Blir det svårt eller omöjligt att klara av en teknisk utbildning med dålig matte?

Nä, jag var riktigt kass på matte. Men jag fick göra väldigt många omtentor och även göra om mitt exjobb och i stället för en kul tid, blev det en väldigt ångestfylld och frustrerande tid där man kände sig som en värdelös människa om man inte kunde få klart utbildningen.

Rent lönemässigt så var det rätt ovärt också. Iom att jag inte är så duktig på mitt yrke heller så har jag inte tjänat några stora pengar och inte fått någon befordran.

Men visst jag kan ju leva och försörja mig själv, det är ju alltid något. Men det hade jag kunnat utan en civ-ing också.

Tänk på att tekniskt i Sverige nu mera blivit flummigt. De gamla lärarna gick i pension på min tid och ersattes av snällisar som tillät boken på tentan och hade massa ksar som räkte för godkänt. Och då blev det ju ingen konst att klara dessa kurser.

Mitt i prick!

Nu tycker jag inte om matte lika mycket som du gör, men fick en HELT annan uppskatting först efter jag gått klart mina utbildningar. Jag begriper inte varför matten i Sverige lärs ut på ett så brutalt torrt och abstrakt sätt. Precis allt i hela vår omgivning bygger på matte och mycket av det är väldigt intressant när man inser att det inte bara är livlösa påhitt i en bok. De är också kassa på att förklara syftet med att lära sig matte. Har ett tydligt minne av att en klasskompis i sexan stönandes frågade "varför måste vi kunna detta"? och läraren helt robotiskt svarar "annars klarar ni inte sjuans matte sedan". Hade de förklarat mattens andra fördelar, t.ex att lära sig tänka, analysera problem, lösa uppgifter i flera steg, logik och att alla dessa saker är användbara i andra sammanhang också hade man nog sett annorlunda på det.

Jag som så många andra trodde, precis som du säger, att jag var dålig på matte när det egentligen var att jag tyckte det var så dödstråkigt att jag underpresterade av den orsaken. Som barn är man inte mogen nog att skilja på motivation och faktisk färdighet. Det blir svårt för att det är tråkigt.

Det här ger återklang i hela samhället, t.ex i lärarbristen. De som är bra på matte gör något mer välbetalt än att bli lärare, och den som väljer en lärarutbildning vill sällan bli mattelärare just för att det är lika nästan tråkigt att lära ut denna damtorra "låtsasmatte" som det är att behöva lära sig den.

En annan missuppfattning jag fick med mig, och här tror jag stor del av befolkningen fortfarande befinner sig, är att jag skolades in i att tro att "bra på matte = snabb i huvudräkning". Redan under gymnasiet börjar huvudräkning förlora sin roll och till högskolan är den helt borta.

OnT: TS är du dålig på matte, eller har du bara fått lära dig på ett dåligt sätt? Tror du att du är dålig bara för att du inte är så snabb/otränad i huvudräkning?

Lite så ja... matte är en central del i de flesta ämnen de första två åren. Det är inte bara mattekurserna utan närapå alla kurser.

Då underlättar det om man tycker matte är kul.

Av någon anledning intalar sig folk att de antingen är bra eller dåliga på matematik och så är det med den saken. Som om förmåga till att lära sig just matematik är lika utom deras kontroll som val av ögonfärg eller längd. Samma människor går genom livet och lär sig massvis med nya och varierade arbetsuppgifter, sysslor, tillgodogör sig teoretiska utbildningar, sporter m.m. Men matematik? Nej, det går inte. Det är endast de av guds nåde som från födseln välsignats med matematiskt tänkande som bör ägna sig åt att räkna.

Givetvis kan man vara begåvad i varierande grad, men i princip alla människor kan lära sig "avancerad" matematik. Tror att många kämpar med hur abstrakt det känns, redan väldigt tidigt. När jag var ung trodde jag att jag saknade den matematiska genen och gav upp ämnet totalt. Blev senare programmerare och intresserade mig för spelutveckling. Insåg då hur lätt det var att lära sig när man hade ett mål med själva lärandet. T.ex. linjär algebra känns nog väldigt torrt och abstrakt om man bara läser teorin utan någon praktisk applikation som mål. Om man istället har som mål att rotera och flytta objekt i en 3D värld blir det helt plötsligt en barnlek.

