Är det äntligen slut på romantiseringen av autister?

Du skulle själv få diagnosen autism till slut bara du testade dig tillräckligt många gånger. Så hög tillförlitlighet har dessa diagnoser du verkar lägga så mycket vikt vid.

Det är flera här i tråden som hävdar att testresultatet skulle variera från gång till gång och att olika psykologer skulle göra olika bedömningar. Kan inte du vara snäll och förklara för mig hur en utredning hos psykiatrin går till och hur resultatet kan skilja så mycket från gång till gång? Hur lång tid tar en utredning att genomföra?

Det kan jag göra, men det är inte riktigt relevant för argumentet. Argumentet är att om man går till tillräckligt många psykologer för utvärdering så kommer man, givet att man går till tillräckligt många, få flera olika diagnoser av olika psykologer.

Vilket bullshit.. jag tror inte du har en susning om hur en utredning går till.

Jo, förvisso. Men det ger ändå en bild av hur trovärdig den privata psykiatrin är, och är ju något vi inte alltid haft i Sverige.

Dyfunktionella familjer och föräldrar, kan säkert vara en del av förklaringen, när det gäller personer som är tonår och yngre. Finns nog många orsaker annars. Orättvisor, sociala grejer, kan vara orsak.

Jo, håller med om, bred påverkan på samhället, och hur folk resonerar om psykisk ohälsa och diagnoser. Idag är det nästan lite infantiliserande att prata om psykisk ohälsa och liknande.

Dålig koll på Myrdal, och dom andra du nämner.

Ja. Jag genomgick en otroligt djup och lång utredning där man konststerade adhd tentativt men ändrade det till add efter att ha filmat mina ögonrörelser bland annat. Man satte tentativt adhd på min egen begäran av att jag även skulle utredas för attt utesluta psykiatriska svårigheter då jag upplevt trauman samt haft destruktiva relationer och jag ville utesluta till exempel borderline då mitt ex drev mig till vansinne men jag ville veta huruvida problemen var vaserat på trauman och vad som kunde vara jag.

Jag hade innan gått hos terapeut i många år som viftade bort borderline helt då det är en personlighetsstörning som är totalt interagerad i en person dagligen. Jag hade även en hög empati, tog ständigt hand om andra människor, var barnvakt på regelbunden basis osv. Dvs jag saknade heöt symptom på en störning inom kluster B men jag fick göra något märkligt test kring känslotillstånd.

I terapin så hade jag hela tiden svårt att förstå en killes avsikter med mig, jag förstod inte hans beteenden och inte hans känslor och tankar kring mig vilket jag kunde prata om. Terapeuten såg det som allvarligt problematiskt att jag aldrig fokuserade på mig själv, mina känslor och mina behov utan att mitt liv cirkulerade kring hur andra mådde och att jag helt saknade fokus på mig själv. Allt kretsade kring andra människors behov och att hjälpa andra. Det jag hela tiden försökte få hjälp med var mina "problembeteenden av att tappa humöret på killen och bli argare och argare medan han var en sådan fin person.

Saken var attt jag var våldsutsatt, killen var en djupt störd narcissist och mycket farlig förövare och jag var i behov av akut hjälp från samhället. Men jag förstod inte det då trauman också splittrar ens upplevelser. Terapeuten genomskådade aldrig det som pågick trots att jag gick i några år i samtal. Sannolikt undrad ehan över "autistiska " drag då jag aldrig förstod killens beteenden mot mig. Som offer så får man inte en manual kring varför förövare gör som.de gör och det är svårt att förstå någon som.är.din totala motsats. Någon som är tom, grandios, helt saknar empati etcetera. Mitt svängiga humör var symptom på utsatthet, reactive abuse. Jag till och med satte ord på känslan av att leva vid en mur. Tomheten, the silent treatment, Gaslighting allt som en narcissist gör medan de själva är i vissa fall, som en tjock mur ingenting når fram till.

