsgivande mat existerar inom individens kulturella matuppfattning och samtidigt dennes naturliga drift. Bitter eller stark smak kan genom kultur bli något som individen värderar medan känslorna naturligt indikerar gift. Vissa söker stark smak till den grad att de förstör luktsinnet.
I andra delen, angående vad man är kapabel till som människa så lägger du inte fram några argument, det är för att det inte finns några argument att ge. Du verkar vara medveten om att man hypotetiskt kan komma över det mesta bara omständigheterna existerar, vilket man i nuläget sannolikt inte är medveten om. Vi är inte begränsade när det gäller problemlösning, med teknologi kan man lösa det mesta. Teorier kan visas vara fel, och vi har inte befogenhet att bestämma att vi är begränsade och inkapabla till att förstå om våra liv är meningsfulla.
Hela poängen med filosofi är att utmana sina antaganden. Så gör det istället för att anta att du är kognitivt begränsad. Mening är komplicerat, men fullkomligt möjligt att förstå. Slutsatser baserade på antaganden är i slutet också antaganden, men slutsatser baserade på sanning är också sanning.
Antagandet att människans kognitiva förmåga är för begränsad är ett antagande du verkligen bör ompröva.
Jag har inte insett att livet är meningslöst, så jag kan inte besvara TS. Men du har nog rätt i att TS inte pratar om någon insikt utan om känslan av meningslöshet, i så fall var jag runt 13-14 vad jag minns.
Jag kan inte minnas exakt när jag fick insikten att mitt liv är meningsfullt, men det är inte speciellt viktigt. Huvudsaken är att man är nöjd med det man tror, inte att man har ett meningsfullt liv. Ett meningsfullt liv är inget man bör sträva efter utan låta det komma av sig själv, det sker om det sker.
Personligen applicerar, eller snarare projicerar, jag inte begreppen mening eller meningslöshet på varken mitt eget liv eller livet i en universell bemärkelse, lika så använder jag inte principen utav att "tro". Jag är alltför kritisk till kapaciteten hos mitt eget tänkande, mina kognitiva förmågor och perspektiv, och måste beakta dessa förutsättningar när jag överväger eventuella antaganden om mitt liv och livets potentiella mening eller syfte i en bredare, universell bemärkelse.
Att göra en sådan subjektiv projicering innebär att jag tolkar livet utifrån de begränsningar och förutsättningar jag har tillgång till för tillfället, i relation till det jag försöker förstå – i detta fall livet.
I grund och botten är detta ett val jag gör, som en form av riskbedömning, där jag väger riskerna för den egna ignoransen orsakssamband mellan felaktiga eller inkorrekta uppfattningar.
Med andra ord finner jag det mer fördelaktigt att helt enkelt lägga begreppen mening och meningslöshet åt sidan. Dessa begrepp är för oanvändbara när det gäller att förstå livet, eftersom de är starkt påverkade av subjektiv bias. Det är därför jag inte presenterar några argument baserade på antaganden om mening eller meningslöshet.
Antaganden om mening eller syfte är alltför begränsade av min egen subjektiva bias och innebär stora risker för missuppfattningar och illusioner, vilket hindrar insikt och förståelse. Samtidigt kan antaganden om meningslöshet leda till deprimerande mentala tillstånd, som också blockerar möjligheten för insikt och förståelse. Båda dessa utfall är ogynnsamma.
Men i slutändan är det så klart individuellt, och beroende på vilka värderingar och prioriteringar man arbetar utifrån. Bara för att jag utgår från dessa begränsade företeelser i mitt tänkande om mitt liv, eller livet i sin helhet, betyder det inte att livet inte kan ha en inneboende mening eller att det är meningslöst eller att ditt liv och det sättet du lever på är meningsfullt för dig.
Jag är helt enkelt för medveten om min egen ignorans för att göra några antaganden som lutar åt det ena eller det andra, och jag använder en princip utav utveckling och förbättring utav medvetenhet och förståelse om min egen ignorans som en grundläggande princip för att uppnå insikt.
Med andra ord söker jag inte direkt förståelse, utan använder snarare motsatsförhållandet: att förstå min egen ignorans – det jag inte förstår, det jag inte vet – för att indirekt uppnå insikter, och detta tankesätt projiceras självklart i mina resonemang och hur jag skriver.
Kanske man kan förenkla det en aning och säga att jag strävar inte efter att förstå livet, utan snarare att förstå vad jag
inte förstår om livet.
Däremot kan jag potentiellt argumentera utifrån perspektiv som handlar om vilka konceptuella förhållningssätt som fungerar och vad som är praktiskt användbart i livet, förutsatt att de faktiskt tillämpas. Detta har dock i grunden ingenting att göra med sanningshalten i det objektiva syftet eller meningen med livet, utan ligger snarare i domänen om att effektivt undvika exempelvis lidande och manifestera, kultivera och integrera en inre frid. Detta i sig kan ge fördelaktiga effekter i anseendet utav övergripande välbefinnande, men åter igen har det i slutändan inget att göra med livets potentiella mening eller syfte eller potentiella avsaknaden utav det, varken i ett individuellt eller universellt anseende.
I det perspektivet, om huvudsaken är att du är nöjd med det du tror, och det orsakar att ditt liv blir meningsfullt, bör du absolut köra med det. Det som fungerar och är användbart för dig kommer jag inte att ha några invändningar mot.
I slutändan har en förståelse om mening eller meningslöshet ett mycket lite praktiskt användningsvärde i relation till lidande till exempel, eftersom lidande är så omfattande och besvärande fenomen för oss, och fungerar din tro för dig i anseendet att du kan undvika det lidande som eventuellt uppstår vid ett tillstånd utav meningslöshet, kommer jag rösta för det förhållningssättet alla dagar i veckan.
Men jag använder andra tankesätt och förhållningssätt för att navigera livet.
