Citat:
Hej,
Jag minns inte exakt när jag först klev in genom högskolans eller universitetets dörrar. Men när jag väl gjorde det, kändes det som att alla där var så... vuxna. Visst, vi var alla vuxna rent tekniskt – men det var något med deras sätt som gjorde att de kändes så stora, så självsäkra.
Man hade ju hört att högskolestudier var tuffa – och det stämmer, det är svårt. Det kändes nästan som att bara de med riktigt hög intelligens hörde hemma där.
Tiden gick snabbt. Jag engagerade mig i projektarbeten, uppdrag och småjobb. Jag valde att lägga min tid på det jag faktiskt tyckte om, sånt som gav mig energi.
Många gånger har jag funderat på att börja studera ämnen jag är intresserad av. Kanske ta några delkurser, bara för min egen skull – av ren nyfikenhet.
Idag är jag 31. Jag har gått in genom dörrarna till mitt lokala universitet flera gånger – inte som student, utan för att hjälpa till med sådant jag brinner för. Jag ställer gärna upp i projekt och gör det utan ersättning, eftersom det ger mig något annat än pengar. Det ger mening.
Och vet du vad som slagit mig? Alla känns så unga. Det är som att gå in på ett stort gymnasium. Många, särskilt tjejer, pratar lite osäkert – som gymnasieelever. Det verkar som att vissa har börjat plugga på ett program de egentligen inte är så intresserade av. Kanske ångrar de sig redan.
Det är märkligt. De flesta är runt 20, men det känns ibland som att de fortfarande går i gymnasiet.
Jag tycker det är fascinerande.
Jag är alltså 31 år. Och ärligt talat – jag ser mig själv som ganska omogen ibland. Jag oroar mig för vad andra tänker om mig, om de tycker att jag "inte kommit någonstans". Jag pratar helst inte om mina ambitioner. Men nu när jag har blivit mer engagerad i det jag verkligen älskar, så har jag börjat våga visa upp mina projekt på sociala medier. Det har blivit lättare att stå för min passion.
Jag är bara en kille som valde en annan väg i livet. Jag har tagit mig dit jag är idag genom praktiskt arbete, inte genom utbildning eller papper. Jag visste ju inte ens vad jag ville göra när det var dags att välja utbildning. Det kändes som en chansning – att ta CSN-lån och börja plugga något man kanske inte ens vill jobba med. Så jag valde en snålare väg. Jag sparade pengar och byggde min väg själv.
Och jag kan inte sluta tänka på det: hur jag en gång såg upp till dessa människor som så vuxna – och nu ser jag dem som ungdomar som fortfarande letar efter sig själva. Lite som jag.
Jag undrar hur det kommer kännas om tio eller tjugo år till. Kommer jag då se en 31-åring som ett barn?
Haha. Vem vet.
När man träffar en 65 åring och är själv 95 åring. Kommer man tycka att 65 åring är en ung person?
När man är 105 och träffar en 90 åring. Kommer man tycka denne är ung?
Vill ni diskutera om er uppfattning, ni som kanske är strax över 40 år?
Skall understrykas att jag inte tycker en 40 åring eller 50 åring är gammal ålder.
Jag minns inte exakt när jag först klev in genom högskolans eller universitetets dörrar. Men när jag väl gjorde det, kändes det som att alla där var så... vuxna. Visst, vi var alla vuxna rent tekniskt – men det var något med deras sätt som gjorde att de kändes så stora, så självsäkra.
Man hade ju hört att högskolestudier var tuffa – och det stämmer, det är svårt. Det kändes nästan som att bara de med riktigt hög intelligens hörde hemma där.
Tiden gick snabbt. Jag engagerade mig i projektarbeten, uppdrag och småjobb. Jag valde att lägga min tid på det jag faktiskt tyckte om, sånt som gav mig energi.
Många gånger har jag funderat på att börja studera ämnen jag är intresserad av. Kanske ta några delkurser, bara för min egen skull – av ren nyfikenhet.
Idag är jag 31. Jag har gått in genom dörrarna till mitt lokala universitet flera gånger – inte som student, utan för att hjälpa till med sådant jag brinner för. Jag ställer gärna upp i projekt och gör det utan ersättning, eftersom det ger mig något annat än pengar. Det ger mening.
Och vet du vad som slagit mig? Alla känns så unga. Det är som att gå in på ett stort gymnasium. Många, särskilt tjejer, pratar lite osäkert – som gymnasieelever. Det verkar som att vissa har börjat plugga på ett program de egentligen inte är så intresserade av. Kanske ångrar de sig redan.
Det är märkligt. De flesta är runt 20, men det känns ibland som att de fortfarande går i gymnasiet.
Jag tycker det är fascinerande.
Jag är alltså 31 år. Och ärligt talat – jag ser mig själv som ganska omogen ibland. Jag oroar mig för vad andra tänker om mig, om de tycker att jag "inte kommit någonstans". Jag pratar helst inte om mina ambitioner. Men nu när jag har blivit mer engagerad i det jag verkligen älskar, så har jag börjat våga visa upp mina projekt på sociala medier. Det har blivit lättare att stå för min passion.
Jag är bara en kille som valde en annan väg i livet. Jag har tagit mig dit jag är idag genom praktiskt arbete, inte genom utbildning eller papper. Jag visste ju inte ens vad jag ville göra när det var dags att välja utbildning. Det kändes som en chansning – att ta CSN-lån och börja plugga något man kanske inte ens vill jobba med. Så jag valde en snålare väg. Jag sparade pengar och byggde min väg själv.
Och jag kan inte sluta tänka på det: hur jag en gång såg upp till dessa människor som så vuxna – och nu ser jag dem som ungdomar som fortfarande letar efter sig själva. Lite som jag.
Jag undrar hur det kommer kännas om tio eller tjugo år till. Kommer jag då se en 31-åring som ett barn?
Haha. Vem vet.
När man träffar en 65 åring och är själv 95 åring. Kommer man tycka att 65 åring är en ung person?
När man är 105 och träffar en 90 åring. Kommer man tycka denne är ung?
Vill ni diskutera om er uppfattning, ni som kanske är strax över 40 år?
Skall understrykas att jag inte tycker en 40 åring eller 50 åring är gammal ålder.
På ingenjörslinjerna är pojkarna som autistiska, lågmälda versioner av Emil i Lönneberga. Omöjligt att åldersbestämma närmare än 15-20