Min utredning efter terapin kom ungefär samtidigt med högt tryck och allt som allt utreddes jag i sju år. Den första utredningen ko staterade att jag inte är autistisk och var en mycket noggrann och bra bortsett från psykiatrins del då jag hamnade hos en knäpp, kvinnlig psykolog som gjorde rochetester och anklagade mig för att fejka adhd mer eller mindre för att bläckpumparna minsann inte visade på adhd problem hos mig, som om jag inte sökt hjälp för att jag fungerar ojämnt med koncentrationen men knappast såg bläckfläckar som något som kan visa huruvida jag kan hä ga med under en föreläsning eller inte.

Psykiatrin är en instans som inte borde få existera i sin nuvarande form då den utgörs av människor som kastar på folk alla möjliga diagnoser. Jag fick en otroligt bra utredning tills det blev psykiatrins tur.

De sätte rofta en diagnos efter ett samtal. Jag tog nyligen återigen upp mina problem av att ha farit ut för mycket våld och att jag förlorat förmågan kring konflikter med män och jämförde det med borderline. Omedelbart diagnostiserade läkaren mig som borderline och skrev in det i mina journaler. En diagnoser av flertalet andra som en läkare satte för att jävlas med mig för att straffa mig då han tagit med sig fel journaler in till mig och då tagit en vårdbelastande patients paper med sig och jag den gången sa till samt ytterligare när han skrev flera diagnoser jag utretts då grundligt för o saknar. Borderline har jag av flertalet mycket skickliga och erfarna psykologer, läkare och terapeut, konstaterats inte ha. Dvs flertalet expertiser på området.

För att mörklägga den diskriminering läkaren utsatt mig för satte man autism/ genomgripande utvecklingsstörning på mig när jag klagade och utsn anmälan mot läkaren som öpppet straffade mig för att jag sagt att han en gång tagit fel journaler med sig in och nästa gång satte diagnoser jag redan utretts för och saknade (jag var utredd och konstaterats helt sakna antisociala drag och att jag befann mig längst ifrån narcissism och antisocial personlighetsstörning) med att ljuga om att jag var arbetsför (jag led av psykisk ohälsa av allvarligare grad pga trauman) och påstod att jag "medicinvägrade" som orsakt till attt jag inte skulle ha sjukskrivning utan skulle sättas på antipsykotika och bli "frisk" (jag var offer för sexualbrott och hade utsatts i närtid då också och antipsykotika funkar inte mot trauman ) sedan satte han antisocial, borderline och andra diagnoser för att svartmåla mig så mycket som möjligt och förstöra mitt liv samtidigt som han då precis som narcissister gör, vägrade att ta samtal från mig. Sedan skickade han in papper till Försäkringskassan som repressalier för att jag sagt att jag är väl insatt i psykologi och att han ställt flera diagnoser felaktigt, där han rekommenderade mig praktik på Samhall.

Jag gjorde en utredning för att studera. Och för att utvärdera mina trauman..den första utredningen säger adhd och att jag upplevt händelsee som är att anse som särskilt svåra. Sedan sökte jag hjälp hos psykiatrin och jag kan inte ens förstå själv hur extremt skadlig psykiatrin är för att det är något fel på de flesta inom instansen och de backar upp varandra för att de vet om det också.

Eftersom den vidriga läkarens övergrepp mot mig inte gick att rättfärdiga diagnosterade man mig som autistislt utvecklingsstörd. Sedan har man fyllt på lögner efter lögner och jag insåg först iom utredningen att jag hade grova fel redan i pappren från BUP men tilläts inte protestera. Alternativet hade varit att läkaren hade anmälts men han skulle göra karriär (han har tydligt narcissistiska beteenden och det var därför han attackerade min intelligensnivå genom att rekommendera att man skulle sätta mig på Samhall.

