Jag tycker man kan dela upp frågan i tre delar:
De "vanliga" jobben, dvs undersköterskor, restauranganställda, hantverkare m.fl. har det väl lika kärvt som de alltid haft, men om de klarade sig på sin lön klarar de sig atangligen på det sociala skyddsnätet ( i form av a-kassa, inkomstförsäkring, sjukpenning, olika omställningsbidrag etc).
Det som händer i Stockholm just nu är att de som tidigare varit fredade, tjänstemän och chefer i ålersspannet 50+, blir övertaliga. De hänger inte med i teknikutvecklingen, de hittar inga nya jobb. De som tidigare levt gott och aldrig trott att arbetslösheten skulle nå till dem är nu i chock o förtvivlan. Kanske inte främst av ekonomiska orsaker (ungarna är utflugna, det går att dra ner på mycket) utan därför att deras världsbild rasar.
De trodde nämligen att de var väldigt "speciella" med kunskap som ingen kunde ersätta. De var helt enkelt, enligt deras egen världsbild, oersättliga och jätteviktiga. AI och teknikutveckling visar att de faktiskt inte ens behövs, och det som de tar med ut på jakten på nytt jobb är sådant som inte längre efterfrågas. Det knäcker dem mentalt att inte vara eftertraktade.
Och så finns det den tredje gruppen: De inte så högkvalificerade, inte så intelligenta yngre som befolkat de olika låtsasjobben inom IT och start-up. De som sitter och pillar på något eller producerar någon typ av information. Även de blir nu snabbt ersatta. Men de har inte byggt upp samma förväntningar på att allt skall för evigt vara bra. De har jobbat på gig-jobb, de har bott i andra och tredje hand. De har bytt jobb var 6:e månad redan tidigare och är vana vid perioder av arbetslöshet. De kanske inte ens har så dyra vanor. Och de har oftast inga barn.
Den gruppen klarar sig nog väldigt bra. Livet fortsätter som vanligt, och man skaffar sig ytliga kunskaper om något annat som just nu är i ropet.
De "vanliga" jobben, dvs undersköterskor, restauranganställda, hantverkare m.fl. har det väl lika kärvt som de alltid haft, men om de klarade sig på sin lön klarar de sig atangligen på det sociala skyddsnätet ( i form av a-kassa, inkomstförsäkring, sjukpenning, olika omställningsbidrag etc).
Det som händer i Stockholm just nu är att de som tidigare varit fredade, tjänstemän och chefer i ålersspannet 50+, blir övertaliga. De hänger inte med i teknikutvecklingen, de hittar inga nya jobb. De som tidigare levt gott och aldrig trott att arbetslösheten skulle nå till dem är nu i chock o förtvivlan. Kanske inte främst av ekonomiska orsaker (ungarna är utflugna, det går att dra ner på mycket) utan därför att deras världsbild rasar.
De trodde nämligen att de var väldigt "speciella" med kunskap som ingen kunde ersätta. De var helt enkelt, enligt deras egen världsbild, oersättliga och jätteviktiga. AI och teknikutveckling visar att de faktiskt inte ens behövs, och det som de tar med ut på jakten på nytt jobb är sådant som inte längre efterfrågas. Det knäcker dem mentalt att inte vara eftertraktade.
Och så finns det den tredje gruppen: De inte så högkvalificerade, inte så intelligenta yngre som befolkat de olika låtsasjobben inom IT och start-up. De som sitter och pillar på något eller producerar någon typ av information. Även de blir nu snabbt ersatta. Men de har inte byggt upp samma förväntningar på att allt skall för evigt vara bra. De har jobbat på gig-jobb, de har bott i andra och tredje hand. De har bytt jobb var 6:e månad redan tidigare och är vana vid perioder av arbetslöshet. De kanske inte ens har så dyra vanor. Och de har oftast inga barn.
Den gruppen klarar sig nog väldigt bra. Livet fortsätter som vanligt, och man skaffar sig ytliga kunskaper om något annat som just nu är i ropet.
