Min flickvän är alkoholist - vill fortsätta ”kunna dricka normalt”

Okej känner att jag behöver skriva av mig lite. Blev lång jävla text här, håll i hatten!

Inser mer och mer att min flickvän är alkoholist men hon vill inte sluta dricka utan vill istället ”kunna dricka normalt” bla bla bla. Detta trots att det går åt helvete varenda gång.

Vi har varit ihop i 1 och ett halvt år och hon är verkligen fantastiskt på alla sätt. Hon dricker inte till vardags utan bara till fest. Men det går verkligen åt helvete varenda gång.

Nu förra veckan skulle hon dricka lite vin hemma med en kompis. Slutade med att de sänkte typ 2-3 vinare + cider och skit varpå hon runt 6-hugget tog en taxi till BAS (alltså beroendemottagningen).

Hon har börjat normalisera ganska sjuka saker. Som att hamna på BAS, det har hänt kanske 4-5 gånger under vår relation på 1 år. Såpass att jag också nästan normaliserar det. Varenda gång hon är ute så har jag ont i magen över att hon ska skada sig, råka ut för en olycka, bli överfallen/våldtagen. Även de gångerna jag är med så är jag på helspänn för hon blir rätt mycket en annan person. Inte att hon ska vara otrogen eller nåt sånt skit. Men att hon ska råka illa ut helt enkelt!

Senaste gången vi två drack lite vin hemma så ville hon mitt i natten beställa ladd från ingenstans och verkligen ”jag kan gå iväg å ta ut stålar”. Så jag fick liksom: ”Nej vafan tagga ner nu Tony Montana nu går vi å lägger oss!”. En annan kväll slutade med att hon helt naken låg och spydde på toan samtidigt som jag fick hjälpa till för hon hade sån extrem panikattack.

Jag tycker väldigt synd om henne för hon är väldigt ärlig med att hon använder alkohol mycket för att hon var så fruktansvärt ensam och mobbad som liten/tonåring. Och hon har aldrig upplevt sig fått vara med/aldrig haft kompisar, förens hon började festa och fick då en identitet i det. Men samtidigt känner jag mig så jävla frustrerad för vi alla runt henne ser så tydligt att det är EN jävla sak som förstör precis allt!

Jag har pratat med henne, försökt vara förstående, ställt upp varenda gång jag har haft möjlighet, besökt och lämnat grejer på BAS/psyket, erbjudit mig hjälpa henne med läkarkontakt för hennes GAD/ångest, gått med henne till AA (som förövrigt jag kollade upp). Men jag får mer och mer känslan av att hon helt enkelt inte vill sluta dricka. Det är mycket ”jag tror att mina problem EGEEEEENTLIGEN handlar om nåt annat (ångest, barndom, osv) inte alkoholen i sig….”

Jag blir mer och mer arg och känner men fuck it då, om du inte vill så lämnar jag. Jag kommer inte acceptera att sånt här fortsätter att hända. Efter det svarade hon med: ”Ja men nu vet jag ju verkligen vad jag har att förlora så nu vet jag ju vad som står på spel och då…” ja då ska hon då med den infon lära sig dricka normalt eller nåt. Ja alltså vi hör ju alla hur det låter. Det låter ju inte klokt!

Jag vill bara att hon mår bra och jag ser ju att hon inte mår bra av alkohol. Och jag säger hela tiden att jag hjälper dig med vad som helst bara du vill sluta. Men det kommer alltid tillbaka till ”jag vill nog dricka liiiite” och ”om jag bara dricker öl så går det nog bättre…”

Vafan ska jag göra? Vet att det inte är mitt ansvar men är ju såklart jävligt orolig att hon spårar helt om jag lämnar henne.

Okej känner att jag behöver skriva av mig lite. Blev lång jävla text här, håll i hatten!

Inser mer och mer att min flickvän är alkoholist men hon vill inte sluta dricka utan vill istället ”kunna dricka normalt” bla bla bla. Detta trots att det går åt helvete varenda gång.