Givetvis fortsätter våldet mot mig med att man inom psykiatrin systematiskt undanhåller all information som kan tyda på att jag är.begåvad. Sist t.ex så visade jag upp mina höga betyg och sa att jag med rätt hjälp, behandling och medicinering skulle kunnat varit läkare själv idag. Jag har väldigt svårt för matematik men var snabbast enligt min matematiklärare, på huvudräkning och snabbare än min bror som varit medlem i Mensa, precis som en annan bror på min mammas sida. Min pappa var mycket skicklig på matematik och min farmor var ekonom och min farfar ingenjör och arbetade som chef över många arbeten i Mellanöstern och Afrika skickad kompetens.

När jag då säger det, tar man inte upp något av det liksom inte heller min uppfattning om att jag som felaktigt behandlad bromsats lika lite som man skriver in alla de A och B etyg jag har utöver C-betyg. Man talar bara om att jag upplever svårigheter med matematik.

Samma sak med att man felmedicinerar mig så att jag får kognitiva svårigheter och att jag förvägrats medicinsk behandling för adhd, så att jag hannade utan kurs och stod utan inkomst. Det skrivs inte in eftersom det inte passar agendan av att hitta på att jag har en utvecklingsstörning inom autism så man ljuge ri mina papnär jag tar upp problemet med felmedicinering och anklagar mig för att inte betala räkningar för att jag "shoppar upp pengarna istället" när jag pga psykiatrins medicinvåld hamnat utan inkomst och jag ven uppger en inkomst annars på 19 000 i månaden.

Allt som skrivs går ut på att demonisera mig, medicinera mig sjuk och att jag ska betraktas som lågbegåvad

Enligt mina journaler när jag nu går in är det 60 olika som finns på mig och jag är inte vårdbelastande. Inom den vanliga vården är jag aldrig så.det är främst så psykiatrins olika diagnoser de hittar på från ena gången till andra.

Otroligt många människor i samhället går med fel diagnoser och väldigt många människor förgiftas av psykiatrin.

Eftersom jag pluggar och slutligen fått ut mitt ritalin så försöker läkaren att höja dosen av medicinen som slår ut mig kognitivt sommstraff för anmälan till patientnämnden och IVO men definitivt eftersom den "vård" jag fått, från dag 1 handlat om att skada mig precis som alla diagnoser. Syftet är att hålla mig sjuk, i utanförskap och att plåga mig genom att neka mig behandling för trauman, diagnos kring ptsd men framförallt att sabotera så att jag inte ska kunna studera. Och om jag klagar är jag "galen" och när jag inte är då "psykotisk" så "förstår jag ingenting pga min utvecklingsstörning och autism".

Det är så sjukt så sjukt så himla galet vansinnigt och tokigt det som pågår.

Den enklaste instansen i samhället att korrumpera för att sälja läkemedel, få ut information kring människor och infiltrera, är utan tvekan psykiatrin. Och det för att det är mycket dåliga människor som arbetar där.

https://i.postimg.cc/B6MrcVfk/Screen...20-Gallery.jpg

Jag blev tvungen att googla och tänkte att jag vet hur man missbrukar systemet med att sätta diagnoser och gör det fortlöpande med mig men man kan väl aldrig ha hunnit upp i så många diagnoser? Det måste vara någon samling som alla har?

Det verkar som om det är mina specifikt.
Vet du själv om hur en utredning går till eller hur man ställer diagnoser?
Hur många diagnoser har du själv?

Kan berätta om att man till exempel använder sig av att min klass i årskurs 3 läste om rymden, som autistiskt kriterium på mig och tar den obligatoriska skolundervisningen och påstår att det var ett "särintresse" hos mig.

Det finns ingenting som är lika oseriöst i Sverige idag som diagnoser. Man använder det som straff och repressalier, manipulerar journaler genom att skriva saker som ska styrka det egna påståendet och systematiskt vid alla journalanteckningar så undanlåter man att slriva med allt som inte stämmer in på det stigma man försöker skapa.

