Musikbranschen fortsatt uteslutande: ”Vi blir ett fenomen”

Trots ett medvetet fokus på att öka mångfalden inom svensk musikbransch de senaste åren visar en ny mätning att situationen är oförändrad.

Artisten Dinah Yonas Manna (The Mamas) beskriver hur initiativ för att bryta normer inom branschen ofta beskrivs som något exkluderande.

Hör om hur det har påverkat hennes kreativa uttryck.

https://www.sverigesradio.se/artikel...ir-ett-fenomen

Vad bör göras åt detta?

Det må vara färre kvinnor som gör musik men det är många kvinnor som är artister.
I exempelvis Melodifestivalen får artisterna betydligt mer uppmärksamhet än låtskrivarna så det behöver inte vara en nackdel alltid.

När en person uttalar sig i [1]Sveriges Radio om att [2] man ska kvotera människor in i en bransch där köparen avgör framgång och både män och kvinnor, svarta och vita, avpolleteras iskallt om siffrorna inte är tillräckliga, och personen säger att [3] micro aggressioner hämmar deras konstnärliga uttryck, så är det inget annat än ren och skär kulturmarxism.

Jag har aldrig hört talas om personen, har ett vagt minne av att gruppen hon medverkar i varit med i Melodifestivalen (?), den tävling med högst försök till kvotering av alla: bögar, pundare, latinos, åldringar, svarta, vita, transar, ja till och med finska hipsters. Det är det sammanhang där man maximalt exponerar vad kulturmarxister skulle kalla "mångkultur" i en enda smet. Gott så. Det betalas av skattepengar och sänds i statstelevisionen.

Vad som händer efter festivalen är att vi med största sannolikhet inte kommer höra talas om 80% av deltagarna förrän möjligtvis året därpå i samma program. Oavsett kön, hudfärg eller genusförvirring.

På något vis tror alltså denna person att om man kvoterar in vissa människor för att framföra låt, förmodligen skriven av vit medelålders man från Falköping, så ska liksom också efterförsäljningen kvoteras? Det går liksom inte ihop nånstans.

Ska svenska musikkonsumenter tänka "shit, idag måste jag lyssna på en svart kvinna"?

Det är också ironiskt att de verkar i en kritvit kontext, musik gjord för vita barn, vita downies och vita homosexuella, medan t ex Yassin och hans polare har en miljard streams på Spotify och man kastar priser på dem från statsradion.

Det kanske helt enkelt är så att hennes musik har en extremt limiterad reach? Varför inte göra amerikansk r'n'b eller nåt annat som säljer? Varför ska svenska konsumenter lyssna på medioker musik som har livslängd på två månader max bara för att artisten är en svart kvinna?

Det där är försåtliga ordkonstruktioner. " Trots att " bla bla bla
I min bok betyder det att man vill släpa fram någon eller några till skampålen för att de inte uppfyllt sin del av någon sorts kvotering eller liknande.

" Öka mångfalden" är dessutom intetsägande värdegrundsprosa som brukar betyda att meriter eller yrkesskicklighet inte är något kriterium , utom just att man är kvalificerat på grundval av kön,ras eller klass . Den gamla trötta intersektionalism som aldrig löst några problem- ever

Måste ju vara lite pinigt att få komma in i värmen bara för att man tilhör en minoritet eller en underpriviligerad grupp. Man vill väl ta sig fram på egna meriter. Skulle jag tycka.

De får väl helt enkelt intressera sig för musik och inte tvinga andra grupperingar att lyssna på deras skit!

Är väl samma sak när det gnälls om att sweden rock inte bokar in lika många kvinnor som män!
Om kvinnor vill att branschen ska innehålla fler kvinnor så får väl kvinnor börja konsumera kvinnliga artister! Samma med fotboll, kvinnor får börja gå på kvinnomatcher!

Jo men om alternativet är att inte komma fram över huvud taget så väljer nog många att
bli kvoterade och låtsas att det regnar.

Det verkar trovärdigt.