Jag är normalt ganska tvär och ironisk för att få saker och ting att klaffa. Men ibland har jag mina ljusa dagar. Jag får på omvägar höra att jag verkligen bidragit till att få andras aktuella livssituation att ljusna något. Jag blir något av en glädje-sprinkler. Hallelujah!
Men den där optimismen... För mig är den som frukostflingor innan dom mjuknar och blir geggiga i mjölken. Färskvara som måste underhållas för att någotsånär överleva dom där triviala jävla angreppen hela tiden, som nu livet är och ter sig. Någon tar på din axel och vill ha en cigarett. Skosnöret går av när du knyter dojan. Någon har spytt utanför din portuppgång. Livet kan vara så trivialt och grymt.
Hur gör ni för att hålla optimismen, det goda och överseende humöret vid liv?
Svar till: Bitter jävla surfittskuk. Tack!