Hur tror du att det kommer sig att det inte är de farliga människorna som blir inlåsta eller att man inte kan skilja på dem mot andra patienter som inte utgör fara medan man släpper ut mycket sjuka i samhället där det sedan sker vansinnesdåd? Jo för att man svartmålar samtliga patienter och inte har kompetens nog för att bedöma tillstånd, risker etcetera. Man kan inte medicinera, bedöma biverkningar och skönmålar/ljuger om effekt och sitter och letar efter olika saker att klaga på varje patient som "sjukdomssymtom".

Jag ifrågasatte t.ex hur människor inom psykiatrin kan klaga på att jag är osammanhängande utan att direkt säga attt jag menar dem, men att de isåfall redan på gymnasienivå borde ha fått problem med mycket studielitteratur. Omedelbart på det vis klusterB människor tar saker ur kontexten för att manipulera, skrev läkaren att jag var "osammanhängande" och nu skriver man hela tiden det och forcerad. Samt klagar på att det är jobbigt att lyssna på det jag och andra säger.

På en avdelning där det även går människor med tankestörningar och annan problematik av kognitiv karaktär. Min frågeställning var hur det kommer sig att jag är så "svår" om man verkligen klarat av gymnasieskolan. Det tolkades som att kollegorna då gemensamt kan vittna om (klaga bakom min rygg) på hur mycket olika saker jag tar upp. Att man inte orkar med mig och behöver peka ut det.

Ja jag har för tusan i sexton år utförligt förklarat problem och försökt få hjälp med det jag söker för och som varit problemområden. Då vänder dom det till att jag är forcerad och osammanhängande men då blir frågan, om jag går till psykiatrin med ADHD och de inte klarar av att möta mig i ett samtal för att jag "pratar för mycket ". Är det inte de som gör fel som stjäl skattepengar och tar ut löner för sådant de "inte orkar med" . Inte jag som försöker få ordning på saker och mina behov tillgodosedda?

För grejen är att människor som har ADHD, hjärnskador, psykossjukdomar osv, kan inte ändra sig efter vårdpersonalen. Det är vårdpersonalen som ska vara kvalificerad för att "orka" med en patient som berättar om olika saker. Problem som uppstått i studier, mediciner, andra tankar kring vardagen och relationer. Men då får jag höra från vården att jag är jobbig. Att det är för mycket. Men är det jag eller de som gör fel?

Ska verkligen människor som inte klarar av att möta människor som inte fungerar som de själva, arbeta med de människorna? Ska de medicinera mig att inte kunna uttrycka mig för att slippa lyssna?

Men det är inte problemet. Problemet är att de inte har gått i svensk skola ens. Min läkare är t.ex inte utbildad i Sverige. Psykologen klarade inte av gymnasiet utan tog sig in via att plugga till högskoleprovet. Sjuksköterskor etcetera har klart och tydligt låga betyg alternativt fuskat i skolan.

Det är en djupt kvinnohatisk instans där misslyckade, ofta kvinnor, får betalt för att skada andra kvinnor som straff för att de tar plats. Är unga. Ser bättre ut. Väger mindre (de flesta kvinnor som arbetar inom psykiatrin är överviktiga och medicinerar kvinnliga patienter till fetma). Kvinnor som inte underkastar sig. Kvinnor som är svaga. Kvinnor som är vad som helst som inte passar de generellt tydligt narcissistiska vårdanställda människorna som ser dem själva på ett grandiost vis du inte missar om du har åratal av erfarenheter av hur narcissister fungerar. Om du levt med narcissistiska människor i flera år, då vet du till slut varför de gör som de gör. För att orsaka skada helt enkelt.

De som hatar patienterna eftersom de egentligen hatar dem själva och inte tål att se alla de olika saker som skulle väcka den djupaste skam om de betraktades ens i närheten.

De som tvångsinlåser somliga som straff men skriver ut "jobbiga" människor för att de "inte orkar arbeta" med riktigt sjuka eller psykiskt dåliga patienter. (Det är många människor som inte tillåts komma in till psykiatriska avdelningar pga att de varit krävande förr).

