Lägger in några texter som jag grävt fram från hårddisken. Här är en.
Hemekologi
- Slänger du använd tandtråd i toaletten?
Jag hade precis vaknat från min eftermiddagslur. Fortfarande lite ur balans, irriterad över det abrupta ljudet som avbröt mitt försök att morna mig, märkte jag att jag inte hade spolat. Inget allvarligt, det var bara tråden som flöt i vattnet. Jag samlade ihop mig och frågade vad som var problemet.
- Tandtråden ska kastas i vanliga soporna.
Det var en ny information. Skulle jag komma ihåg det om ungefär 15 minuter, när jag verkligen var vaken? Jag bestämde mig för att vara tyst och låta ämnet dö. Förgäves.
- Hörde du?
Ja, jag hörde, jag behövde bara tid att ta in informationen. Jag svarade med ett ljud, typ “arrå”, men tillrättavisningen fortsatte att snurra i mitt huvud. Hade jag betett mig klandervärt, satt vår planet i fara? Hur stor mer exakt var min försummelse? Att kasta en bit tandtråd i toaletten, i sig själv, är en praktiskt taget försumbar post sett mot det större sammanhanget av global förorening. Varför kände jag mig störd? Förmodligen på grund av den moraliska aspekten. Eller på grund av den berömda fjärilseffekten, när ett fjärilsslag här i Sverige, genom en kedja av fysiska effekter, kan orsaka en storm i Thailand. Men nu var stormen här, denna sömniga lördagseftermiddag, när jag var oförsiktig nog att kasta tandtråden i avloppet.
- Kolla på din mobil.
● Mobiltelefonen?! Jag blev förbluffad, vad hade mobiltelefonen att göra med det, skulle det vara ett meddelande från någon slags miljöpolis på min WhatsApp? Återhämtad från överraskningen, lyste jag upp skärmen och, faktiskt, det fanns ett meddelande. Det var en länk till en artikel där man lärde sig att korrekt sortera och kasta saker som används i badrummet. Ja, samma röst som uppmärksammade mig skickade en text, för att vetenskapligt bekräfta rekommendationerna. Jag medger att jag läste hela författarens resonemang, det var faktiskt välgrundat och intressant. När hon såg mig engagerad i läsningen, kommenterade hon, i en ton mellan syrlig och bestämd:
- Vi måste göra vår del.
Jag hyser inga tvivel om att vi bör göra vår del, tänkte jag, men sa det inte. Jag blir förvånad över människor som tror på en “god kedja”. Jag vet inte om det var fallet här. Men anhängare av en sådan kedja tror på en spridning av goda handlingar, som om en stor förändring skulle ske genom den enkla summan av goda viljor hos välvilliga individer, kanske i tron att dessa självuppoffrande individers handlingar skulle tjäna som exempel för alla, i en spridning av det goda. Jag har alltid varit övertygad om att saker inte går till på det viset, viktiga förändringar är massrörelser, politiska par excellence, representativa för betydande delar av samhällets önskemål, sammordande av skickliga ledare. Ekon av 1968? Plötsligt tyckte jag att jag tog ämnet till en annan nivå. Skulle alla dessa överväganden passa här, i den lilla hushållsincidenten?
- Ska du inte säga något?
Jag svarade att jag inte hade något att säga, vilket var både sant och falskt, men jag tyckte inte att det var läge att hålla något tal. Det skulle komplicera situationen. Från och med nu, om jag av misstag glömde de ekologiska rekommendationerna och kastade en bit tandtråd i toaletten, kanske jag skulle spola direkt efteråt, för att undvika att bli påkommen. Jag skämdes över den här hädiska tanken, jag lovade mig själv att vara uppmärksam när jag tog hand om mina tänder, undvika den automatiska och oförsiktiga gesten att kasta det använda materialet i toaletten. Plötsligt hörde jag, i en försonlig ton:
- Nåväl, livet går vidare. Vad ska vi göra ikväll?
“Vi ska gå till ett möte med De gröna”, svarade jag, jag vet inte var ironin kom ifrån, jag brukar inte vara sådan, men det var en innehållen ilska, en vedergällning för störningen av den heliga lördagsluren, viljan att ge igen. Hämnd förgiftar själen, jag vet det väl, men nu var det gjort.
- Det är inte alls roligt.
