Citat:
Ursprungligen postat av
SiamGnome
Utifrån ett individualpreventivt perspektiv, där syftet är att reducera den specifika individens benägenhet att begå brott genom en avskräckande effekt, aktualiseras frågan om straffets effektivitet i detta avseende, främst när det gäller unga brottslingar, men i många fall även äldre brottslingar. Det är rimligt att ifrågasätta huruvida traditionella straffrättsliga åtgärder har någon signifikant avskräckande effekt på denna målgrupp, då unga individer ofta uppvisar en kognitiv begränsning vad gäller långsiktigt tänkande och riskbedömning. Om individen å andra sidan uppvisar en viss grad av rationalitet, är det inte nödvändigtvis straffets längd eller svårighetsgrad som fungerar som en avskräckande faktor, utan snarare risken för att bli upptäckt och de negativa konsekvenser som följer i spåren av denna upptäckt.
Det är ju också ett problem att det inte går att säga om eller hur avskräckande risken med livstid/likvidering som straff faktiskt är med hjälp av statistik. Omöjligt att veta hur många som natten innan planerad whacking ligger i sängen och tänker att det här kanske är sista gången jag sover i min egen säng, med sin mörkrädda lillebror som tjatat sig till att få "sova över". Efter många timmars sömnlöshet så har pengarna, guldlänken och titeln "100-gubbe" tappat all magi och valet är klart med ett inre lugn utan massa benzo och tramadol blir kanske början på ett helt nytt synsätt/liv. Hur många är de som nästan blev mördare? Hur många hoppa av i sista stund? Ingen som vet.
Sen om man ser till äldre som gjort sina val så begränsar en längre strafftid (beror lite på vad för brott) deras möjlighet att begå nya brott och utsätta nya brottsoffer för livslånga trauman avsevärt under verkställande, För sexualbrott mot barn i princip 100%. Det har också ett värde som man måste värdesätta.
Avslutar med en annan egen lite mer filosofisk fråga, Om jag väljer att ta någon annans liv, har jag då kvar rätten till mitt eget?
