Citat:
– Han ville mest vara för sig själv.
Sista mötet: ”Satt mest tyst”
Sist de träffades var för ett år sedan när mannen fyllde 35. Då var han trevlig, men fåordig, säger släktingen.
– Han var som vanligt då. Han åt sin mat men satt mest tyst och sa inte så mycket. Sen tog han sin kaffekopp och gick och satte sig för sig själv.
– Han tyckte inte om samlingar, han blev irriterad då på nåt vis. Han ville inte vara med när vi var många, så man fick vara några stycken bara.
Under julen var 35-åringen inte hemma hos sina föräldrar alls, enligt släktingen.
– Han mådde inte bra psykiskt.
Under grundskoletiden ska han ha blivit mobbad i skolan.
– Det tog honom hårt, som jag förstod det.
Enligt släktingen var 35-åringen en ensam person. Han hade inga vänner och presenterade heller aldrig någon partner, säger hon.
Släktingen beskriver honom som ”lugn, fin, snygg, skötsam och trevlig när man pratade med honom”, med ett intresse för ishockey och att köra bil. Om nätterna brukade han sitta uppe och ”titta på tv”, vilket gjorde att han hade svårt att stiga upp om morgnarna och svårt för att passa tider.
Detta gjorde väldigt ont att läsa. Det finns säkert tusentals sådana här grabbar i Sverige.
Om dessa inte blir sedda tidigt i livet så blir det så här. Det är helt oundvikligt.
Problemet är att även föräldrarna måste kunna se dem också. Vi människor är liksom inga robotar med exakt samma förutsättningar. Det funkar inte att forma en person till vad man vill utan man måste anpassa saker och ting efter en viss persons behov.
Vi kan nog förvänta oss fler sådana här dåd de kommande åren.
Vilket totalt mörker.