Vi har varit ihop i 1 och ett halvt år och hon är verkligen fantastiskt på alla sätt. Hon dricker inte till vardags utan bara till fest. Men det går verkligen åt helvete varenda gång.

Nu förra veckan skulle hon dricka lite vin hemma med en kompis. Slutade med att de sänkte typ 2-3 vinare + cider och skit varpå hon runt 6-hugget tog en taxi till BAS (alltså beroendemottagningen).

Hon har börjat normalisera ganska sjuka saker. Som att hamna på BAS, det har hänt kanske 4-5 gånger under vår relation på 1 år. Såpass att jag också nästan normaliserar det. Varenda gång hon är ute så har jag ont i magen över att hon ska skada sig, råka ut för en olycka, bli överfallen/våldtagen. Även de gångerna jag är med så är jag på helspänn för hon blir rätt mycket en annan person. Inte att hon ska vara otrogen eller nåt sånt skit. Men att hon ska råka illa ut helt enkelt!

Senaste gången vi två drack lite vin hemma så ville hon mitt i natten beställa ladd från ingenstans och verkligen ”jag kan gå iväg å ta ut stålar”. Så jag fick liksom: ”Nej vafan tagga ner nu Tony Montana nu går vi å lägger oss!”. En annan kväll slutade med att hon helt naken låg och spydde på toan samtidigt som jag fick hjälpa till för hon hade sån extrem panikattack.

Jag tycker väldigt synd om henne för hon är väldigt ärlig med att hon använder alkohol mycket för att hon var så fruktansvärt ensam och mobbad som liten/tonåring. Och hon har aldrig upplevt sig fått vara med/aldrig haft kompisar, förens hon började festa och fick då en identitet i det. Men samtidigt känner jag mig så jävla frustrerad för vi alla runt henne ser så tydligt att det är EN jävla sak som förstör precis allt!

Jag har pratat med henne, försökt vara förstående, ställt upp varenda gång jag har haft möjlighet, besökt och lämnat grejer på BAS/psyket, erbjudit mig hjälpa henne med läkarkontakt för hennes GAD/ångest, gått med henne till AA (som förövrigt jag kollade upp). Men jag får mer och mer känslan av att hon helt enkelt inte vill sluta dricka. Det är mycket ”jag tror att mina problem EGEEEEENTLIGEN handlar om nåt annat (ångest, barndom, osv) inte alkoholen i sig….”

Jag blir mer och mer arg och känner men fuck it då, om du inte vill så lämnar jag. Jag kommer inte acceptera att sånt här fortsätter att hända. Efter det svarade hon med: ”Ja men nu vet jag ju verkligen vad jag har att förlora så nu vet jag ju vad som står på spel och då…” ja då ska hon då med den infon lära sig dricka normalt eller nåt. Ja alltså vi hör ju alla hur det låter. Det låter ju inte klokt!

Jag vill bara att hon mår bra och jag ser ju att hon inte mår bra av alkohol. Och jag säger hela tiden att jag hjälper dig med vad som helst bara du vill sluta. Men det kommer alltid tillbaka till ”jag vill nog dricka liiiite” och ”om jag bara dricker öl så går det nog bättre…”

Vafan ska jag göra? Vet att det inte är mitt ansvar men är ju såklart jävligt orolig att hon spårar helt om jag lämnar henne.

Okej känner att jag behöver skriva av mig lite. Blev lång jävla text här, håll i hatten!

Inser mer och mer att min flickvän är alkoholist men hon vill inte sluta dricka utan vill istället ”kunna dricka normalt” bla bla bla. Detta trots att det går åt helvete varenda gång.

Vi har varit ihop i 1 och ett halvt år och hon är verkligen fantastiskt på alla sätt. Hon dricker inte till vardags utan bara till fest. Men det går verkligen åt helvete varenda gång.