Om man har det kämpigt med matematik i gymnasiet borde man lösa det problemet först, och sätta upp tydliga mål med lärandet, innan man ger sig in i en ännu mer teoretiskt krävande miljö. En bättre fråga är nog "varför vill jag läsa ingenjörsprogrammet i X?". Om svaret är något i stil med "tjäna pengar" eller dylikt så kommer saker inte att bli lättare. I min erfarenhet behövs ett mer konkret mål som man känner att man kommer närmare genom sitt kunskapsinhämtande.

Amen på det. Hysteriskt roligt att vissa tror att det "bara är att öva" på Teknismatte när de inte ens kan läsa de svårare mattekurserna i gymnasiet.

Vissa nivåer av begåvning är man antingen född med, eller inte.

Det krävs givetvis en bra matematikhjärna för tekniska utbildningar. Med det sagt är det inte enbart förkunskaper som kommer spela roll. Man kan tydligt se under de första veckorna hur de som kommer fräscha från teknikprogrammet är lagom kaxiga och tycker att matteföreläsningarna enbart är repetition. Efter första analys-tentan är det en helt annan jargong och ens tidigare matematikkunskaper från gymnasiet hjälper föga.

Man bör ha en god förståelse för matematiska koncept men det är mycket man lär sig arbeta med. Skillnaden på gymnasiet och universitetet är att man inte kan klara sig utan att faktiskt plugga.

Jag undrar dock varför man skulle utsätta sig för något sådant? Jag är helt kass på psykologi och liknande ämnen och hade aldrig ens övervägt att läsa en humaniora-utbildning där fokus ligger på just sådana ämnen.

Jag läste ett civilingenjörsprogram som inte direkt är känt för sin matte (Industriell Ekonomi), men grundmatten som alla civilingenjörer finns ändå där. De första två åren är majoriteten antingen rena mattekurser eller kurser med mycket applicerad matte.

I princip alla jag läste med hade högsta betyg i alla mattekurser från gymnasiet, och många såg sig också som bra på matte. Trots det var det stor spridning mellan de som lätt gled igenom alla kurser med högsta betyg i allt och de som verkligen fick kämpa, och i många fall misslyckades. De som hoppade av gjorde det nästan alltid på grund av matten.

Det är så pass stor skillnad mellan gymnasiematten och det som krävs på tekniska program, att allt annat än "jag är bäst på matte" är otillräckligt.

De utbildningar du nämner är de på Chalmers som är ökända för att vara mycket tunga med avseende matematik. Har du inte fallenhet för detta så kommer du inte klara av dessa utbildningar alls. Teknisk fysik räcker det inte med hårt slit...

Att lära sig de matematiska verktyg kan nog en normalbegåvad student fixa men att sedan använda dessa för att lösa faktiska problem är en helt annan sak, där krävs lite mer.

Har man problem kanske man skulle titta på de kortare naturvetenskapliga utbildningarna på GU istället, eller humaniora...annars finns alternativet "politisk broiler", då behöver man ingen utbildning alls.

Varför vill man ens gå någon av dessa utbildningar om man inte är bra på matematik? Då har man antagligen inte förstått vad utbildningarna faktiskt består av, eller så gillar man att plåga sig själv.

Och varför tror du är det så? En kollega och jag försökte att koppla genomgångarna till elevernas miljö och erfarenheter - förändringar av priser på glass och godis i de lokala butikerna (som de sprang till på rasterna), kasta ett pappersflygplan och göra avståndsuppskattning, beräkna diverse medelvärden och skapa histogram, t.ex. på deras längd.

Det är kanske 1-2-3 som tycker att det engagerar och för resten kvittar det om det är sid 93 i boken eller en koppling till verkligheten - de snackar hellre om FIFA eller annat och stör lektionen. Till slut ger man upp och säger att de ska räkna på sidan 93. Lika lite blir gjort.