Ingenting av hur det fungerar är acceptabelt men det är människor som valt "rätt" grupp att utsätta. För alla vet ju att de "bara är galna" och "ingen lyssnar " på en galen människa. Precis såsom alla andra förövare resonerar och framförallt de med ett narcissistiskt narrativ som de kanske döljer men som ändå läcker igenom.

Och när det kommer till människor med psykopatiska drag (antisociala) så är de ganska lata och stjäl gärna andras arbeten mer än arbetar hårt. Psykiatrin är då en väldigt bra arbetsplats för dem eftersom ingen kommer ifrågasätta avsaknaden av kompetens.

Nu tror jag inte att min nuvarande läkare är psykopat. Narcissistisk, absolut. Jävlar ihelvetet vad hon njöt när jag satt och grät av utmattning då jag fått inflammation i kroppen i samband med två prövningr och trots A o ena kursen inte kunde skriva andra. Min läkare njuter av att det går dåligt för mig med samma uttryck män som hatar kvinnor har. Men jag tror att det handlar om att hon känner sig hotad av mig för att hon vet att jag är begåvad och att jag har rätt i fel män inom psykiatrin gjort (sexuella övergrepp som pågick på en avdelning mot en patient liksom att den andra narcissistiska läkaren försökte skafa mig) Jag tror att hon har en rasistisk agenda mot mig som smal, blond och blåögd och vill skada mig för att jag aldrig ska komma någonstans. Samtidigt som hon är såpass psykiskt störd att hennes splittrade personlighetsstörning får henne att tro att hon gör rätt och vill patienter väl. Vilket hon säkert vill så länge de inte kommer längre än vad hon har gjort eller hotar hennes ego

Samma sak med psykologen. Inget fel alls men jag har rätt till att få papper på att jag har haft PTSD och självbehandlat mig frisk. Jag har rätt att man skriver att jag varit utsatt för sexualbrott och min polska läkare ska man inte samarbeta med mot mig för att hon bestämmer att jag aldrig har haft trauman och skickar mig på utredning för att man ska skriva att jag inte har det när jag ifrågasätter hur man på 15 år kunnat vägra mig behandling och hjälp för det jag sökt för. Istället skriver hon att jag är borderline som man flera gånger om konstaterat att jag inte har och även tagit bort efter svår diskriminering av annan narcissistisk läkare.

Psykologen måste då ta bort diagnosen jag inte har och man ställer en massa dumma frågor om det är okej för mig och "känns bra" att den då försvinner medan jag omigen säger att jag har inte ens den diagnosen!. Men den satte man för att motsäga att jag utsatts för våld av olika slag. Jag har inte varit utsatt och reagerat på det utan "är störd".

Jag kan fortsätta hur länge som helst.
Men problemen som pågår bland människor med diagnoser bör man adressera mot de som får betalt för att hålla på vis som inte bara är dyrt, det är också samhällsfarligt för det som drabbar på individnivå går vidare till gruppnivå när de som vårdskadas inte kan särskiljas från människor som är sjuka på riktigt.

Autism har väl inte romantiserats, snarare har folk stört sig på och förlöjligat autister som tråkiga, töntiga och efterblivna. ADHD däremot har fått lite status. "Tänka utanför boxen, oändlig energi, kreativ" osv. ADHD är en superkraft. Jag såg ett program på SVT för ett par år sen med Anders Hansen där barn med ADHD skulle rita en idé under en viss tid och jämföras med "normala" barns idéer, och ADHD-barnen var mer kreativa. Vilket är bra, men min erfarenhet av många med ADHD är att man inte kan lita på dem, de får för sig nåt annat och bara drar, de startar upp projekt maniskt som inte blir klara när de tappar motivationen.
Det finns miljoner, kanske miljarder människor med drag av autism eller ADHD, för vem fan är 100% "normal" eller diagnosfri. Det är under en väldigt kort tid av människans historia som diagnosmänniskor ska ha specialbehandling, innan tvingades alla vara en del av flocken eller byn och de klarade sig. Däremot är detta samhälle inte naturligt för människan. Att plugga hårt, jobba hårt och vara trött så det går ut över familjen om man orkar, vill och lyckas träffa någon att skaffa barn med, och bara slita på med lite kort ledighet. Diagnoserna finns säkert men att få in de drabbade i roller där specialbehandling överdrivs bromsar bara livet. Alla hjärnor är unika, och därför fungerar vi olika, det behöver inte vara större än så.