Nu förra veckan skulle hon dricka lite vin hemma med en kompis. Slutade med att de sänkte typ 2-3 vinare + cider och skit varpå hon runt 6-hugget tog en taxi till BAS (alltså beroendemottagningen).

Hon har börjat normalisera ganska sjuka saker. Som att hamna på BAS, det har hänt kanske 4-5 gånger under vår relation på 1 år. Såpass att jag också nästan normaliserar det. Varenda gång hon är ute så har jag ont i magen över att hon ska skada sig, råka ut för en olycka, bli överfallen/våldtagen. Även de gångerna jag är med så är jag på helspänn för hon blir rätt mycket en annan person. Inte att hon ska vara otrogen eller nåt sånt skit. Men att hon ska råka illa ut helt enkelt!

Senaste gången vi två drack lite vin hemma så ville hon mitt i natten beställa ladd från ingenstans och verkligen ”jag kan gå iväg å ta ut stålar”. Så jag fick liksom: ”Nej vafan tagga ner nu Tony Montana nu går vi å lägger oss!”. En annan kväll slutade med att hon helt naken låg och spydde på toan samtidigt som jag fick hjälpa till för hon hade sån extrem panikattack.

Jag tycker väldigt synd om henne för hon är väldigt ärlig med att hon använder alkohol mycket för att hon var så fruktansvärt ensam och mobbad som liten/tonåring. Och hon har aldrig upplevt sig fått vara med/aldrig haft kompisar, förens hon började festa och fick då en identitet i det. Men samtidigt känner jag mig så jävla frustrerad för vi alla runt henne ser så tydligt att det är EN jävla sak som förstör precis allt!

Jag har pratat med henne, försökt vara förstående, ställt upp varenda gång jag har haft möjlighet, besökt och lämnat grejer på BAS/psyket, erbjudit mig hjälpa henne med läkarkontakt för hennes GAD/ångest, gått med henne till AA (som förövrigt jag kollade upp). Men jag får mer och mer känslan av att hon helt enkelt inte vill sluta dricka. Det är mycket ”jag tror att mina problem EGEEEEENTLIGEN handlar om nåt annat (ångest, barndom, osv) inte alkoholen i sig….”

Jag blir mer och mer arg och känner men fuck it då, om du inte vill så lämnar jag. Jag kommer inte acceptera att sånt här fortsätter att hända. Efter det svarade hon med: ”Ja men nu vet jag ju verkligen vad jag har att förlora så nu vet jag ju vad som står på spel och då…” ja då ska hon då med den infon lära sig dricka normalt eller nåt. Ja alltså vi hör ju alla hur det låter. Det låter ju inte klokt!

Jag vill bara att hon mår bra och jag ser ju att hon inte mår bra av alkohol. Och jag säger hela tiden att jag hjälper dig med vad som helst bara du vill sluta. Men det kommer alltid tillbaka till ”jag vill nog dricka liiiite” och ”om jag bara dricker öl så går det nog bättre…”

Vafan ska jag göra? Vet att det inte är mitt ansvar men är ju såklart jävligt orolig att hon spårar helt om jag lämnar henne.

Vi har varit ihop i 1 och ett halvt år och hon är verkligen fantastiskt på alla sätt.

Generalminiportion - du ska vara väldigt försiktig med dig själv och ditt liv. Det du beskriver är INTE "fantastiskt på alla sätt" utan ren katastrof. Det låter som att du saknar erfarenhet av hur livet är när det är bra när du tycker att det är okej att stå ut med den osäkerhet som det är att leva med en alkoholist och alla dennes lögner och destruktion.

En bra relation mellan två människor ska helt präglas av respekt, en högfungerande vardag där båda gör sitt bästa i hushållet och av ett absolut motstånd till att göra varandra skada. En alkoholist är oförmögen att känna respekt eller kärlek starkare till någon än till missbruket och kvar står därför en sårad och utnyttjad partner som fåfängt väntar på bättre tider. Du förtjänar väldigt mycket bättre än så.

