Naturligtvis blir det inget juridiskt efterspel, han har ju inte brutit mot någon lag.
Jag har också ibland förvånats över att änkor/änkemän/samboänkor/samboänkemän "går vidare" (som de själva brukar uttrycka det) så väldigt fort. Den avlidnas släkt och vänner befinner sig fortfarande i ett tillstånd av svår sorg och saknad, när en ny kvinna redan är där och river i sin föregångares kläder och smycken... Det är fruktansvärt sårande.
Jag kommer t.ex. ihåg när en vän till mig hade gått bort hastigt och oväntat - han var bara medelålders. På begravningsmottagningen, så var det enda änkan kunde prata om hur hon skulle hitta en ny man. "Det är svårt i den här åldern, för alla är ju upptagna. Om man ska ha någon måste man ta en ifrån någon annan kvinna. Gud kommer att förlåta mig om jag gör det, för Gud vill inte att jag ska vara ensam och olycklig."
Hon berättade även att hon redan (min vän hade varit död i fyra veckor) hade varit hos någon coach som gav råd om och sålde klädsel, smink och sådant för att förbättra sina chanser. Hon hade på sig en svart klänning med ett stort veteax fram, broderat med guldtråd, för coachen hade sagt att det skulle symbolisera på ett djupare plan att hon var en kvinna som uppnått sin fulla mognad och sin gyllene ålder... eller något sådant blaj. Ska kanske tillägga att även min avlidne väns föräldrar (såklart) var med och fick lyssna på detta.
Jag har även sett människor ta kontakt med någon som nyligen blivit änka, änkeman etc., och mycket intensivt göra dem sin uppvaktning alldeles för tidigt. Det är också hemskt! Kommer ihåg när en man i vänkretsen (OK han är snygg!) hade skrivit ett Facebookinlägg om sin hustrus begravning, hon dog i en galopperande och otäck form av cancer, och lämnade honom ensam med två små barn samt ett eget företag, en kombination som nästan är omöjlig. Det var flera kvinnor som svarade på inlägget med insmickrande kommentarer av typen att de gärna kommer och hjälper till med barnen och hushållet, och så hjärt-smileys etc..

Det var så uppenbart att det inte bara var barnen och hushållet de ville hjälpa till med!
Sedan finns det förstås alltid undantag, jag tänker t.ex på fall där äktenskapet varit väldigt olyckligt, men kontrahenterna ändå inte velat skilja sig på grund av moral/religion/hänsyn till barn och släkt etc., eller för att den ena eller båda inte skulle ha klarat ekonomin ensam. Då har det redan varit "färdigt" när den ena dör, det finns inget att sörja, inget att vänta på. Och även om en person dör efter en lång sjukdomstid där döden redan varit att vänta flera gånger, men läkarna lyckats rädda personen, eller om personen varit hjärnskadad, personlighetsförändrad, en grönsak etc. under lång tid. Så kan den som blir kvar uppleva att den redan sörjt klart, för den personen som han/hon en gång älskade hade egentligen inte funnits på länge, när den fysiska kroppen äntligen la av för gott. (Men även i sådana fall tycker man att den efterlevande kan ta hänsyn till den avlidnes anhöriga, och tänka på vad den säger och gör, när de är med och ser och hör på.)