I ett avsnitt av Universitetsläraren talar Tobias Hübinette ut om hat och hot i arbetslivet (
länk). Artikeln handlar bland annat om att högerjournalisten Christian Petersson (som i och för sig inte nämns med namn) tidigare hade registrerat sig på en av Hübinette kurser i syfte att ifrågasätta honom. Hübinette forskar om migration och rasism med mera, ämnen som kan sägas beröra rasmotsättningar.
Artikeln tar upp att Hübinette har ett förflutet inom Expo och den autonoma vänstern samt att han är dömd sen innan. Det ska journalisten naturligtvis ha erkännande för. Däremot nämns inte med ett enda ord de extrema antivita uttalanden som Hübinette har fällt tidigare i tidskriften Creol (
referat från Insikt 24).
Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!
- Tobias Hübinette, Creol 1996
Problemet med hur hela etablissemanget hanterar Hübinette är enligt mig att han utses till någon slags auktoritet på rasism och rasfrågor, trots att han aldrig (vad jag vet i alla fall) har uttalat någon form av ånger för sina egna uttalanden om att önska livet ur alla vita människor. Han kan sitta och forska på rasfrågor med våra skattepengar. Hade vi låtit någon ur NMR få en forskartjänst om denne hade sagt att han ville gasa alla judar och sen vägrade ta avstånd i efterhand? Jag menar att det hade varit en omöjlighet i dagens samhällsklimat, trots att uttalanden i princip är likvärdiga.
Som jag ser det finns det tre sätt för Hübinette att hantera sina gamla uttalanden.
1 Stå fast
Hübinette uttrycker tydligt att han fortfarande önskar livet ur alla vita och ser sin forskaranställning på Karlstads universitet som en plattform för att forska på den ras han vill förinta.
2 Ta avstånd
Hübinette uttrycker ånger över sina uttalanden och menar att han nu forskar på rasism eftersom han själv både har blivit utsatt av andra för rasism samtidigt som han också har ägnat sig åt rasism mot andra.
3 Förbli tyst och låtsas som ingenting
Hübinette kommenterar inte tidigare uttalanden alls, utan förlitar sig på att ingen i akademin vill eller vågar kritisera honom. Det verkar (vad jag vet) finnas en ganska stor tolerans inom akademin för Hübinette och hans uttalanden eftersom han inte har mottagit kritik inom den sfären.
Jag kan bara tolka tystanden från andra akademiker på tre sätt. Antingen håller andra akademiker med Hübinette om att vita ska gå under, eller så anser de i alla fall inte att det är ett problem att Hübinette har önskat detta, utan att någonsin ta avstånd efteråt. I så fall kan man nog tolka saken som att stora delar av akademin antingen är antivit eller i alla fall anser att antivita attityder är acceptabla och rumsrena. En tredje förklaring skulle kunna vara att det finns akademiker som inte håller med honom, men som är rädda för att kritisera honom öppet. Akademiker är i så fall rädda för att kritisera önskemål om en total och komplett förintelse av en människoras, vilket får anses vara uppseendeväckande. Det får anses vara extra uppseendeväckande med tanke på att SD är ett maktparti numer, och påstås ha sin bakgrund inom vit makt. Om ett sådant parti skulle skapa ett mer rasistiskt samhälle som sätter vita svenskar först (vilket stora delar av vänstern påstår), så borde i så fall detta också avspegla sig i att det i stället hade varit Hübinette som inte vågade uttala sig. Så tycks det inte vara. Det är de vita som självcensurerar sig, medan de antivita och ickevita tillåts breda ut sig i debatten.
Problemet med Hübinette är inte i sig om han skrev eller sade något opassande på 1990-talet. Problemet är att han aldrig någonsin har uttryckt minsta ånger i efterhand. I så fall uppstår frågan om Hübinette ens ångrar detta eller om han bara har tonat ned sin retorik av taktiska skäl.
Diskussionfrågor:
- Har Hübinette uttryckt ånger offentligt för att önska livet ur vita människor?
- Är det ett problem att stora delar av media helt okritiskt återger Hübinettes version av saken utan att nämna dessa uttalanden eller ställa honom mot väggen för dessa uttalanden?
- Är det ett problem att ingen inom akademin offentligt kritiserar Hübinetteför dessa uttalanden eller det faktum att en person som han tillåts framstå som en auktoritet på rasfrågor?