Citat:
När jag var i Japan för många år sedan, störtade ett flygplan. Det framstod som klart att ingen kunde ha överlevt. På alla kanaler började man då rulla passgerarlistorna med namn.
Jag tyckte att detta kändes grymt, med tanke på att de anhöriga skulle få det troliga dödsbeskedet via TV. Men de japaner jag talade med ansåg detta självklart. Alla ville ju veta och få frågetecknen uträtade.
Det är uppenbart att vi har att göra med en händelse i Örebro som befinner sig i motsatta änden av denna skala. Informationen finns hos somliga men släpps inte till varken anhöriga eller allmänhet. Folket förlorar i stort sett allt kvarvarande förtroende för myndigheter och media.
Redan nu finns det goda skäl att misstänka att vi kommer att minnas tio-, tjugoårsdagen osv av denna tragiska händelse med kvarvarande oklarheter, mängder av skrivna böcker och tv-program och en dov känsla av att någon visste eller vet och att sanningen aldrig kom fram.
Sedan kommer nästa händelse osv i en aldrig sinande ström, och vi kommer aldrig att förstå världen. Någon annan vill hela tiden kontrollera narrativet.
Jag ger bara ett exempel på vad det kan leda till: Det finns mängder av unga kvinnor i Sverige idag som är livrädda för män i största allmänhet. Det är ju män som är kriminella, våldtar, mördar etc. Det har de alltid fått höra. Sedan rinner känslor och hormoner till och de blir upp över öronen förälskade i den där vackra, leende grabben från Afghanistan...
De flesta varnar henne, men kärleken är blind. Hon ratar den skötsamme, smarte och lätt försagde killen som visade intresse för henne, trots att hon hade fått mer än hon hade kunnat drömma om, förutom våld, av den killen. Afghanen blir svartsjuk, kontrollerande och slår ihjäl henne efter en tid. "Män är djur!", som Gudrun sade.
Jag tyckte att detta kändes grymt, med tanke på att de anhöriga skulle få det troliga dödsbeskedet via TV. Men de japaner jag talade med ansåg detta självklart. Alla ville ju veta och få frågetecknen uträtade.
Det är uppenbart att vi har att göra med en händelse i Örebro som befinner sig i motsatta änden av denna skala. Informationen finns hos somliga men släpps inte till varken anhöriga eller allmänhet. Folket förlorar i stort sett allt kvarvarande förtroende för myndigheter och media.
Redan nu finns det goda skäl att misstänka att vi kommer att minnas tio-, tjugoårsdagen osv av denna tragiska händelse med kvarvarande oklarheter, mängder av skrivna böcker och tv-program och en dov känsla av att någon visste eller vet och att sanningen aldrig kom fram.
Sedan kommer nästa händelse osv i en aldrig sinande ström, och vi kommer aldrig att förstå världen. Någon annan vill hela tiden kontrollera narrativet.
Jag ger bara ett exempel på vad det kan leda till: Det finns mängder av unga kvinnor i Sverige idag som är livrädda för män i största allmänhet. Det är ju män som är kriminella, våldtar, mördar etc. Det har de alltid fått höra. Sedan rinner känslor och hormoner till och de blir upp över öronen förälskade i den där vackra, leende grabben från Afghanistan...
De flesta varnar henne, men kärleken är blind. Hon ratar den skötsamme, smarte och lätt försagde killen som visade intresse för henne, trots att hon hade fått mer än hon hade kunnat drömma om, förutom våld, av den killen. Afghanen blir svartsjuk, kontrollerande och slår ihjäl henne efter en tid. "Män är djur!", som Gudrun sade.
Jag minns som barn en otäck flygolycka i södra Stockholm där ett passagerarplan flygplan störtade mitt i ett bostadsområde, ren flax att ingen på marken dog. Då rullade tv upp namnen på de omkomna på en rullista. Minns det så tydligt för det blev plötsligt så påtagligt att människor dött.
Sedan var det inte ovanligt innan mobilerna att radion gick ut med efterlysningar att den o den skulle ringa hem, då förstod man att något allvarligt hade hänt, en gång sa de till och med ” hand far har avlidit” efter att de sa namnet på den som söktes vilket var ganska okänsligt minns jag vi tyckte.