Ja men problemet är att man lättvindigt bestämmer diagnoser.

Jag upptäckte precis att man manipulerat och ljugit för mig när man satte autistisk diagnos på mig. Motiveringen för utredning där man skulle ta bort diagnoser som gick emot tidigare välgjord utredning och som bara anvämdes för att skada mig av en mycket illvilkig narcissistisk läkare med agenda av att skada mig- var att ny DSM släppts och att jag som enligt DSM 4 inte nådde upp till lägsta gräns för autism, wnligt DSM 5, istället kunde tänkas göra det.

Man har alltså ljugit för mig gällande vilken DSM man gjort ny utredning med och använt DSM 4 där man redan klarlagt att jag inte är autistisk och återigen kört över omfattande, korrekt utredning för stt manipulera fram en diagnos eller påstådd symptombild.

Allt för att jag inte skulle få PTSD eller hjälp för trauman jag led av.

Man har alltså diagnostiserat mig som var traumaoffer med autism istället efter kriterier jag aldrig har haft- för att jag inte skulle få hjälp och behandling eller för att förstärka en agenda av att jag "inte förstår något alls" om amdra människor eller mig själv.

Problemet med diagnoser är inte att en massa människor har olika drag av dem, utan att man använder sig av diagnostik för att begå övergrepp och tysta människor.

Det jag upplevt och fortfarande utsätts för sv psykiatrin hade förr inneburit att man kåst in mig på mentalsjukhus för att bli av med mig, loboto.erat mig och en massa annat. Det är exakt samma vård övergrepp jag i 15 försökt få hjälp mot utan att en enda person ställt sig på min sida.

Skillnaden är att förr hade man makten att skada mig långt värre än idag. Människorna inom instansen, de är samma typer som gjort allt det där onda förr. Dvs vanliga, småstörda människor med låg kompetens för de uppgifter de har.

Samtidigt vårdskadas tusentals människor för att de mår dåligt och litar till de här människorna eftersom de inte alls är lika kunniga som jag var redan innan jag sökte hjälp, kring psykologi etcetera. Många måste ha en fungerande psykiatri för det har inga alternativ eftersom hela deras liv står och faller pga psykisk sjukdom eller ohälsa.

Det är inte som att ha lite "drag" av autism. Att se mönster och intressera sig på djupet av olika ämnen. Det är vård på liv och död för många människor. De som inte kan skita i att gå dit eller som måste ha sina mediciner för att de är livsnödvändiga (psykossjukdomar och instabilitet är mycket svåra tillstånd som skapar skador och lidande för drabbade).

Men när jag tittar på all skit jag klagar på trots att man påstår att jag varken förstår något eller skulle kunna uttrycka något alls, blir jag tacksam för de här åren som kastats bort för mig.

För lite "drag" är något som möjliggör till exempel mycket goda akademiska prestationer. Att kunna ta sig igenom högskola och universitet. Att kunna plugga. Något jag själv inte riktigt orkar idag men ska ordna orken kring under 2025.

Släng på en massa utsatthet som läggs ovanpå varandra istället. Man har lite drag men orkar inte kämpa med trauman samtidigt som man hjälper en massa människor utöver försöker överleva. År efter år med två personer i ett, eller tre personer. Den som utsätts och kämpar emot utsattheten med allt negativt det innebär såsom konflikter och drickandet för att orka leva. Den som vilar upp mellan dagarna med tunga tegelstenar av litteratur. Den tredje som tar han om barn och tvättar och städar och är en trygg och stabil punkt och alltid till hands.