Du ömmar för din tjej och vill henne allt det bästa men detta är en kamp som hon måste ta med sig själv och det låter som att hon är långt ifrån att göra det. Att andra har problem betyder inte att du är skyldig att också ha problemet, och här därtill ett problem som du överhuvudtaget inte kan lösa hur mycket du än försöker utan bara få ta smällar utav. Du har rätt att slippa andras problem och när de fått bukt på sig själva är de kanske välkomna tillbaka till dig.

Lämna nu. Ta hand om dig själv. Dras inte ner i hennes gyttja utan lev ett bra liv befriat från alkoholisters vidriga demoner. Du får det. Kanske kommer hon en dag nå insikten att hennes liv inte heller behöver vara så besvärligt som hon gör det, och att hon helt måste avstå alkoholen. Önskar dig precis all lycka till.

Generalminiportion - du ska vara väldigt försiktig med dig själv och ditt liv. Det du beskriver är INTE "fantastiskt på alla sätt" utan ren katastrof. Det låter som att du saknar erfarenhet av hur livet är när det är bra när du tycker att det är okej att stå ut med den osäkerhet som det är att leva med en alkoholist och alla dennes lögner och destruktion.

En bra relation mellan två människor ska helt präglas av respekt, en högfungerande vardag där båda gör sitt bästa i hushållet och av ett absolut motstånd till att göra varandra skada. En alkoholist är oförmögen att känna respekt eller kärlek starkare till någon än till missbruket och kvar står därför en sårad och utnyttjad partner som fåfängt väntar på bättre tider. Du förtjänar väldigt mycket bättre än så.

Du ömmar för din tjej och vill henne allt det bästa men detta är en kamp som hon måste ta med sig själv och det låter som att hon är långt ifrån att göra det. Att andra har problem betyder inte att du är skyldig att också ha problemet, och här därtill ett problem som du överhuvudtaget inte kan lösa hur mycket du än försöker utan bara få ta smällar utav. Du har rätt att slippa andras problem och när de fått bukt på sig själva är de kanske välkomna tillbaka till dig.

Lämna nu. Ta hand om dig själv. Dras inte ner i hennes gyttja utan lev ett bra liv befriat från alkoholisters vidriga demoner. Du får det. Kanske kommer hon en dag nå insikten att hennes liv inte heller behöver vara så besvärligt som hon gör det, och att hon helt måste avstå alkoholen. Önskar dig precis all lycka till.

Får instämma med vad alla andra säger här. Hon låter inte som någon som kan lära sig hantera det.

Det är skillnad på alkis och alkis. Om det hade handlat om någon som sneade lite ibland, men för det mesta höll sig någorlunda på samma nivå som sin omgivning hade det varit en sak. Men om det verkligen alltid blir tokkaos, ja då är det nog kört.


Alltså, jag måste faktiskt ge dig stilpoäng för den där även om det är ett jävla muppsvar

Hon kommer aldrig någonsin” kunna dricka normalt” igen då det är en sjukdom. Den dag hon inser att hon nått ”point of no return” är chansen till tillfrisknande god. Sjukdomen är 100 % dödlig och dödsorsakerna kan vara drunkning, olyckor, störtblödning, alkoholförgiftning osv.

För många är det svårt att inse detta faktum då det är så sjukdomen fungerar. Total avhållsamhet är enda lösningen, men för många är det en skrämmande tanke.

Hjärnan kidnappas av alkohol och droger och det ena leder till det andra, ex. några benzodiazepintabletter leder till återfall i basdrogen alkohol som det verkar vara i hennes fall.

Det är en mycket svår sjukdom, försök hjälpa henne så gott du kan så att hon kan få en behandling, annars ställ ultimatum att det är flaskan eller du som gäller.

Hon är bara i början av missbruket så det kommer bli värre, sjukdomen är progressiv..
Sök info på nätet om AL-Anom för dig och AA för henne, det kanske kan hjälpa er.