Citat:
Nånting ditåt , det fanns ett liknande fall jag läst om i usa för länge sen då en flicka blev kidnappad och tvingades leva först fastlåst och sen släppta kidnapparen på mer och mer av tvånget till hon var mer eller mindra fysiskt helt fri, han tvingade henna att skriva nåt kontrakt med henne att hon var hans slav och han påstod att en "slavförening" höll koll på henne om hon smet.
Minns inte hur hon lyckades fly , tror det va nån som kände igen henne.
Tror ev den här snubben kopierat det.
Hon flydde tillsammans med hans fru/flickvän och ringde polisen men hon va väldigt tveksam först.
den österikiska flickans "pressmeddelande"
Citat:
Nataschas egen berättelse
- Kära journalister, reportrar och världens folk.
Jag har förstått vilket starkt intryck nyheten om min fångenskap gjort på er alla. Jag inser hur chockerande och plågsamma tankarna på min fångenskap måste vara, och att något sådant här över huvud taget kan inträffa. Jag inser också att det finns en nyfikenhet att vilja veta mer om omständigheterna som jag levde under.
Samtidigt vill jag göra klart att jag inte kommer att svara på några frågor om intima eller personliga detaljer. Jag är beredd att vidta åtgärder mot dem som överskrider gränsen för min privata sfär.
Intima frågor: Alla vill hela tiden ställa intima frågor, men ingen annan har att göra med det. Kanske berättar jag en dag för min terapeut. Kanske gör jag det aldrig. Mitt privatliv tillhör bara mig.
Herr H (kidnapparens kompis som träffade honom strax innan han tog sitt liv) ska inte känna skuld, det var Wolfgangs eget beslut att kasta sig framför ett tåg. Jag känner också sympati för Wolfgangs mor. Jag kan sätta mig in i hennes situation, känna med henne och förstå. Vi tänker båda på honom.
Jag vill tacka alla som brytt sig om mitt öde. Men snälla, låt mig vara i fred den närmaste tiden. Dr Friedrich kommer att göra det klart med detta brev.
Många människor tar hand om mig. Snälla, låt mig få lite tid för mig själv, tills jag känner att jag kan berätta själv.
Om min flykt: Det hände när jag tvättade bilen i trädgården och såg att han gick i väg när jag dammsög. Det var min chans, jag släppte dammsugaren och lät den stå på.
För övrigt vill jag betona att jag aldrig kallade honom mästare även om han krävde det. Jag tror att det var vad han ville, att bli kallad det, men han menade det inte på riktigt.
Jag har en advokat som berättar för mig om lagen. Den unga advokaten Monica Piintertis har mitt förtroende, liksom doktor Friedrich och doktor Berger (två kända österrikiska psykiatriker som specialicerat sig på ungdomar, red:s anm) som jag känner att jag kan prata med.
Utredarna som leds av herr Fruhstuck har varit mycket vänliga mot mig, och jag hälsar dem med värme, även om de varit lite väl nyfikna. Men det är deras jobb.
Mitt utrymme: I mitt rum fanns allt jag behövde. Det var mitt rum och det var inte tänkt att visas upp offentligt.
Om min relation: Han var inte min härskare. Jag var lika stark som honom, men han bar mig - symboliskt sett - med sina händer samtidigt som han sparkade på mig. Men han hade dock, och det visste både han och jag, givit sig på fel person.
Han genomförde kidnappningen själv och hade förberett allt sedan tidigare. Sedan inredde han tillsammans med mig rummet, som bara var 1,60 meter högt. Jag grät för övrigt inte efter flykten. Det fanns ingen anledning att gråta.
I mina ögon var hans död inte nödvändig. En fängelsedom hade inte inneburit världens undergång. Han var en stor del av mitt liv och jag känner att jag på sätt och vis sörjer honom.
Det stämmer naturligtvis att min ungdom skiljer sig från andras, men i princip har jag känslan att jag inte missat något. Jag har undvikit mycket, inget rökande eller drickande till att börja med, och jag hade inga falska vänner.
Mitt dagliga liv: Det var hårt reglerat och började oftast med en gemensam frukost- han arbetade ändå inte större delen av tiden. Det var hushållsarbete, läsning, tv-tittande, prat, matlagning. Så var det, år efter år. Alltid förknippat med rädslan att vara ensam.
Meddelande till media: Det enda jag skulle vilja be pressen om är att upphöra med de eviga kränkningarna av mig, misstolkningarna, besserwisserkommentarer och bristen på respekt för mig.
För tillfället trivs jag bra på den plats där jag befinner mig, även om jag kanske tycker att jag är lite överbeskyddad. Jag har tagit beslutet att bara ha telefonkontakt med min familj. Jag kommer själv att bestämma när jag ska prata med journalister