Jag närmade mig för att be om ursäkt, vi tog varandras händer och vårt skratt var förlösande
Hemekologi
- Slänger du använd tandtråd i toaletten?
Jag hade precis vaknat från min eftermiddagslur. Fortfarande lite ur balans, irriterad över det abrupta ljudet som avbröt mitt försök att morna mig, märkte jag att jag inte hade spolat. Inget allvarligt, det var bara tråden som flöt i vattnet. Jag samlade ihop mig och frågade vad som var problemet.
- Tandtråden ska kastas i vanliga soporna.
Det var en ny information. Skulle jag komma ihåg det om ungefär 15 minuter, när jag verkligen var vaken? Jag bestämde mig för att vara tyst och låta ämnet dö. Förgäves.
- Hörde du?
Ja, jag hörde, jag behövde bara tid att ta in informationen. Jag svarade med ett ljud, typ “arrå”, men tillrättavisningen fortsatte att snurra i mitt huvud. Hade jag betett mig klandervärt, satt vår planet i fara? Hur stor mer exakt var min försummelse? Att kasta en bit tandtråd i toaletten, i sig själv, är en praktiskt taget försumbar post sett mot det större sammanhanget av global förorening. Varför kände jag mig störd? Förmodligen på grund av den moraliska aspekten. Eller på grund av den berömda fjärilseffekten, när ett fjärilsslag här i Sverige, genom en kedja av fysiska effekter, kan orsaka en storm i Thailand. Men nu var stormen här, denna sömniga lördagseftermiddag, när jag var oförsiktig nog att kasta tandtråden i avloppet.
- Kolla på din mobil.
● Mobiltelefonen?! Jag blev förbluffad, vad hade mobiltelefonen att göra med det, skulle det vara ett meddelande från någon slags miljöpolis på min WhatsApp? Återhämtad från överraskningen, lyste jag upp skärmen och, faktiskt, det fanns ett meddelande. Det var en länk till en artikel där man lärde sig att korrekt sortera och kasta saker som används i badrummet. Ja, samma röst som uppmärksammade mig skickade en text, för att vetenskapligt bekräfta rekommendationerna. Jag medger att jag läste hela författarens resonemang, det var faktiskt välgrundat och intressant. När hon såg mig engagerad i läsningen, kommenterade hon, i en ton mellan syrlig och bestämd:
- Vi måste göra vår del.
Jag hyser inga tvivel om att vi bör göra vår del, tänkte jag, men sa det inte. Jag blir förvånad över människor som tror på en “god kedja”. Jag vet inte om det var fallet här. Men anhängare av en sådan kedja tror på en spridning av goda handlingar, som om en stor förändring skulle ske genom den enkla summan av goda viljor hos välvilliga individer, kanske i tron att dessa självuppoffrande individers handlingar skulle tjäna som exempel för alla, i en spridning av det goda. Jag har alltid varit övertygad om att saker inte går till på det viset, viktiga förändringar är massrörelser, politiska par excellence, representativa för betydande delar av samhällets önskemål, sammordande av skickliga ledare. Ekon av 1968? Plötsligt tyckte jag att jag tog ämnet till en annan nivå. Skulle alla dessa överväganden passa här, i den lilla hushållsincidenten?
- Ska du inte säga något?
Jag svarade att jag inte hade något att säga, vilket var både sant och falskt, men jag tyckte inte att det var läge att hålla något tal. Det skulle komplicera situationen. Från och med nu, om jag av misstag glömde de ekologiska rekommendationerna och kastade en bit tandtråd i toaletten, kanske jag skulle spola direkt efteråt, för att undvika att bli påkommen. Jag skämdes över den här hädiska tanken, jag lovade mig själv att vara uppmärksam när jag tog hand om mina tänder, undvika den automatiska och oförsiktiga gesten att kasta det använda materialet i toaletten. Plötsligt hörde jag, i en försonlig ton:
- Nåväl, livet går vidare. Vad ska vi göra ikväll?
“Vi ska gå till ett möte med De gröna”, svarade jag, jag vet inte var ironin kom ifrån, jag brukar inte vara sådan, men det var en innehållen ilska, en vedergällning för störningen av den heliga lördagsluren, viljan att ge igen. Hämnd förgiftar själen, jag vet det väl, men nu var det gjort.
- Det är inte alls roligt.
Jag närmade mig för att be om ursäkt, vi tog varandras händer och vårt skratt var förlösande
