NBA Säsongen 2024-2025

Hade inte tänkt skriva något förrän serien är slut, men kan inte låta bli efter den här matchen.

För visst är det något med Norrland? Man började spela sporten där (i Gävle) för 129 år sedan, alltså 1896, vilket innebär att det är ett av de områdena i världen där man spelat längst. Vem om inte Tekla Swedlund, var det som importerade basketbollen? (Jag har skrivit till Riksbanksfullmäktige två gånger och bett dem byta ut Greta mot Tekla på 100-lappen, de har inte svarat någon av gångerna, och då kom jag ändå med kompromissförslaget som innebär att de ska få varsin sida, i mitt senaste mejl.)

Denver Nuggets hade minst sagt kniven mot strupen när ligans bästa lag, OKC, hade möjligheten att skicka hem dem på semester. Det var tajt i början av matchen, Oklahoma började komma igång när de vant sig vid den syrefattiga luften, och Nuggets behövde all hjälp de kunde få för att hänga med.

Enter Umeå: I en av de första time-outerna gör man något som nu i efterhand känns mer och mer självklart ju mer man tänker på det - man rotar fram cd-skivan med The Shape of Punk to Come, den legendariska plattan av Refused, från 1998 och ur högtalarna dönar man sedan den sjätte låten, New Noise så att golvet skakade, farligt mycket.

Där och då var matchen avgjord.

(För övrigt var Julian Strawther tungan på vågen, med 15 blytunga poäng på 20 minuter. Världsklass.)

F-nken vilket bra slutspel Denver gjorde. Surt att världens bäste inte lyckades slå ut årets MVP, men det gick ändå långt över förväntan med den truppen, som såklart behöver ändras drastiskt inför nästa säsong. Huvudsaken är att de behåller Jokić, Gordon och Braun i mitt tycke. Hade varit kul om Watson och Strawther fortsätter sina utvecklingskurvor och stannar de också. MPJ vek ner sig under det gyllene slutspelet för två år sedan och jag förstår verkligen inte hur man kunde ge den poddaren ett sådant monsterkontrakt efter det. Schas Michael. Förövrigt ”intressant” när riksmedia benämner honom som ”Denvers tredje bästa spelare”, och därför är mer eller mindre chockade över att han inte levererar bättre. Han kunde inte sluta gnälla över hur ont han hade i axeln, så varför bänkades han inte bara? Adelman hade fritt fram att starta med Peyton eller Julian, och om han gjort det från början hade de varit varma i kläderna när det väl skulle avgöras.

Murray är tyvärr för skadebenägen och därmed ojämn, det hade varit jättekul om han skärper sig på den fronten, men varför skulle han göra det med stigande ålder? Familjen Kroenke, som äger klubben, ger jag inte mycket för. Samma dag som Josh berättade om varför han sparkat Calvin Booth (varför väntade han så j-vla lång tid med det?) och Michael Malone pratade han även om sitt kära Arsenal FC och hur glad han var över deras framgångar. Oseriöst.

Oklahoma har gjort det jättebra med sina ungdomar, men jag kan verkligen inte glädjas åt sådana smilfinkar. Skadeglada och arroganta. Och jag tror inte att jag sett något med högre punchability än Alex Carusos ansikte. Seattle SuperSonics ser faktiskt ut att komma närmare come-back för varje år som går, vilket hade varit det bästa som hänt NBA sedan jagvetintenär. Då ser de även ut att ”få tillbaka sin historia”, som sig bör. Men även om detta inte kommer hända hade det känts absurt att ge Oklahoma någon som helst kredd för vad Seattle gjorde 1979. De som jobbade med SuperSonics 2008 var uppenbarligen med och raserade klubben. 50 av dem följde med till Oklahoma, men det var alltså ingen av exempelvis George Karls kaliber (den enda vettiga människan som flyttade med var Kevin Durant, och han var såklart oskyldig till katastrofen) och summan av min kardemumma är att City Thunder har tagit noll titlar. Det kanske inte är juridiskt korrekt, men vem bryr sig om det är det emotionellt korrekta?

Nu hoppas jag framförallt på att Indiana vinner sin första titel. Första gången jag var uppe på nätterna för att följa slutspelet var 2011, när Rick Carlisle mannar, ledda av Dirk (som även hade den lille godbiten J.J. Barea vid sin sida) besegrade skrytbygget Miami Heat, med legoknekten Lebron i spetsen. F-siken vad gött det var. Innan dess hade Carlisle haft sin första sejour i Pacers, och beväpnad med frisyr och Ron Artest/Metta World Peace överlevde han Malice at the Palace. Det våras för Rick. Hoppas jag.

Sedan hade jag inte blivit jätteledsen om Minnesota sopar bort OKC för den här gången. Första matchen börjar nu och den ska jag absolut inte kolla på.

Det stör mig att behöva erkänna det men Oklahoma är faktiskt jäkligt bra...
Jag stör mig något kopiöst på Caruso men han är ruskigt bra måste jag säga, och Holmgren är spektakulär.
Även Shai (eller hur det stavas) är ju skitbra!