Tills man smäller in i väggen och är totalt utbränd och slut psykiskt och fysiskt. Så ringer man psykiatrin och söker samtalskontakt och där börjar det... "vården" som inte är vård utan medveten sabotage. För att du är skör och ser ut som det perfekta offret. För du är ju mjuk och svag och gråter och bara en så enkel match.

Min läkare mår supergott nu när patientnämnen lagt ner (kastade ihop ett ilsket brev) och IVO likadant och "erbjuder" mig en dosökning på en medicin som slår ut mig vid 50 mg till att den "kan" höjas till 200 mg. Ja att jag ska sättas på mellan 100 mg -200 mg. Hon "vann" ju striden. Och gör precis vad kliäuster B människor gör. De kan inte låta bli, det är tvångsmässigt för dem. Och hon vet att den slår ut min hjärna och många andra patienters och vill absolut inte att jag ska kunna studera.

Skillnaden med "lite drag" är att de inte är en full symptombild. Det är inte alla kriterier eller ens övervägande. Skillnaden mellan att vara frisk eller sjuk. Falla utanför en diagnos eller innanför den, är sällan hårfin.

Och grejen med att vara ett traumaoffer mot leva med en varaktig funktionsnedsättning, innebär en distinkt skillnad.

Jag har lidit otroligt mycket av psykiatrins systematiska "vård" mot mig. När jag avskrev mig 2020 blev jag överlag "frisk" från det sista av långvarig psykisk ohälsa. Det var jämförbart med att lämna en misshandelsrelation. En stor del av min psykiska ohälsa skapades av psykiatrin och allt jag gjort, var att vända mig dit för att söka stöd. Vilket jag 16 år senare ännu inte fått.

Och der jag har nu är erfarenheter människor med min kapacitet sällan får. För antingen är man så dålig att man inte klarar av att repa sig eller så hanbar man generellt aldrig som patient inom vården för många år. Jag har aldrig varit vårdbelastande eller åkt in och ut på avdelningar utan endast gått till möten och försökt få hjälp med t.ex ångest jag led av förr pga trauman samt sömnsvårigheter och såklart när jag mådde dåligt.

Jag kan skriva ut mig och gå i krig för resten av mitt liv mot psykiatrin och det pga att jag mött otroligt många olika människor som samtliga utgör ett strukturellt förtryck mot samhällets svagaste människor.

De tror att jag är i deras våld pga funktionsnedsättning men jag har ljugit om min ångest för att få ut till med medicin för att klara mig i många år framöver med eget lager som respons på att man försöker straffa mig för att jag kan komma att behöva behovsmedicin. Mitt lager är inte stort men 200 tabletter räcker för otroligt många år som reserv utifall jag skulle återinsjukna i ångest och om jag inte återfår ångest så kan jag lämna in dem till apoteket för att de ska förstöras. Sedan så har jag löst det med sömnen också genom att vända mig till det svenska samhället efter hjälp. Men psykiskt frisk sedan länge är jag.

Har man bara lite "drag" så vet man inte vad andra har att kämpa med. Man kan gå igenom livet och inte mötas av särskilt mycket problem alls. För det med en diagnos handlar om varaktig funktionsnedsättning.



Problemet med att ställa diagnoser fel handlar om att man skadar människor genom att felaktigt påstå att de har problem de inte har och då låter dem gå utan den hjälp de faktiskt behöver.

Även ADHD har romantiserats länge. Minns en intervju på TV4, antingen Nyhetsmorgon eller Malou efter tio. Där en läkare var trött på att bilden av ADHD är förskönad, med en slags bild av att man har alla möjligheter med sig.

För att få diagnosen behöver man ha problem i sin vardag!