Konsekvenserna av att leva?

Är det värt att ta konsekvenserna av att leva? På gott och ont alltså.

Föreställningen om att ta eller inte ta konsekvenserna är en illusion, eftersom det inte finns något verkligt val i frågan. När en eller flera konsekvenser redan har inträffat är valmöjligheten obefintlig – oavsett om man väljer att acceptera eller förneka dem.

Till exempel: Om du ramlar av en cykel (orsak) och skadar dig (konsekvens), finns det inget val att inte skada dig efter att fallet redan har skett. Konsekvensen är ett obestridligt faktum – en konkret verklighet som inte går att ändra.

Däremot, om vi betraktar detta i kontexten av ansvar, öppnas möjligheten till val. Att ta ansvar för en konsekvens kan innebära att behandla skadan du fått från fallet, eller att åtgärda orsaken till fallet – exempelvis genom att reparera, underhålla eller korrigera cykeln om dess skick var orsaken till olyckan. Här uppstår alltså valmöjligheter i hur man hanterar och agerar på det som redan har inträffat.

Fin text precis relaterade till mina grubblerier idag. Försöka komma till acceptans att det inte blev som du drömde och hoppades. Men det blev också som det blev av en rad anledningar. Släpp taget, gå vidare och rädda det som ännu kan räddas.

Minst lika fint skrivet.

Ja, och dessvärre kan det faktiskt argumenteras att detta är en problematisk aspekt av universums inneboende kausalitet. Det vore ju optimalt om vi kunde "backa" rumtidskontinuumet, alltså spola tillbaka tiden, för att på så sätt förhindra att ofördelaktiga och problematiska konsekvenser manifesterar sig.

Det bästa vi kan åstadkomma är att förhindra att framtida ofördelaktiga och problematiska konsekvenser uppstår, och här träder en utav våra viktiga egenskaper fram – det vi kallar konsekvenstänk.

Ja det är lätt med facit i hand.

Haha skulle bli lite kaosartat om varje människa skulle ändra bakåt.

Ja precis. Lägga om kursen och hoppas tid ännu finns.

Väldigt klokt. Dock finns det ytterligare en liten guldklimp utöver egenskapen konsekvenstänk som vi besitter, nämligen att manifestera förbättring och utveckling genom universums inneboende kausalitet.

Jag återgår till exemplet med cykeln. Om man identifierar orsaken till fallet, i detta fall att cykeln var dåligt underhållen eller inkorrekt monterad, möjliggör detta inte bara reparation, vilket i sin tur minimerar risken för att cykeln går sönder igen inom en snar framtid. Det möjliggör också en potentiell förbättring, en "evolution" av cykeln, så att den blir en bättre och mer pålitlig version. Detta minskar inte bara risken för att den går sönder, utan gör den också (beroende på förbättringarna man gör) kanske mer bekväm att cykla med, snabbare och mer tålig.

Så sant, bra formulerat. Och vissa gläntor kan man just bara hitta om man går "vilse".

Ja, men för att belysa ytterligare en problematisk aspekt av kausalitet – vår inneboende ignorans och mänskliga begränsningar: Eftersom vi har dessa inneboende psykologiska fenomen både i vårt tänkande och i vårt praktiska handlande, är det inte alltid vi varken vet eller kan reparera eller förbättra, helt enkelt för att vi inte vet hur eller saknar de rätta verktygen.

Och här tror jag att vi ser vetenskapens mest fundamentala funktion – att söka och ta reda på hur vi kan reparera, utveckla och förbättra. Detta innefattar inte bara cykeln, utan sträcker sig till allt från läkekonst och teknologi till idéer, och även de sätt vi använder för att förstå det universum vi lever i.